D. är stor

Förresten, vårt stora barn, D. nio år, han är inte längre en liten typ som man älskar för att han är så liten och skön.

Han är trevlig person som jag hade velat vara kompis med om jag också var nio år.

Min unge är världens trevligaste att hänga med. Jag har sån himla tur.

(Jag älskar honom förresten fortfarande, om någon undrar. Fast han inte är liten och skön.)

Samma mun

När jag var liten ramlade jag, enligt uppgift, i mina föräldrars säng och slog i läppen i sänggaveln. Och då bet jag mig i underläppen med en vass mjölktand. På vänstra sidan av min underläpp sitter ett litet, vitt ärr. Det syns nästan inte alls, och när jag ibland ser det tänker jag att det är lite fint att vissa dagar följer med en alltid. Jag hade föräldrar som lät mig hoppa lite i sängen, och det är ju en bra sak att minnas när jag ibland ser det där strecket.

På sin brors åttaårsdag för drygt ett år sedan hoppade Dong-Mei lite på stolen av iver. Och ramlade ner. Med ansiktet först i golvet. Och då bet hon sig i underläppen, faktiskt genom hela läppen, tror jag. Och kvar blev ett litet vitt ärr. Först hade jag dåligt samvete för att jag inte hade vaktat henne så att inga skador uppstod.

Men hon har ju precis samma ärr som jag jag. Det kunde ha varit ärftligt. På vänster sida av underläppen: ett litet vitt streck. Oavsett vad det står i hennes och mitt DNA, oavsett ögonform och hårfärg och alltid det där, så har vi samma mun.

Mer trosor

-Måste du gå och kissa? frågar vi nybörjartrosbäraren Dong-Mei.
-Nej! svarar hon, varje gång.

Tillslut tänker jag att en liten förmaning nog är på sin plats. Som om det nånsin funkat.

-Men var kommer kisset om man inte har blöja? frågar jag.
-Från rumpan, svarar Dong-Mei, som inte är intresserad av att tala om blöta brallor.

Vi avvaktar och ser hur det här går.

Trosor

Jag och A. var på shoppingrunda och då hittade jag oemotståndliga Miffytrosor till Dong-Mei. Dong-Mei har blöja fortfarande, för att hon och vi är lata. Det är ganska jobbigt med barn som ska klara av att gå på toaletten och missar halva tiden. De andra barnen hade blöja ganska länge och därefter inte minsta olycka, varken natt eller dag. Men okej, de hade kanske blöja lite väl länge.

Men nu köpte jag trosorna. Dong-Mei sade genast att hon hade slutat med blöjor och skulle ha trosor. Trosor på.

-Okej, säger jag. Om du blir kissnödig nu, var ska du kissa då?
-I trosorna!

Rätt svar var toaletten. Vi får se hur det går.

N och L.

Lila A. hade veckans bokstav. N. Eftersom det var lite bråttom när jag kom på det i morse fick hon inte själv tänka ut något, utan jag sade helt sonika att jag hade packat ner en nyckel till henne, en nyckel som hon kan lägga i bokstavssäcken. Vilken bokstav börjar nyckel på?

-L!
-Det är i slutet, men var börjar det på?
-L?
-N-n-n-n.
-Jaha, N, säger hon, nöjd med sin prestation.

A. sätter händerna i 90 graders vinkel mot varandra.

-Så här?
-Det är L, säger jag, och försöker låta peppig, inte uppgiven.
-Ja, L!
-Men vad börjar n-n-n-nyckel på?
-L!

Hur tänker hon? Och hur ska det gå?

Jag bryr mig inte om om hon inte är "duktig" i skolan. Det finns absolut något för henne. Det finns inte en vuxen hon inte har charmat, inte en konstnär eller bildlärare som inte älskar hennes expansiva hjärna. Men hon klarar ju inte av sånt som vi nu en gång i vårt samhälle har bestämt att man ska klara. Och då kan man lätt bli utanför och det önskar jag inte lilla A.

