Lite snäll också.

Okej, jag är inte bara hemsk. Jag gjorde god gärning idag.

Jag höll på att få spader när vi skulle iväg till dagis, Dong-Mei och jag. Den som har kommit på att man ska ha vadderade säten i cykelbarnstolar är inte från Sverige. En vaddering suger vatten som en svamp. In igen, leta upp gammal galonbralla att lägga i stolen. Hjälmen. In igen, hämta. Vantarna, in igen hämta. Nyckeln, in igen hämta. Kallt som i helvetet. In igen, hämta skinnfäll. Regn, snö och slask från himlen. In igen, hämta regnskydd till barnstol.

Under hela den här preppingen plingade det av sms i min telefon, men jag fortsatte med mina sysslor. Sen ringde det också. Det var D. Han hade glömt sin gympapåse.

Ja, då kan han ju få stå sitt kast. Men han packar den alltid själv kvällen innan, han tar så mycket ansvar. Då kan man ju få hjälp när man glömmer. Men jag orkade inte cykla till skolan också. För långt. Alltså: av med regnskydd, av med skinnfäll, av med galonbrallan, av med bältet, ner med Dong-Mei, in för att hämta tunnelbanekort. Och så iväg mot t-banestation.

Till dagis. Grön linje. Röd linje.

Till skolan. Promenad. Grön linje.

Till jobbet. De tror nog att jag har slutat där. Grön linje. Buss.

Men det var kanske lite bra att vi inte cyklade, för det där med att Stockholms cykelbanor alltid är så plogade och sopade och saltsandade, det är inte helt sant faktiskt. De såg ut som sliriga gräddbakelser.

Kanske slapp jag brutet ben idag.

I alla fall var jag lite snäll mot D. Och inte bara tjatade.

Borta

Dong-Mei fattar att jag ska ta nattåget och inte kommer att vara kvar nästa morgon.

Först blir uttrycket i ansiktet tomt. Sen börjar hon storgråta. Fast vi har talat om det i flera dagar, att jag ska resa bort. Inte så hemskt länge, heller.

Jag fattar inte att de saknar mig. Jag som bara dammsuger kattsand och tjatar. När jag inte skäller för att ingen nånsin städar. Jag får dåligt samvete när jag fattar att de saknar mig. För att förtjäna att någon gråter för min skull borde jag ha varit mycket bättre.

Hur blir man bättre?

Nattsudd

Dong-Mei har vaknat när vi går och lägger oss. Hon är ganska nöjd med detta nattsudd.

-Mamma, vi kan prata med varandra. Och när vi somnar kan vi sova.

Ja, lite så funkar det ju.

Vi lekte en lek då

När barn leker nuförtiden gör de det i preteritum. Eller imperfekt, som det hette förr. Eller förfluten tid eller dåtid, helt enkelt. 

Så här: Vi var spioner då, som hade en bil. Och den bilen, den försökte en pirat ta.

Idag lekte barnen, alla tre ihop, väldigt högljutt, men utan bråk, att de kampade. Jag avbröt leken och gav dem en väska, som jag bad dem att hänga upp på en krok i rummet.

Dong-Mei tänkte inte låta detta störa leken. Istället skulle det integreras.

-Ni hade en krok då!

Ja, det hade ni. I leken. Och det har ni. På riktigt.

Frilufteri, friluftera

I söndags kom årets första snö. Inte som tjocka tussar som högtidligt singlar ner. Nej, mer som i min gamla hemstad Göteborg, som regn som blir allt kallare och övergår i skopvis av Slushpuppie.

Den dagen hade jag hittat på att jag och barnen skulle gå i skogen. Maken/pappan bortrest.  Jag reviderade inte den planen, utan hällde soppa på termos och åkte iväg.

Det var verkligen snorkallt. Vi gick upp på en höjd och fick i oss soppan som kallnade i kåsorna i samma stund som den lämnade termospipen. Sen tvingade jag barnen att promenera lite runt sjö.

