På något sätt satte vi på kvällens film, Toy Story 3, alldeles för sent och jag ville avbryta för läggdags.
-Snälla mamma, kan vi inte få se färdigt filmen, fjäskar A.
-Jo, okej då.
-Tack mamma, jag visste att jag kunde räkna med dig!
Jag lyckades med hjälp av D. snoka reda på att de lärt sig det här uttrycket (översatt från engelska, antar jag) från dinosaurietåget på Barnkanalen. Eller nån annan dinosaurie. Bra med bildning.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
onsdag 30 december 2015
Bättre
I morse kröp D. ner i min säng. Jag snusade honom i nacken och frågade:
-Måste man vara från Taiwan för att vara så goa som du och A. och Elsa är?
-Nej...men det är en bättre sort.
Det, min son, är jag nästan helt säker på också.
-Måste man vara från Taiwan för att vara så goa som du och A. och Elsa är?
-Nej...men det är en bättre sort.
Det, min son, är jag nästan helt säker på också.
tisdag 29 december 2015
Cosleeping
Cosleeping är en anknytningsmetod som brukar rekommenderas till adoptivfamiljer. Man passar på att bonda lite extra i sömnen, genom att ha sina barn i samma säng. D. älskade det. A. krävde att få sova i sin egen säng. Elsa är inte så noga med vilket, så ganska ofta tycker jag att vi ska cosleepa.
Då kryper vi ner båda två under samma täcke och med oss tar vi sjöhästen som lyser och spelar lite klassisk musik samtidigt som den kluckar hemtrevligt av något vattenljud.
Elsa kör hela sömnprokrastineringsrepertoaren. Hon börjar med att skratta lite för sig själv, för det är så himla gulligt att jag börjar skratta också och så är vi igång med ett gemensamt skattande som tar en fem minuter att hejda. Sen grejar hon med täcket, sjunger med i några av sjöhästens sånger, försöker gå upp några gånger, pekar ut lampan och kissen i rummet. Men sen, till slut, blir ögonlocken tunga och händerna och fötterna också.
Och sen, det här har hänt fler gånger, precis innan hon somnar, vänder hon ansiktet mot mitt och slår upp ögonen och ser att jag verkligen är där. Och SÅ somnar hon med min näsa mot sin mjuka, studsiga kind.
Det är det bästa jag vet just nu.
Då kryper vi ner båda två under samma täcke och med oss tar vi sjöhästen som lyser och spelar lite klassisk musik samtidigt som den kluckar hemtrevligt av något vattenljud.
Elsa kör hela sömnprokrastineringsrepertoaren. Hon börjar med att skratta lite för sig själv, för det är så himla gulligt att jag börjar skratta också och så är vi igång med ett gemensamt skattande som tar en fem minuter att hejda. Sen grejar hon med täcket, sjunger med i några av sjöhästens sånger, försöker gå upp några gånger, pekar ut lampan och kissen i rummet. Men sen, till slut, blir ögonlocken tunga och händerna och fötterna också.
Och sen, det här har hänt fler gånger, precis innan hon somnar, vänder hon ansiktet mot mitt och slår upp ögonen och ser att jag verkligen är där. Och SÅ somnar hon med min näsa mot sin mjuka, studsiga kind.
Det är det bästa jag vet just nu.
Kaka
Nu kan Elsa lite nya ord. Kåka, med betoning på sista stavelsen är det hon använder oftast. Om man säger det blir ens föräldrar så glada för att man försöker prata deras språk så de ger en en pepparkaka, fast det är omoraliskt.
Preteritum
A. har en liten leksakstelefon. Egentligen är det en riktig telefonatrapp, som vi fick i en mobilaffär en gång. Den har en display, A. visade upp nån grej där för en tänkt mormor i anda änden.
När det var färdigvisat sa A. att nu sed mormor den. Jag lyssnade lite dåligt.
-Gjorde vad?
-Sed den.
-Sked?
-Tittade den.
Jag älskar att de vill kommunicera.
När det var färdigvisat sa A. att nu sed mormor den. Jag lyssnade lite dåligt.
-Gjorde vad?
-Sed den.
-Sked?
-Tittade den.
Jag älskar att de vill kommunicera.
lördag 26 december 2015
Good enough jul
Nu firas det jul i Elsas gäng.