A. är den snällaste, vackraste unge som har funnits. Jag vill att hon ska klara nån miniminivå av skolkunskaper, så att hon slinker igenom systemet och kan göra det hon är gjord för att göra. Vill inte att hon blir skrattas åt, för att hennes hjärna är så olinjär.

Ekon från andra kyssar

Det här får gärna någon hjälpa mig att reda ut. Jag har aldrig varit med om något så märkligt.

Vid kvällsmaten idag frågade jag A. om hon visste vad xing-xing betyder. Det visste hon inte, fastän hon kan, eller"kan",  Blinka lilla stjärna på mandarin. Men när vi hade nynnat länge och givit ledtrådar så kom hon på det: stjärna.

-Men vad är qing-qing då? frågar jag.

Då svarar Dong-Mei blixtsnabbt.
-Pyssa!

Och det är ju det det är. Qing-qing är puss. Det är en så liten skillnad i ljuden i xing och qing. Och ändå visste hon direkt. Det är ju inte möjligt. Hon var ett och halvt när hon slutade tala kinesiska. Och nu är hon tre. Och jag kan inte minnas att jag har hört henne säga qing-qing tidigare. Jag kan ju förstås ha sagt det till henne någon gång, men jag minns inte.

Mindes hon? Har någon lärt henne qing-qing, nån annanstans? Vem har lyft upp henne och pussat henne på kinden eller handen och sagt qing-qing? Hur? Hur?

Var kom det där ifrån? Efter så lång tid?

Mina barn har minnen som jag inte vet något om.

Flugsvamp

-Mamma, om man äter flugorsvampar, då kan man dö, säger Dong-Mei.
-Ja, säger jag. Hur vet du det?
-Jag har blivit stor.

Ja, det är ju det.

Vägra inse faktum

Dong-Mei: -Kan vi ta med min hundgossedjur när vi går till parken?

 (Dong-Mei använder konsekvent en-genus för alla ord. I enstaka fall provar hon ett, men det är aldrig på ett-ord. Konstigt barnspråksfenomen som jag aldrig har hört talas om.)

Jag: -Nej, vi tar inte med din hund till parken, den kommer bara bort.
Dong-Mei: -Okej, vi tar med den då.

Mellanförskap

I flera veckor har A. sagt att de brukade säga på dagis att hon pratade konstigt. På dagis fanns åtminstone en unge som var lite väl dominant och inte helt bra för A. Jag har därför varit övertygad om att hen har sagt att A. pratat konstigt bland mycket annat.

Hon pratar inte alls konstigt, förutom att man inte fattar vad hon menar, men det var inte det som dominanta ungen syftade på.

Man får inte hela historien samtidigt. Men häromdagen fick jag höra hur det lågt till: A. hade fått höra att hon pratade konstigt, eftersom hon kom från ett annat land.

Det skulle man ha vetat när A. gick på dagis. Det hade personalen får fetfixa. Här ska inte nån unge höra att den pratar konstigt för att den kommer från ett annat land. A. kan ett språk och det är svenska. 

Ska de ha det så här alltid? Räcker det inte med att det är svårt att vara branta tt man ska gå i så många skolor, möta så mycket klasskamrater, förhålla sig till så mycket kunskap och mobiltelefoner och lösögonfransar för att räcka till?

Ska man också få höra att man pratar konstigt för att man kommer från ett annat land, när allt man kan är svenska? För på ett sätt kommer man inte alls från ett annat land.

Mellanförskapet alltså. Man är inte svensk. Men något annat är man ju inte.

Tycker om

D. har fyllt år. Nio. Kalas och tårta, och hamburgare. Presenter.

Han är nöjd. Jag är nöjd. Jag frågar om han vet att jag tycker om honom.

-Jag bryr mig inte.
-What, säger jag, vaddå, bryr du dig inte?!
-Nej, för jag vet att du tycker om mig!

Okej. Då är det nog okej.

Dansa på borden

Dong-Mei: -Man får inte sitta på bordet?
Jag: -Nej, då kan det gå sönder, det är ett ganska litet bord.
Dong-Mei:-Man får inte gå på det heller?