Tvättas sparsamt

På en klänning (storlek 80/86) som jag har köpt till Elsa står det att man ska tänka på miljön och tvätta den sällan.

Alltså, har de som gjort den klänningen nånsin träffat en ettochetthalvtåring? Miljöinsatserna i Elsas gäng får nog vara något annat än att spara på tvätt av barnkläder.

Tvåordsmeningar

Nu sätter hon ihop sina ord. Pappa titta. Det betyder pappa borta. Och när hon säger gommm och tar ens hand, då gommer man och tittar på det hon vill visa.

Det går så snabbt. Den som vore i närheten av det tempot.

Gotcha Day

I adoptionsvärlden, kanske framförallt den anglosaxiska, debatteras det huruvida man skall fira det som kallas Gotcha Day. Alltså den dag då man får sitt adopterade barn.

På ena sidan i debatten står de som menar att det är värt att fira att man blev en familj genom adoption. På den andra står de som menar att Gotcha Day kanske är den mest uppslitande dagen i barnets liv och inget man firar.

Vi har firat det en gång, med D. Men det blev ingen tradition. D. och A. var så små när de kom till oss att det var svårt att se att de var rädda. Med tiden blev de så mycket gladare och tryggare att det var alldeles uppenbart att de hade varit rädda. Med Elsa var det uppenbart för varenda människa där och då. Det var inte roligt att bevittna. Och vara skuld till. Delvis.

Gotcha Day är väl inte heller nödvändigtvis så roligt för föräldern. Att plötsligt, i ett land, där man inte behärskar språket, inte hittar så värst, inte känner till hur sjukvården fungerar, inte har kontakt med vänner, släktingar eller arbetskamrater med fem barn i hemmet, inte har nån att fråga, inte har nån att ringa, bli förälder till en som inte mår bra och är rädd och desorienterad - ja, det är ju inte härligt. Inte bara.

Vi firar födelsedagar. Jag vet inte om andra föräldrar tänker tillbaka på den där dagen på sjukhuset när deras barn föddes, varje födelsedag. Jag tänker ganska mycket på ett sjukhus och en mamma någonannanstans på barnens födelsedagar. Men mest tänker jag på hur barnen ser fram emot denna stora dag, på hur de planerar vilka ballonger de ska ha, vilken mat vi ska bjuda på, vilken tårta vi ska baka, och vilka presenter de önskar sig. Och de har aldrig en sekund, inte än i alla fall, ifrågasatt sin rätt till födelsedagsfirande. Och att de är födda, det är värt att fira, för mig med.

Kanske kunde vi också fira den dagen då vi fått veta att det fanns ett, två och sedan tre barn som inte kunde bo kvar där de var. Det var fina dagar. De dagarna har barnen egentligen ingen relation till alls. Det var vanliga dagar på barnhemmet för dem.

Jag tänker också mycket på de dagar som föregick det där telefonsamtalet. När hände det egentligen, när sade en mamma på ett kontor i Taipei att den familjen, den är det okej för mig om mitt barn får komma till. Det är inte heller något jag vill fira. Men jag hoppas att den dagen var lättare för mamman än den dagen när hon bestämde sig för att hennes barn inte skulle bo med henne i framtiden.

Så nej, vi firar inte Gotcha Day. Men vi borde fira oftare. Våra coola barn har nämligen klarat sig igenom mer än de flesta, redan i ettårsåldern. Och tänk att det var vi som fick dem.

Svenska

Nu har hon kommit på det: det gäller att prata svenska. Nu kommer det nya ord hela tiden.

Jag har inte skruvat in frekvensen att lyssna efter svenska ord i Elsas tal, men om man lyssnar så kan hon säga dricka och duscha. Hon pekar på skåpet där hennes pipmugg och nappflaskor står, för hon förstår ju att vi fattar oändligt långsamt. Hon pekade på duschen också, så att jag inte skulle missuppfatta. Du-SCHA. Jag gillar att hon inte ger upp, utan fortsätter, trots att vi är lite tröga.

Barnbesked

Några jag känner och några jag inte känner, men ändå vet om, har fått barnbesked. Jag blir helt lyrisk av andras barnbesked. Barnbesked är alltså adoptionsvärldens motsvarighet till streck på stickor. Fast man får inte de beskeden inne på en toalett, utan som ett lite mer glamoröst telefonsamtal.

Vi har ju fått barnbesked några gånger i vår familj. Jag har inte blivit lyrisk av dem, konstigt nog. Jag har skärpt till mig och tänkt: mera papper, jobba på, inte ge upp, inte tro att allt är löst nu, barnet ska hem också.