Vi är helt säkert inte en perfekt familj. Häromdagen hotade jag med att dra in lördagsgodiset för att några inte lyssnade. Gällde inte Elsa, hon får faktiskt inte lördagsgodis. Men det är inte riktigt proffsparenting, det är egentligen urbarnsligt, att hota med att dra in lördagsgodis. Omoget. Men så är det också i Elsas gäng.
Ibland tänker jag att Elsa kunde fått en proffsfamilj istället. Om man föds in i sin familj så är det på nåt sätt inte riktigt något man kan göra åt att alla barn inte får proffsfamiljer. Men när man ändå flyttar barn så borde de ha rätt att komma till familjer som aldrig glömmer utflyktspåsen och måste köpa grillad kyckling på ICA på vägen, som har pedagogiska lekar i rockärmen och inte någonsin föreslår att barnen kan kolla på Saltkråkan på Barnkanalen, familjer som gör fiffiga pepparkakskonstruktioner som är åldersadekvata för alla i familjen, och inte gapar om att ungarna ska akta sig, det smälta (läs brända) sockret till pepparkakshuset är skitvarmt.
Men på juldagen tänkte jag att det här är good enough. Efter traditionsenlig lutfiskmiddag med alla möjliga släktingar i olika åldrar, landade alla runt teven och såg Snövit. Hela snövit. Då sov Elsa med huvudet på sin pappas bröst och benen i sin farbrors knä och bredvid tindrade julgranen och Elsa hörde till. Hon var inte i vägen, men inte heller någon som man var tvungen att specialanpassa allt efter, hon var bara en av dem som skulle vara där och äta lutfisk (gott, tydligen, godare än potatisen), clementiner och pepparkakor.
Elsa har en familj som gärna vill ha Elsa. Jag tror att det är allt som krävs.
Vi är helt säkert inte en perfekt familj. Häromdagen hotade jag med att dra in lördagsgodiset för att några inte lyssnade. Gällde inte Elsa, hon får faktiskt inte lördagsgodis. Men det är inte riktigt proffsparenting, det är egentligen urbarnsligt, att hota med att dra in lördagsgodis. Omoget. Men så är det också i Elsas gäng.
Ibland tänker jag att Elsa kunde fått en proffsfamilj istället. Om man föds in i sin familj så är det på nåt sätt inte riktigt något man kan göra åt att alla barn inte får proffsfamiljer. Men när man ändå flyttar barn så borde de ha rätt att komma till familjer som aldrig glömmer utflyktspåsen och måste köpa grillad kyckling på ICA på vägen, som har pedagogiska lekar i rockärmen och inte någonsin föreslår att barnen kan kolla på Saltkråkan på Barnkanalen, familjer som gör fiffiga pepparkakskonstruktioner som är åldersadekvata för alla i familjen, och inte gapar om att ungarna ska akta sig, det smälta (läs brända) sockret till pepparkakshuset är skitvarmt.
Men på juldagen tänkte jag att det här är good enough. Efter traditionsenlig lutfiskmiddag med alla möjliga släktingar i olika åldrar, landade alla runt teven och såg Snövit. Hela snövit. Då sov Elsa med huvudet på sin pappas bröst och benen i sin farbrors knä och bredvid tindrade julgranen och Elsa hörde till. Hon var inte i vägen, men inte heller någon som man var tvungen att specialanpassa allt efter, hon var bara en av dem som skulle vara där och äta lutfisk (gott, tydligen, godare än potatisen), clementiner och pepparkakor.
Elsa har en familj som gärna vill ha Elsa. Jag tror att det är allt som krävs.
tisdag 22 december 2015
Namnet
Nu kan hon säga sitt svenska namn. Vi använder aldrig det, men ibland övar vi. Namnet namnet namnet, säger vi.
-Nann, ungefär, svarar Elsa.
Vi har helt misslyckats med att få ett personnummer, förresten. Det saknas ett uppehållstillståndskort. Det ska man begära hos Migrationsverket. Man får går dit och lämna fingeravtryck. Vad de nu tänker sig att man ska med en ettochetthalvtårings fingeravtryck till. Hon kan ju inte gärna ha hunnit med en så värst kriminell karriär redan. Men de kanske tänker att det kommer.
