Herreminje, vad mycket dumt det skrivs om adoption. Jag har skärmdumpat de ena värre än det andra. Idiotiska tips från psykologer som förmodligen aldrig sett ett riktigt barn, vilket ändå är konstigt för psykologer kan mycket, är min erfarenhet.
Men istället ska jag skriva om mitt favoritämne: tvätt. Återkommer till adoptionerna.
Tvätt upptar mycket av min tid. Antingen samlar jag ihop tvätt från hallen, från under sängen, från barnrum, från soffor, byråer och matsalsbord. Eller så sorterar jag. Blandad ljust, vitt, mörkt 60, mörkt 40, lakan och annat 90. Eller så bär jag tvätt genom fastigheten till tvättstugan, eller så proppar jag vår lilla tvättmaskin i lägenheten full med tvätt, eller så hänger jag, eller så stryker jag, eller sorterar eller bär in. Även maken ägnar stora delar av sitt liv åt tvätt.
(Medan jag skrev det här kom D., snart 13, och visade en t-shirt han hade försökt stryka till dagens skolfotografering. Det var bra att han försökte stryka, men den såg ändå rätt mycket ut som ett dragspel så jag har just strukit en tischa, faktiskt.)
Men nu har det hänt nåt: barnen kan använda jeansen i två, ibland tre dagar. Inte Dong-Mei, förstås, hon är fortfarande i klättra, rulla sig och knähasa över gräs-åldern Jag försöker lära dem att inte proppa allt i tvättkorgen, utan kolla först. För ett par år sedan var det ingen idé, om man trodde att något var rent var det för att man inte tittat noga, det fanns alltid gräsfläckar, jordkockor, sylt, sås, färg, blompigment. Ja, nåt helt enkelt. Eller spilld mjölk, cirka ett glas, som kanske inte syntes, men som luktade mysko dagen därpå. Allt skulle alltså tvättas alltid.
Men inte nödvändigtvis längre. Det gör underverk för vår tvätthög att jeansen minskat med hälften och collegetröjorna med en tredjedel. Miljön blir gladare, och pappan och mamman också.