Dessutom är det inte jag som har fått de där oväntade beskeden. Min man är bättre på att ha med sig sin mobil. Den dagen när vi fick veta att vi skulle få A. sade jag surt på morgonen att nu har jag glömt min mobil hemma, men det spelar väl ingen roll, för det där beskedet kommer ändå aldrig. Men det gjorde det alltså.

Tredje beskedet var det faktiskt jag som fick, jag hade med mig mobilen, den var inte heller urladdad eller satt på tyst. Men just detta tredje besked var inte helt oväntat, för vi hade hade haft lite kontakt om flera barn med vår adoptionsorganisation innan hon faktiskt blev vår, Elsa. Så jag har aldrig fått ett sånt där samtal ur ingenstans. Fast det var förstås lite ur ingenstans när min man, som hade med sig mobilen, ringde mig med nyheterna. Två gånger. Först D. sedan A.

Jag kan aldrig tänka att det var tur att det inte blev de andra barnen, som kunde blivit det tredje telefonsamtalet. Det är säkert ljuvliga, fina, perfekta barn, som är någon annans barn nu. De hade gärna också fått bli våra. Men att jag är glad över att vi inte gick miste om Elsa, det är knappast någon hemlighet.

Min pipeline

Häromdagen var det mycket snö och jag och Elsa skulle till sjukhuset för provtagning. Bilen inplogad bakom driva. Alltså spårvagn. På hållplatsen började jag prata med en mamma och hennes lilla barn. Mamman var från Kina och på något vis fick hon  reda på att vi försöker sjunga och prata med Elsa på kinesiska så mycket det går. Och det är inte mycket som går.

Så kom det sig att Elsa och jag och en annan mamma stod och sjöng Blinka lilla stjärna på kinesiska på en spårvagnshållplats i Göteborg. Det är nog med på listan över saker som jag inte direkt såg låg i pipelinen för tio år sedan. Men så mycket roligare min pipeline är än jag trodde då.

Bara hon

Elva kilo. Ganska mycket temperament (Blir hon arg skallar hon en, det gäller att vara vaksam, får hon in en fullträff gör det ont.). Lite klibbiga händer och ofta gröt i håret. Lite torkat ris vid kragen.

Och när den lilla klumpen säger bao, bao, lyft upp mig, så är det det jag gör och medan jag luktar henne på halsen finns bara hon i hela universum.

Räknar

När vi hämtade Elsa på barnhemmet där hon hade bott, sade en av hennes nannies att "she is smart".

Jag trodde, och tror, att de kanske försöker uppmuntra alla föräldrar och ge dem lite tillförsikt inför framtiden. Elsa verkade alert och intresserad, inte alls olik D. i samma ålder. Hon iakttog, hon härmade och fattade fort.

Men det är väldigt vad den här ungen fattar fort! Vi har räknat tårna i några dagar. På kinesiska, hon föredrar att man räknar på kinesiska och eftersom det är en av få grejer jag kan på kinesiska så blir det kinesiska. Och nu räknar Elsa, ettochetthalvt, till tio. Eller, nåja, hon utesluter fem och sex. Ett, två tre, fyra, sju, åtta, nio, tio. Hon byter fot vid sju därnånstans.

Jag tror att nannyn hade rätt. Såklart hon hade, hon kände ju Elsa bäst av alla vid den tidpunkten, kände och älskade och var så ledsen när Elsa åkte. Jag förstår det. Det fanns många skäl till att det var hemskt att ta Elsa ifrån hennes hem i Taipei.

Men nu bor Elsa här. Och räknar. Och jag lovar, Elsa, vi älskar dig också. Oavsett om du kan räkna till tio. Oavsett om du nånsin i ditt liv får med fem och sex också.

Fruktstund

Idag är det två barn hemma. A. går bara på förskolan tre dagar i veckan. Hela förmiddagen har vi kittlat varandra och kallat varandra stor och liten bajskorv. Jag har helt givit upp och bejakar numera kiss- och bajsåldrar. Efter sagostunden har vi fruktstund. Det gäller att ha lite rutiner för att att det inte ska bli en enda tidsgröt av föräldraledighet.

-Jag är din storasyster, förklarar A. för Elsa över kiwifrukten. A. känner sig ganska stor när D. inte är hemma. 

 Hon surplar kiwi ett tag, sedan kommer det ett eftertänksamt:

-Jag ska inte säga bajskorv mer.

-Ska du inte säga bajskorv mer?! säger jag. Varför inte det?

-Jag ska bli stor.

Vi få väl se. Jag kommer nog, trots allt, sakna bajskorvarna om hon gör verklighet av sitt hot om att skippa dem för alltid.