Migrationsverket har lite att göra nuförtiden, kan man säga. Vi kommer inte att lyckas med att få det där kortet på jättelänge, men jag talade med dem idag och de sade att de gärna förnyar uppehållstillståndet om 10 månader. Men det hade varit mer praktiskt om vi hade fått klart adoptionen i Sverige istället.
Och så vill vi så gärna bara ha henne. Då får hon också ett svenskt efternamn att öva på. Tills dess: kinesiskt efternamn.
-Nann, ungefär, svarar Elsa.
Vi har helt misslyckats med att få ett personnummer, förresten. Det saknas ett uppehållstillståndskort. Det ska man begära hos Migrationsverket. Man får går dit och lämna fingeravtryck. Vad de nu tänker sig att man ska med en ettochetthalvtårings fingeravtryck till. Hon kan ju inte gärna ha hunnit med en så värst kriminell karriär redan. Men de kanske tänker att det kommer.
Migrationsverket har lite att göra nuförtiden, kan man säga. Vi kommer inte att lyckas med att få det där kortet på jättelänge, men jag talade med dem idag och de sade att de gärna förnyar uppehållstillståndet om 10 månader. Men det hade varit mer praktiskt om vi hade fått klart adoptionen i Sverige istället.
Och så vill vi så gärna bara ha henne. Då får hon också ett svenskt efternamn att öva på. Tills dess: kinesiskt efternamn.
lördag 19 december 2015
Praktikaliteter och verkligheter
Häromdagen kom de sista pappren från Taiwan. Där står det att domen trätt i laga kraft. Det står att min man och jag är adoptivföräldrar och det står vem som är mamman. Det står att Elsa anses vara utflyttad från Taiwan.
I vanliga fall får man med sig de här pappren direkt när man åker hem från Taiwan, men det hela hängde upp sig lite den här gången. Det var praktiskt naturligtvis att vi inte behövde vänta denna ytterligare månad i Taipei, även om det också hade gått.
För oss spelar de här pappren praktisk roll. Med hjälp av denna final ruling kan vi begära svenskt personnummer för Elsa och därefter ansöka om att hon ska anses vara vårt barn även i Sverige, genom ett ärende i Tingsrätten. Då får vi barnbidrag och det går lättare att få föräldrapenning.
När Tingsrätten har skrivit sin dom får Elsa svenskt medborgarskap och då kan vi resa ur landet. Det kan vi nu med, men då måste vi kontakta Migrationsverket och få hennes uppehållstillstånd stämplat i passet. Just nu närmar man sig inte Migrationsverket i onödan, den saken är klar. Det var ett under att vi ens fick uppehållstillståndet, de hotade med att de skulle ta ett halvår att få det och då hade vi inte ens rest till Taipei än.
Allt det här är praktikaliteter. Det är bra för alla att få ordning på praktikaliteter.
Men det jag tänker på när jag ser pappren är vad den mamma, som får kopior av samma papper ungefär samtidigt som vi, tänker, när hon ser att hennes dotter, den lilla med brett ansikte, lockar i nacken, med leksaker som mamman har givit henne, den lilla som luktar så gott, som lärt sig prata den mammans språk och som lärt sig gå i den mammans land, vad tänker den mamman nu? Inte på personnummer.
Jag hoppas att vi får träffa den mamman igen om ganska många år och att Elsa kan säga till henne att det blev helt okej allting, och att den mamman kan säga detsamma. Och under hela tiden fram tills dess kommer Elsa att vara hennes dotter. Inte bara hennes dotter. Men inte bara vår.
I vanliga fall får man med sig de här pappren direkt när man åker hem från Taiwan, men det hela hängde upp sig lite den här gången. Det var praktiskt naturligtvis att vi inte behövde vänta denna ytterligare månad i Taipei, även om det också hade gått.
För oss spelar de här pappren praktisk roll. Med hjälp av denna final ruling kan vi begära svenskt personnummer för Elsa och därefter ansöka om att hon ska anses vara vårt barn även i Sverige, genom ett ärende i Tingsrätten. Då får vi barnbidrag och det går lättare att få föräldrapenning.
När Tingsrätten har skrivit sin dom får Elsa svenskt medborgarskap och då kan vi resa ur landet. Det kan vi nu med, men då måste vi kontakta Migrationsverket och få hennes uppehållstillstånd stämplat i passet. Just nu närmar man sig inte Migrationsverket i onödan, den saken är klar. Det var ett under att vi ens fick uppehållstillståndet, de hotade med att de skulle ta ett halvår att få det och då hade vi inte ens rest till Taipei än.