Sen var de ju så illa tvugna att hasa tillbaka till bilen, de fattade ju att de inte skulle komma in igen med mindre än att de tog sig dit. Härlig utflykt.

Men: sen kunde vi med gott samvete sitta inne hela eftermiddagen. Vi hade ju varit så nyttiga att jag tyckte att halvfabrikat var en bra middag, jag bestämde att man fick lite godis fast det var söndag och när de hade gjort läxorna under gott humör runt köksbordet fick alla ta fram telefon eller dator och kolla på nåt mysigt hela kvällen.

De glömde bort att tjafsa av pur lycka över att ha överlevt utflykten. Bra söndag.

Så. helvetes. tråkigt.

Tidigare tog jag saker som de kom, blev väldigt arg när saker visade sig inte funka för att jag inte hade planerat dem, men blev överraskad många gånger på en dag. Det var rätt kul.

Inte längre.

Jag förbereder och planerar allt. (Utom middagar.) På kvällen lägger jag fram barnens kläder till nästa dag, i vissa fall efter förankrande samtal med barnet i fråga. Byxor eller kjol. Strumpbyxor eller sockar, trosor, kallsingar, tröja, tjocktröja. Lokaliserar vantar och mössa, samt överdragsbyxor och regnskydd till cykelsadeln. Kvällen innan förbereds också frukostbordet. Jag tar fram tallrikar, smörkniv, osthyvel, tinar bröd, häller till och med upp snabbpulverkaffe i min kaffekopp (tillsätt bara vatten!) och lägger fram A:s medicin i ett glas, med tallrik över, för att inte katten ska käka upp den. Gympapåsar inte bara packas utan knyts fast i skolväskan, så att de inte ska glömmas.

Alla små sysslor utförs mellan 18 och 20: kattlådan töms, soppåsarna tas ut, hallen och köket dammsugs, diskbänk och köksbord torkas av, vardagsrummet plockas ur på konstiga leksaksgrejor, handfatet i badrummet skuras raskt rent från tandkrämsspott med en diskborste som har en egen plats en decimeter från själva handfatet, toalettringen torkas av (över- och undersida, hur snett kan man kissa?) med litet papper med lite såpa på. Det här tar inte så mycket tid, sysslorna flyter in i läggningsaktiviteter, duschar, hårkamningar, läxläsning och samtal. Men: ingeningeningenting under kvällen överraskar mig.

När jag borstar mina egna tänder på morgonen tar jag fram barnens tre tandborstar och förser dem med rätt tandkräm (finns tre barn och tre tandkrämar; fluorhalt och smak är olika, vem har det så, tre tandkrämar!?) och lägger fram så att det bara är att borsta 40 minuter senare. Jag brer smörgåsar på löpande band, två till D, en till A., en till A.s skolväska för hon blir så hungrig på förmiddagen, ingen till Dong-Mei (men hon får vällig av samma varmvatten som till den där koppen kaffe jag förberedde igårkväll, remember?) och så det smartaste lajfhacket: extrasmörgåsar, som en extra hungrig person kan få om den vill ha en morgon (utan att jag då måste tina nytt bröd, öppna kylen och allt igen) och blir det över ett par smörgåsar så får de komma med mig till arbetet som extrafrukost eller mellis innan jag åker och hämtar barn eller jobbar sent. Jag är så helvetes fiffig och effektiv, förstår ni.

Nu låter det kanske som att jag är väldigt tråkig.

Rätt. Jag är väldigt, väldigt tråkig. Och vad värre är: jag har väldigt, väldigt tråkigt. Det passar mig dåligt att sköta saker så här ordentligt. INGENTING överraskar mig. Det enda som överraskar är att nånting ibland inte funkar, och om jag blev arg förr, när saker inte funkade pga bristande planering, så blir jag verkligen arg nu när det inte funkar TROTS min planering.

Jag vill bli rolig igen. Men det kanske inte går?