Hur skulle det annars vara, del 2

D., vår sjuåring, och jag läst godnattsaga. En fantastisk godnattsaga som ständigt aktualiserar livets stora frågor. Den här gången handlade det om döden och om var man fanns innan man fanns.

D. konstaterade att han fanns i sin Taiwanmammas mage innan han fanns här. För alla har ju varit i en mage, sade han, även om de är adopterade.

Då undrade jag om det var något han hade förklarat för nån annan, till exempel sina kompisar i skolan. Nej, inte precis det, men han hade svarat på frågan om han var adopterad.

-Vad sade du då då? undrade jag.
-Att jag var det förstås. Vad skulle jag annars säga?

Jag älskar hans självklara världsbild. Hans syster är hans syster, vem skulle det annars vara, han är adopterad, hur skulle det annars vara.

Och jag, som inte tycker att adoption är helt problemfritt, och som känner skuld för allt, jag håller ändå med. Hur skulle det annars vara, egentligen?

Gillar, gillar inte

Elsa skrattar. Elsa sjunger. Elsa går runt godmodigt och grejar med både sånt som hon får greja med och sånt som hennes syskon får spader av att hon grejar med.

Det gäller när Elsa vill. När hon inte vill låter hos sig inte blidkas. Frisören som försökte leka lite med en borste fick mördarblicken. Alla som får den inser direkt att de är jättetråkiga och ska lägga av. Juldanser är en annan grej som är skittråkig, har vi konstaterat efter att ha slängt ut några julgranar de senaste dagarna.

Om man har adopterat sina barn är man livrädd när de är glada (Försöker de ställa sig in, är de inte trygga?) och lika livrädd när de inte är glada (Är de olyckliga?). Fast ärligt talat var det mer så med D. och A. Nu konstaterar vi att hon verkar gilla vissa grejor. Och då gör vi lite mer av dem.

Eftersom det ändå inte finns något riktigt facit kan man försöka fokusera på att vara tacksam över hur fina de är.

Syskon

Frågan om huruvida de är syskon har skjutit ny fart sedan de blev tre. Antalet verkar liksom trigga denna undran extra i människor.

Jag vet inte vad rätt svar är. På någon adoptionskurs har jag lärt mig att man måste ta barnets parti och rätt sätt att göra det skulle vara att säga att ja, det är de.

Men de som frågar undrar ju inte om de är syskon nu. För säkerhets skull garderar sig många med att specificera lite: är de riktiga syskon?

Precis det förstår åtminstone D. Han fattar vad de frågar. Och då blir det också konstigt om jag klämmer i med ett övertygande JA, för det kan D. uppfatta som att jag mörkar de ursprungliga omständigheterna, och varför gör jag det? Är det nåt skamligt där nånstans?

Så jag gör på lite olika sätt. Men nu har jag förklarat för D. att människor av någon anledning är väldigt intresserade av hur det förhöll sig för honom och hans syskon i Taiwan. D. fattar inte riktigt varför. Det gör inte jag heller, spelar det dem någon roll alls? Jag brukar ju inte fråga en valfri morsa på bussen om hennes man är far till alla barnen, eller om de har det på nåt annat sätt, kanske?

Om det är en person som jag inte ska träffa igen säger jag ja, de är syskon. Fantastiskt, säger folk då, tänk att du fick alla. Ja, fantastiskt. Det kan jag instämma i.

Ibland säger jag nej, men oftast säger jag "nu är de det". Då brukar folk skyndsamt säga ja, naturligtvis, naturligtvis.

Jag pratade med D. om det här inlägget, pekade på A. och frågade:
-Är det här din syster, D?
-Ja, vem är det annars?

My point precisely.

Modershjärta

På vårt lägenhetshotell i Taipei träffade vi en amerikansk dam i mormorsålder, som var på affärsresa med sin man. Han gjorde affärerna, hon var hustru. Hon var mycket intresserad av våra barn; ett av hennes barnbarn var tydligen adopterad från Kina. Hon gillade adoptioner på ett sätt som bara en amerikansk medföljande hustru kan göra.

En dag fick jag ett litet glashjärta av henne. Hemskt snällt, men konstigt. Det var för mitt modershjärta, nämligen. Vem som helst kunde inte ta till sig andras barn, sade hon.

Det tror jag att hon har helt fel i. Vem som helst älskar ett barn som man vet inte har någon annan som kan ta hand om det. Man är gjord sån. Vi är gjorda såna, vi människor. Det spelar ingen roll om de har ens dna. Det är det att de inte har nån annan som gör att vi älskar dem.