Allt det här är praktikaliteter. Det är bra för alla att få ordning på praktikaliteter.
Men det jag tänker på när jag ser pappren är vad den mamma, som får kopior av samma papper ungefär samtidigt som vi, tänker, när hon ser att hennes dotter, den lilla med brett ansikte, lockar i nacken, med leksaker som mamman har givit henne, den lilla som luktar så gott, som lärt sig prata den mammans språk och som lärt sig gå i den mammans land, vad tänker den mamman nu? Inte på personnummer.
Jag hoppas att vi får träffa den mamman igen om ganska många år och att Elsa kan säga till henne att det blev helt okej allting, och att den mamman kan säga detsamma. Och under hela tiden fram tills dess kommer Elsa att vara hennes dotter. Inte bara hennes dotter. Men inte bara vår.
Kinesiska
Hon lär sig ord. Mest svenska. Kanske t.ex. Och så. Hon uttalar det schå-a! och klämmer i med det när man har fått på skorna eller något, helt adekvat.
Det konstiga är att hon också säger ord på kinesiska som vi inte har hört förut, men som vi har hört av andra att hon kan. Hur länge kan man förvara ett ord i minnet om man inte använder det själv när man är ettochetthalvt? Har ingen forskat på det?
Det konstiga är att hon också säger ord på kinesiska som vi inte har hört förut, men som vi har hört av andra att hon kan. Hur länge kan man förvara ett ord i minnet om man inte använder det själv när man är ettochetthalvt? Har ingen forskat på det?
My kind of wonderful, that's what you are
Elsa är som en kärleksinjektion i vår familj. Till och med A. som är detroniserat yngstabarn och den som har tagit mest stryk av Elsas ankomst är mycket förtjust.
-Lillasyster, jag älskar dig ända till Australien, sade A. häromdagen (när hon var hemma från dagis för att hon ville det, som vi ska lära oss av detta inlägg har vi inga principer i familjen längre). A. är fin på kärleksbetygelser.
Elsa och jag delar nästan säng. Hennes spjälsäng står mot min vanliga säng, så jag kan alltid ha handen på henne.
På kvällarna sitter Elsa i sängen med torr blöja och nytumlad pyjamas och luktar milt sköljmedel. Ansiktet doftar av insmord parfymfri mjuksalva, välling och tandkräm. Hon är ljuvlig. Då gör Elsa så här: hon trycker ansiktet mot spjälorna och säger mm-mah! Då får jag, utan att behöva lyfta huvudet från kudden, pussa allt det godluktande. Sen flyttar hon ansiktet till nästa spjäla: mm-mah! Då pussar jag igen.
Hade det varit D. eller A. som kommit på denna utmärkta prokrastineringsteknik vid läggdags hade jag säkert sagt att ne-ej, i sängen sover vi, nu ska vi ligga stilla. Men nu är det slut med tråkiga principer. Elsa vill ha puss. Jag vill ge puss. Vilken tur.
Kanske är det inte bara Elsas förtjänst att det är så fantastiskt underbart att ha henne i familjen. Kanske är familjens inställning också en del av det som gör det underbart. Man borde alltså varit gränslös och härlig redan med D.
-Lillasyster, jag älskar dig ända till Australien, sade A. häromdagen (när hon var hemma från dagis för att hon ville det, som vi ska lära oss av detta inlägg har vi inga principer i familjen längre). A. är fin på kärleksbetygelser.
Elsa och jag delar nästan säng. Hennes spjälsäng står mot min vanliga säng, så jag kan alltid ha handen på henne.
På kvällarna sitter Elsa i sängen med torr blöja och nytumlad pyjamas och luktar milt sköljmedel. Ansiktet doftar av insmord parfymfri mjuksalva, välling och tandkräm. Hon är ljuvlig. Då gör Elsa så här: hon trycker ansiktet mot spjälorna och säger mm-mah! Då får jag, utan att behöva lyfta huvudet från kudden, pussa allt det godluktande. Sen flyttar hon ansiktet till nästa spjäla: mm-mah! Då pussar jag igen.
Hade det varit D. eller A. som kommit på denna utmärkta prokrastineringsteknik vid läggdags hade jag säkert sagt att ne-ej, i sängen sover vi, nu ska vi ligga stilla. Men nu är det slut med tråkiga principer. Elsa vill ha puss. Jag vill ge puss. Vilken tur.