Adoption awarness: Adoption är inte så konstigt

På lovet hälsade vi på i vår gamla hemstad. D. skulle fira halloween med en gammal kompis. Vi trodde att det skulle gå av stapeln på nån hembygdsgård, men det visade sig att det var ett privat kalas som hans kompis skulle på. Och som D. då också skulle på. Ungefär 8 mil bort, faktiskt. Jaha. Vi körde bil till en mammas hus, där D. lämnades av.

Då hände något mycket bra. Mamman hade en dotter. Dottern måste ha varit adopterad. Men vi frågade inte om det. Inte heller frågade mamman oss om D. var adopterad. Det kan man ju nämligen vara, det är norm. För vissa är det det.

När vi körde tillbaka (8 mil igen) och hämtade D. framemot senkvällen hade andra i gänget emellertid frågat en del om adoption. Men inte på ett otrevligt sätt, det hade liksom bara kommit upp, och det fann viss erfarenhet också, eftersom alla kände mamman och hennes dotter.

Det händer så sällan att adoption är norm. Men det är så bra för våra barn att det får vara det ibland.

(Och jag vet: adoption är inte kul, sådär i största allmänhet. Många problem här. Men ett problem är faktiskt att barnen måste förklara sig hela tiden i sitt nya land. Och då är det en bra sak när de inte måste det.)

Mer adoption awareness

Mer adoption awareness: Man ska inte tro att det blir kul, inte.

När vi skulle adoptera vårt första barn och ringde till Familjerätten för att att boka tid, svarade en riktigt snäsig dam att då var vi tvungna att vara gifta, var vi det?! Ja, sa jag, det var vi.

-Man måste ha varit gift väldigt länge också! sade damen. Det gick inte att ta miste på att hon var nöjd med att få leverera besked som gjorde folk besvikna. Oklart varför. Vi hade varit gifta väldigt länge. Och gått ett kurs och lite annat, så till slut fick vi anmäla oss för utredning.

När vi lämnade in papper om att få adoptera ett tredje barn fick vi snabbt ett brev från vår adoptionsförening som skrev att nu var det ett tredje barn från Taiwan, och då var det alltså inte fråga om nåt friskt barn. Nu var det särskilda behov som gällde. Bara så vi visste.

Jo, vi visste. Vi hade läst sida upp och sidan ner om olika  särskilda behov.

Vi fattade alltid att det inte skulle bli lätt. Mest svårt är det att de just är adopterade, och att någon saknar dem. Men det varnade ingen för.

Adoption awareness

November är adoption awareness month. I alla fall i USA.

För mig är det alltid adoption awareness.

Till exempel när Dong-Mei vaknar hos farmor, där vi har sovit över, och inte ser en mamma bredvid sig i sängen. Hon ropar, men ingen hör, för huset är stort. Då blir Dong-Mei ledsen och kommer springande och säger att hon trodde att vi hade lämnat henne.

Det är väl klart att vi inte har gjort. Men det tror hon. Hon återkommer till det senare på dagen. Att man också skulle kunna lämna henne kvar på en parkeringsplats, kanske?

Varför tror hon att hon ska bli lämnad? Är det för att hon blev lämnad, två gånger. Först av sin mamma, sen av barnhemmet. Lär man sig längst in nånstans då, att man kan bli lämnad när som helst? Eller är alla barn rädda för att bli lämnade?

Men imorse bad hon mig lämna henne kvar i sängen medan jag följde A. till skolan. Hon ville sova mer. "Ni kommer ju tillbaka", sa hon. Och så hade hon ju katten.

Fast jag lämnade henne inte, hon fick masa sig upp i alla fall.

Får jag presentera...

... vår nya familjemedlem: Katten Jordgubbe.

Ovanligt namn, men Dong-Mei var bestämd.

Kattungar är sjukt söta. Den här sover på ens huvud, i ens knäveck, på magen, på halsen. Urtrevlig.