Och nu säger jag inte att adoptioner inte kan vara svåra, att det aldrig kan bli problem med att känna att barnet verkligen är ens eget. Men det lär kunna bli så med barn som har ens dna också, har jag hört.

Jag är ingen supermamma, den saken är klar. Men jag har aldrig haft det minsta svårt att älska mina barn. De är små, de luktar gott, de är roliga, eller absurda, de behöver mig så otroligt tydligt, de skulle ha kiss på sig om inte min man och jag fixade till den detaljen. De lär sig prata för att vi pratar. De vågar somna om efter en mardröm för att jag (jag, ha!) stoppar om dem och lägger mig hos dem en stund.

Det krävs inget modershjärta. Det räcker att vara människa, det är min fasta övertygelse. Men jag har sparat glashjärtat, för det var så snällt menat. Om än konstigt.

Syskon och fiender

A. och D. delar rum, men har varsin vrå där man inte får vara utan inbjudan av vråns innehavare. Därför frågar jag D. om det är okej att jag sitter i hans vrå och läser godnattsaga för Elsa.

-Ja, hon är ju min syster. Hon är ju liksom ingen fiende.

Kall igen

Sån tur, Elsa har inte en adoptionsdepression. Hon har bara haft feber. Den matta blicken, bristen på skratt och leenden, inte vilja ha sin välling och inte ens dricka mer än liten klunk när hon erbjöds Mer, förstår ni, Mer i tetra med sugrör och hon rör den inte, nästan inget kiss i blöja på hela dagen - feber. Inte adoption.

I natt hade min man jouren med Elsa (Jag sov på madrass på golvet i A:s och D:s rum, för vi har ett pågående projekt som går ut på att de ska klara av att sova och kanske somna om i egna sängar. Det går uselt. I natt var det kissa en gång, näsblod en gång, inte kunna sova två gånger och därefter gå upp svintidigt och se på Barnkanalen.) och gick upp och tog tempen mitt i natten för att hon var så himla varm.  Känner man min man förstår man att det är en högst anmärkningsvärd åtgärd.

Men i morse mötte mig en piggögd liten krabat. Hon åt ganska mycket välling och ett kex. Sen vägrade hon att gå upp ur badet (mycket gott tecken) och ville läsa Max kaka. Temperatur: 36,8.

Hur gör de för att bli friska sådär? Och framförallt, vad skönt att hon var sjuk. Sjuk är bra. Sjuk har inte alls med adoption att göra. Bara med att man är ettochetthalvt.

Ambulans?

Nu är Elsa jättesjuk. Hon pekade på sängen och bad att få lägga sig i den. Det var det mest oroande som har hänt hittills. Jag måste tempa och se om hon har fyrtiotre grader.

Etochetthalvtåringar ska inte vilja sova. Det är är jobbigt att de inte vill det, men inte vill jag att de ska vilja det!

Referat

Genren referat är Elsa fin på. Så här går Max kaka, hennes litterära upplevelse per preference.

Kåka (kaka), gogou (vovve), schischi (fyfy, med fingerhöttning och allt).

Precis så är den, hon har fått med sig det centrala.

Varm

Nu har hon feber igen, lilla vännen. Det innebär, förutom att hon är varm, att hon tar små pauser. Lägger huvudet på vår mage, eller tar en kudde och lägger sig på golvet i två minuter. Sen är allt som förr, hon kör på.

Hon sitter också i mitt knä och lutar huvudet mot mitt bröst och krånglar inte som en mask för att komma ner och greja. Lite oroande. Men mysigt.

Ska de vara sjuka så här ofta? Det verkar jobbigt.

Trauma

Från ett annat rum hör jag att Elsa gråter otröstligt. Förkrossad kommer hon emot mig.

-Ojojoj, tänker jag. Nu gäller det att räcka till, ta hand om, trösta, vad kan ha hänt henne?

När hon kommer fram förklarar hon problemet genom att lyfta ett ben i taget och skaka på respektive fot. Pyjamasen är för lång och hon trampar på muddarna. Jag viker upp benen. Då blir allt bra.

Antingen fokuserar hon fel, eller så är hon inte så traumatiserad.

Mage

Idag övade vi på mage. Jag kan inte det på kinesiska. Alla kroppsdelar som jag råkar kunna på kinesiska får heta det de hette förr. Stackars Elsa, språkutvecklingen blir lite förvirrad. Men det jag inte kan tar vi på svenska.

-Mage säger jag.
-ma-GE, säger Elsa.

Det är det också att den mun hon säger det med kan vara världens sötaste lilla plutmun, med mungipor som går nedåt lite grann. Allt som kommer ur den munnen låter underbart.