Kanske är det inte bara Elsas förtjänst att det är så fantastiskt underbart att ha henne i familjen. Kanske är familjens inställning också en del av det som gör det underbart. Man borde alltså varit gränslös och härlig redan med D.
onsdag 16 december 2015
tisdag 15 december 2015
Se
Men de ser annorlunda ut.
A. älskar andra barn med asiatiskt utseende. De har samma hår som jag, säger hon, men hon menar nog mer än hår.
D. frågade mig i bilen på vägen hem om det fanns nåt sätt att bli större.
-Större hur då? Fler år?
-Nej, större, att man inte är kort.
Ja, det finns det väl kanske. Men han är så fin som han är. Liten, lite brun, med samma hår som A. När och hur och varför lär de sig att se sig själva med majoritetssamhällets blick? Men jag vet ju; i Taiwan tittade jag mig själv i spegeln efter bara några veckor och tänkte: men ska man se ut så här? Jag är ju knölig och skär.
De är så fina. Jag vill att de ska se det själva. Det hjälper ju inte att jag och alla andra ser det.
A. älskar andra barn med asiatiskt utseende. De har samma hår som jag, säger hon, men hon menar nog mer än hår.
D. frågade mig i bilen på vägen hem om det fanns nåt sätt att bli större.
-Större hur då? Fler år?
-Nej, större, att man inte är kort.
Ja, det finns det väl kanske. Men han är så fin som han är. Liten, lite brun, med samma hår som A. När och hur och varför lär de sig att se sig själva med majoritetssamhällets blick? Men jag vet ju; i Taiwan tittade jag mig själv i spegeln efter bara några veckor och tänkte: men ska man se ut så här? Jag är ju knölig och skär.
De är så fina. Jag vill att de ska se det själva. Det hjälper ju inte att jag och alla andra ser det.
måndag 14 december 2015
Nåd
-Nämen, har ni skaffat en till? sade en bekant, som inte kände till Elsas ankomst, utan träffade på oss på ett evenemang häromkvällen.
Barn växer inte på nån sorts självplock. Vi har inte gått ut i världen och skördat några ungar. Elsa och D. och A. har vi fått. Trots att vi har fyllt i papper, varit allmänt rediga, friska, dugliga och duktiga, sparat pengar och inte kört för fort så är Elsa inte införskaffad.
Vi har fått henne. Det var tur. Eller ett mirakel. Eller nåd.
Men det var inte vi som gjorde det. Man gör inte sina barn. Man får dem. Om man har en vansinnig tur som man inte har förtjänat.
Barn växer inte på nån sorts självplock. Vi har inte gått ut i världen och skördat några ungar. Elsa och D. och A. har vi fått. Trots att vi har fyllt i papper, varit allmänt rediga, friska, dugliga och duktiga, sparat pengar och inte kört för fort så är Elsa inte införskaffad.
Vi har fått henne. Det var tur. Eller ett mirakel. Eller nåd.
Men det var inte vi som gjorde det. Man gör inte sina barn. Man får dem. Om man har en vansinnig tur som man inte har förtjänat.
söndag 13 december 2015
Ost
Om man serverar Elsa något som hon inte gillar, så sorterar hon ut det ur övriga födoämnen på tallriken och lägger i en hög. Häromdagen lade hon alltihop på min tallrik. Här, det här läbbiga kan du äta själv.
Särskilt otäckt är kokt ägg och ost. Hon ryser och äcklas, det är tydligen vidrigt med ägg och ost. Ibland måste jag ge henne lite bara för att se reaktionen. Får man göra så? Ägg och ost är faktiskt nyttigt.
Särskilt otäckt är kokt ägg och ost. Hon ryser och äcklas, det är tydligen vidrigt med ägg och ost. Ibland måste jag ge henne lite bara för att se reaktionen. Får man göra så? Ägg och ost är faktiskt nyttigt.
lördag 12 december 2015
A. igen
Åh, nej, nu leker A. igen.
-Min andra mormor har brinnit upp, hon är död!
Jag gillar queersituationen med ett flertal mormorar. Att en av dem har gått ett så sorgligt öde till mötes är värre.
Undrar om A. har blivit väldigt traumatiserad av Elsas ankomst. Eller om hon bara är lite dramatisk.
-Min andra mormor har brinnit upp, hon är död!
Jag gillar queersituationen med ett flertal mormorar. Att en av dem har gått ett så sorgligt öde till mötes är värre.
Undrar om A. har blivit väldigt traumatiserad av Elsas ankomst. Eller om hon bara är lite dramatisk.
Statistik
Om man går runt med en liten person som ser ut att vara född i sydostasien (och är det) förutsätter folk ofta att detta är ett hett efterlängtat barn (rätt) och att det är första och enda barnet (fel).
Åh, det kommer nog att gå bra, är det första barnet, de är precis som andra barn.
Ja, det kommer nog att gå bra. Nej, det är inte första barnet. Ja, hon är som andra barn. Ungefär. Alla barn är väl ungefär som andra barn.
Har barn som ser ut att vara födda i sydostasien aldrig några syskon? Det finns det kanske statistik över?
Åh, det kommer nog att gå bra, är det första barnet, de är precis som andra barn.
Ja, det kommer nog att gå bra. Nej, det är inte första barnet. Ja, hon är som andra barn. Ungefär. Alla barn är väl ungefär som andra barn.
Har barn som ser ut att vara födda i sydostasien aldrig några syskon? Det finns det kanske statistik över?
fredag 11 december 2015
På riktigt
Ankan piper Elsa i halsgropen. Elsa skrattar. Ankan piper mamma i halsgropen. Mamma låtsasskrattar (för så himla kittlig är jag inte så att jag kan kittla mig själv i halsgropen med en tyganka). Ankan piper Elsa igen i halsgropen. Elsa låtsasskrattar.
Hon fattar fort. Men det var roligare när hon skrattade på riktigt.
Hon fattar fort. Men det var roligare när hon skrattade på riktigt.
tisdag 8 december 2015
Fel
Idag verkar det vara slut på feber, men det gnälls. Elsa är gnällig. Det går inte att sätta ner henne en sekund, hon är inte nöjd.
Det kan vara så att hon är trött och lite sjuk. Men, tänker jag, för jag har adopterat henne, tänk om hon är olycklig, söndertrasad, saknar något eller någon, tänk om hon inte känner sig trygg här, tänk om vi inte kan ge henne den familj hon behöver, tänk om ingen kan det, om det är försent. Då dör jag.
Men man får inte veta. Hon kan ha ont i halsen, hon kan vara trött, hon kan vara rädd, hon kan vara arg. Allt vi kan göra är att fortsätta att bära, och läsa och stoppa om och sjunga.
Så då gör vi det.
Det kan vara så att hon är trött och lite sjuk. Men, tänker jag, för jag har adopterat henne, tänk om hon är olycklig, söndertrasad, saknar något eller någon, tänk om hon inte känner sig trygg här, tänk om vi inte kan ge henne den familj hon behöver, tänk om ingen kan det, om det är försent. Då dör jag.
Men man får inte veta. Hon kan ha ont i halsen, hon kan vara trött, hon kan vara rädd, hon kan vara arg. Allt vi kan göra är att fortsätta att bära, och läsa och stoppa om och sjunga.
Så då gör vi det.
måndag 7 december 2015
Aption
Ibland frågar folk mig om barnen är adopterade.
Ibland tänker jag:
-Vad ser det ut som, vad tror du själv?
Men ibland glömmer jag hur jag ser ut och hur de ser ut och tänker:
-Va?! Hur visste de det?
När barn frågar är det alltid okej. En liten unge i D.:s skola frågade om D. var apterad. Då är det inte läge att börja gapflabba och peka ut en tänkt stubin. Tyvärr.
D. måste ha missat något helt, för han frågade:
-Är jag det?
Nix, inte är du apterad, bli aldrig det, mitt barn. Men adopterad är du, och det är väl utmärkt.
Ibland tänker jag:
-Vad ser det ut som, vad tror du själv?
Men ibland glömmer jag hur jag ser ut och hur de ser ut och tänker:
-Va?! Hur visste de det?
När barn frågar är det alltid okej. En liten unge i D.:s skola frågade om D. var apterad. Då är det inte läge att börja gapflabba och peka ut en tänkt stubin. Tyvärr.
D. måste ha missat något helt, för han frågade:
-Är jag det?
Nix, inte är du apterad, bli aldrig det, mitt barn. Men adopterad är du, och det är väl utmärkt.