Borta

D. och pappa pratar hallen.

-Var är min mössa, fick jag inte med den in? säger pappa. Är den borta?
-Den är inte borta, säger D. Saker försvinner inte bara, de finns någonstans.

Otroligt förnumstigt. Och dessutom inte sant. Hans vantar är då borta.

Adoptera mera

Sådärja. Nu har Elsa fått personnummer. Någon vänlig själ på skatteverket struntade i att hon inte hade uppehållstillståndskort. Alla papper som krävs för att man ska få uppehållstillståndskort fanns, och det räckte.

Fast nu har Elsa uppehållstillståndskort också. Det är bra, för då kan vi lämna landet och komma in igen. Om vi vill åka till Danmark till exempel. Med tåg.

Nu ska vi ansöka om att adoptera Elsa i svensk tingsrätt. Vanligen funkar det automatiskt, en adoption i ett ett land gäller också i ett annat. Men eftersom Taiwans status som nation är lite oklar (är de Kina eller inte?) har de inte kunnat skriva under den konvention som krävs. Alltså gäller inte en taiwanesisk adoption i Sverige.

På pappret till tingsrätten ska man skriva att det är ens uppriktiga önskan att adoptera barnet. Det är det. Man ska också skriva att adoptionen är för barnets bästa. Det är verkligen min uppriktiga önskan att adoptionen ska vara för Elsas bästa, men det kan ju jag inte gärna veta. Man ska också skriva att adoptionen inte innebar någon ekonomisk vinning för någon. Det är sant, så vitt jag kan förstå, inte ens de som arbetar med adoptioner önskar nog att det behövdes; jag antar att domstolen i Taipei inte tigger och ber om fler ärenden att arbeta med. Och så ska man skriva att barnet saknar egna medel. Vilket är sant. Elsas tillgångar var lite kläder, en sjöhäst som spelar klassisk musik och en prasslig napphållargroda med dregel på. Allt detta ska formuleras med egna ord, men eftersom innehållet är så mallat kan vi nog hålla oss till manus.

Poängen är den här, som alltid: vi vill väldigt, väldigt gärna ha Elsa. Faktum är att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan Elsa. Elsa skulle vid det här laget vara lite vilsen utan sitt gäng också, tror jag.  Hon börjar varje dag med att leta reda på sina syskon och göra det de gör, så gott hon kan. Men det är inte det man ska skriva, tror jag, till tingsrätten.

Lämna

Jag har tittat igenom våra bilder från Taiwan. Vi reste två gånger. Först en vecka, bara jag och min man, för att vara med på domstolsförhandlingarna om Elsa. Det var inte så mycket till förhandling. Vi fick inför domaren säga att vi verkligen ville ha Elsa och att vi förstod vad vi gjorde.

I samband med det var vi i Taipei en vecka. Då fick vi träffa Elsa varje dag. Vi har massor av bilder från den veckan. Vi blåser såpbubblor med Elsa i en park. Vi sitter på café med Elsa. Elsa sitter i hotellsängen och öppnar presenter. Vi tar promenad med Elsa i Babybjörn.

Nu, när Elsa är här, är de bilderna hjärtslitande att se. Elsa är rädd, det ser man, om man jämför med hur Elsa är nu. Inte konstigt, plötsligt skulle hon vara med två främlingar hela dagarna. Vi lämnade in henne till barnhemmet på kvällarna, och det var hon tacksam för.

Jag får också magknip av att tänka på hur det kändes sista dagen, de sista timmarna, när vi visste att vi skulle åka ifrån henne och åka hem på obestämd tid. Det är det värsta jag har gjort.

Det ska jag aldrig göra igen. Inte mot Elsa, inte mot D. och inte mot A.

Spel

Juletid innebär sällskapsspel med barnen. Inte med Elsa än, förstås, men med D. och A. Vi spelar ett frågespel.

-Vad har man i en termos? Varm choklad eller glass? läser D. från frågekortet.
-Kaffe! svarar A.
-Ja, kaffe förstås, säger jag, som inser att D. inte låter sig nöja med ett sånt svar. Men om du får välja mellan varm choklad och glass, vad brukar man då ha i termosar?
-Glass.

Ny fråga:
-Hur gör man för att grädde skall bli tjock?
A. skjuter på ledordet "tjock".
-Bebis i magen!

Hur ska det gå?

Bytt är bytt

Idag bläddrade Elsa i en bok om elefanter.

-Cha, cha, sa hon.

Da chiang är elefant. Det har hon inte glömt. Undrar vad hon tänker om att allt har bytt namn?