I vår hall
Elsa gillar inte att någon går. Hon illgråter varje gång. Det gör ju många barn i den åldern. Men om barnen har en bakgrund där separationer är en komponent, så tänker man lätt som förälder att hon är rädd för att någon ska gå och inte komma tillbaka mer.
När man kommer hem steppar och och skrattar Elsa av glädje. Min man konstaterade att om man vill ha kvar den glädjekällan i sitt liv även framöver får man antingen ha ett barn till eller en golden retriever.
Det vore fint om man fick ett kvitto på att Elsa bara är golden retrieverglad, inte utom sig av glädje för att vi inte överger henne.
Och det är ingen risk. Jag har då aldrig träffat någon bättre ettåring.
När man kommer hem steppar och och skrattar Elsa av glädje. Min man konstaterade att om man vill ha kvar den glädjekällan i sitt liv även framöver får man antingen ha ett barn till eller en golden retriever.
Det vore fint om man fick ett kvitto på att Elsa bara är golden retrieverglad, inte utom sig av glädje för att vi inte överger henne.
Och det är ingen risk. Jag har då aldrig träffat någon bättre ettåring.
fredag 4 december 2015
Attchi
Om nu livet blir besvärligt för Elsa så saknar hon i alla fall inte tåga.
När någon hostar eller nyser kommenterar Elsa det med ett attchi. Det gäller även om det är hon själv som hostar eller nyser.
Och i natt väcktes jag av ett väldigt rosslande och pipande, det lät som hon inte fick luft, jag flög upp till hennes säng. Men då hade hon redan satt sig upp och nickade lite förnumstigt för sig själv och sade: attchi.
Men den inställningen kommer man långt. Krya på dig, Elsa.
När någon hostar eller nyser kommenterar Elsa det med ett attchi. Det gäller även om det är hon själv som hostar eller nyser.
Och i natt väcktes jag av ett väldigt rosslande och pipande, det lät som hon inte fick luft, jag flög upp till hennes säng. Men då hade hon redan satt sig upp och nickade lite förnumstigt för sig själv och sade: attchi.
Men den inställningen kommer man långt. Krya på dig, Elsa.
torsdag 3 december 2015
Rekord
Mina resurser på mandarin är ändliga. De räcker faktiskt knappt till en start. Alltså måste jag prata svenska med Elsa och gör såklart det nästan hela tiden.
Det som är så otroligt märkligt är att hon fattar vad jag säger. En del kan hon såklart förstå av själva kontexten, men ändå. Idag när hon satt och mumsade på något som jag inte hade givit henne så sa jag:
-Vad har du i munnen?!
Jag räknade inte med att hon skulle förstå, jag var redan på väg fram för att pilla in ett finger (i den, jag lovar, sötaste mun ett barn har haft) och känna efter. Men då: Elsa gapar stort. Hon hade tagit lite kattmat. Hon kommer aldrig att gapa igen, för jag snodde omedelbart kattmaten ur hennes mun.
Hur kan hon fatta det? Och när A. beklagade att hon inte kan få sin älskade Mussepigg-handuk, för den är i tvätten, så kom Elsa dragande med just den handduken ur tvättkorgen för färgat, sextio. Hur, hur? "Min Mussepigg-handduk", går det att fatta på svenska efter knappt två månader med språket och tre veckor med Mussepigg-handduken, som inte var med i Taiwan?
Kan det vara så att mitt barn inte bara är det vackraste barnet, utan det smartaste också? I så fall har det hänt mig för tredje gången. Tre gånger har jag fått jordens underbaraste unge.
Som nu sover, febrig, hostig och snorig.
Det som är så otroligt märkligt är att hon fattar vad jag säger. En del kan hon såklart förstå av själva kontexten, men ändå. Idag när hon satt och mumsade på något som jag inte hade givit henne så sa jag:
-Vad har du i munnen?!
Jag räknade inte med att hon skulle förstå, jag var redan på väg fram för att pilla in ett finger (i den, jag lovar, sötaste mun ett barn har haft) och känna efter. Men då: Elsa gapar stort. Hon hade tagit lite kattmat. Hon kommer aldrig att gapa igen, för jag snodde omedelbart kattmaten ur hennes mun.
Hur kan hon fatta det? Och när A. beklagade att hon inte kan få sin älskade Mussepigg-handuk, för den är i tvätten, så kom Elsa dragande med just den handduken ur tvättkorgen för färgat, sextio. Hur, hur? "Min Mussepigg-handduk", går det att fatta på svenska efter knappt två månader med språket och tre veckor med Mussepigg-handduken, som inte var med i Taiwan?
Kan det vara så att mitt barn inte bara är det vackraste barnet, utan det smartaste också? I så fall har det hänt mig för tredje gången. Tre gånger har jag fått jordens underbaraste unge.
Som nu sover, febrig, hostig och snorig.
onsdag 2 december 2015
Fått, fött
Då var det dags igen, dags för att människor ska trösta mig för att jag har fått och inte fött ett barn.
Nu var det en sjuksköterska som tog prover på Elsa. Hon hade erfarenhet av "helt egna" barn, samt av familjehemsplacerade barn och bonusbarn. Och hon ville säga mig att det är ingen skillnad. Jojo, visst det var ju något med att vara gravid. Men alla barn är bara barn.
Verkar jag som en som behöver uppmuntras i den frågan? Tydligen är det lite oklart, så jag säger det i versaler:
JAG ÄSLKAR MINA UNGAR FÖR ATT DE ÄR PRECIS DET DE ÄR. DE ÄR INTE SAMMA SAK SOM NÅGOT ANNAT. DE ÄR INTE I STÄLLET FÖR NÅGOT ANNAT. DE ÄR DET DE ÄR OCH JAG ÄLSKAR DEM.
För att förtydliga ytterligare:
JAG HADE INTE HELLRE FÖTT DEM. DÅ HADE DE INTE BLIVIT DET DE ÄR OCH JAG ÄLSKAR DET DE ÄR.
Så. Hoppas att alla eventuella oklarheter är undanröjda nu.
Och nu ska jag väcka Elsa för nu ska vi hämta syskon på förskolan och skolan. Hon kommer att bli skitarg över att bli väckt, jag kommer att bli stressad över att klockan går och trycka ner motsträvig unge i overall.
Så som man gör med barn. Egna barn. Andras barn. DE BARN JAG ÄLSKAR.
Nu var det en sjuksköterska som tog prover på Elsa. Hon hade erfarenhet av "helt egna" barn, samt av familjehemsplacerade barn och bonusbarn. Och hon ville säga mig att det är ingen skillnad. Jojo, visst det var ju något med att vara gravid. Men alla barn är bara barn.
Verkar jag som en som behöver uppmuntras i den frågan? Tydligen är det lite oklart, så jag säger det i versaler:
JAG ÄSLKAR MINA UNGAR FÖR ATT DE ÄR PRECIS DET DE ÄR. DE ÄR INTE SAMMA SAK SOM NÅGOT ANNAT. DE ÄR INTE I STÄLLET FÖR NÅGOT ANNAT. DE ÄR DET DE ÄR OCH JAG ÄLSKAR DEM.
För att förtydliga ytterligare:
JAG HADE INTE HELLRE FÖTT DEM. DÅ HADE DE INTE BLIVIT DET DE ÄR OCH JAG ÄLSKAR DET DE ÄR.
Så. Hoppas att alla eventuella oklarheter är undanröjda nu.
Och nu ska jag väcka Elsa för nu ska vi hämta syskon på förskolan och skolan. Hon kommer att bli skitarg över att bli väckt, jag kommer att bli stressad över att klockan går och trycka ner motsträvig unge i overall.
Så som man gör med barn. Egna barn. Andras barn. DE BARN JAG ÄLSKAR.
tisdag 1 december 2015
Klädsamt
Elsa har ärvt kläder. Oj, vad hon har ärvt.
Det betyder att det är svamplappar på knäna på jeansen, t-shirtarna är rymliga och störst på bredden efter mycket torktumling. Färgerna något matta.
Idag fick jag nog. Något nytt ska hon väl få ha?
Hon fick två tröjor och två byxor. Nuså.
Hon bryr sig inte om det ett dugg själv. Och jag borde inte heller bry mig om det. Det finns riktiga problem, såna som vi inte har här där vi kan byta ut den tydligen inte så goda babylasagnen mot en banan och ett kex och kanske slänga fram en mugg med mjölk också, för oj, filen är slut.
Men nu har hon i alla fall ett par kläder som är helt hennes egna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)