-Mamma, säger Dong-Mei. Det är morgon och sommartid och hon har inte ens öppnat ögonen än.
-Mamma, när jag har ögonen så här (d.v.s. slutna) så är det här (pekar på vänster öga) tungare än det andra. Varför det?
Det är en av alla frågor från Dong-Mei som det är svårt att svara bra på.
Ögon står f.ö. i centrum denna vecka. Både D och A klagar över kliande ögon. De ser också mycket rödögda ut. Det blir bättre med ögondroppar mot allergi, så vi droppar.
A. har varit hos optikern. Hon fick glasögon för att hon är närsynt för två år sedan. Men nu fick hon också läsglasögon.
-Hon ser dåligt, sa optikern utan att linda in det. Både på långt håll och nära håll.
Så då fick A. välja två nya bågar. Två nästan likadana, en att ha hela tiden, och en att ha när hon läser. Då kanske läsningen går bättre, jag tycker nog att det går knackigt. Optikern menade att det är superjobbigt att läsa med dåliga ögon, musklerna spänner sig, och sen tjyvslappnar de av och då blir texten blurrig en sekund, sen skärper sig ögonen igen och det där pulserandet är tydligen tröttande.
Ja, så om vi får ordning på Dong-Meis tungare öga, på kliet och på de två paren glasögon, så blir det väl bra.
Lärare tror av någon anledning ofta att om de får ett syskon till tidigare barn i familjen som kommer det barnet att vara likadant. Eller de kanske inte tror det, men ibland låter det så.
D. var världens redigaste elev. Eller är. Alltid väl förberedd, läser på allt, även det han tycker är tråkigt, packar gympapåsen själv på kvällen. Ni fattar.
Med A är det annorlunda. Hon lär sig jättebra det hon vill. Det andra - nej, det stör. Men nu har hon kommit på att om hon skriver upp gångertabellerna och tittar på dem så minns hon dem. Inte så förvånande. Hon gillar ju bilder.
Sen har vi då Dong-Mei, älskade unge. Igår sa hennes kinesiskalärare att det vore bra om hon hon inte hade playdejts inplanerade just de dagar då hon har kinesiska. För då kan hon inte fokusera. Jag blev väldigt glad av detta budskap. Det verkar innebära att hon ändå fokuserar lite annars. Och det här var första gången Dong-Mei skulle följa med nån hem efter skolan. Det är ju pandemi och hon har just börjat Förskoleklass. Inte så himla lätt att fokusera då.
Om nån undrar varför livet med Dong-Mei är så extremt kul, om än lite tröttande, så kan jag berätta att imrose, i bilen på väg till skolan, gick en dam framför oss mot rött ljus. Hur nu Dong-Mei såg det, jag nöjde mig med att konstatera att vi hade rött och då kan ju folk få gå över hur de vill.
-Men lilla damen! Inte ska du väl gå mot rött!
Hon kanske inte kan fokusera. Men hon är bäst ändå.
Vi läser Emil i Lönneberga som godnsattsaga för Dong-Mei. Hon har precis tagit steget från att gilla böcker med färglada bilder till berättelser utan så mycket bilder.
Emil förstår hon mycket väl. I ett kapitel sitter Emils mamma på Emils sängkant på kvällen och uttrycker sin oro för hans många hyss. Hon säger att till hösten ska han börja skolan och då kan det inte fortsätta så här. Det här gillar inte Emil att höra. Han sjunger på en låt.
Dong-Mei skrattar och säger att det här känner hon igen. Hon vill inte heller höra på förmaningar som hon får tio gånger fler av än de andra barnen nånsin fått. På förekommen anledning, ska tilläggas.
-Fast jag brukar inte sjunga "dudelidej", utan säga "blablabla".
Sen föreslår hon:
-Kan du byta ut Emil mot Dong-Mei när du läser?
Se där, det är fint att kunna identifiera sig med världslitteraturen. Böcker är viktigt.
Ibland, på bilder i tidningar, ser man en förälder med armen runt sitt tonårsbarn. Oftast är det en mamma.
Tonåringen tittar självsäkert och självklart in i kameran. Men mamman ser alltid lite vädjande ut. Älska mig, unge, ser hon ut att tänka.
För barnet behöver ju inte älska sina föräldrar. Men föräldrarna kan ju aldrig låta bli att älska sitt barn, även om hen har blivit tonåring och klarar sig själv. Borta är den där lilla personen som behövde hjälp att knyta skorna och sträckte armarna efter föräldern när något otäckt hände. En hund, ett magont, en ensamhet.
Jahapp. Så är det att vara föräldertill stora barn. Man verkar behöva dem mer än de behöver en. Fast kanske inte alltid. Och så vill man att de ska klara sig själva, det är ju det man har jobbat på i tolv år.
Det är samma sak varje höst och varje vår. Inga barn litar på föräldrarna som säger att det är dags att gå och lägga sig eller gå upp. Men det är ju ljust! Eller mörkt!
Härom morgonen sov Dong-Mei ungefär som vanligt länge. Hon vaknade vid halv sju, men då hade ju solen redan stigit upp i öster, som vårt sovrumsfönster vetter mot.
-Jag har sovit så himla länge att solen gått upp!
Japp. Så himla länge. Men det är vackert med solen över hustaken. Lite lättare att vakna, lite enklare att tänka att man har vintern bakom sig och inte framför sig. Och jag gillar ändå vinter, men inte alla potentiellt tillhörande sjukor. Men nu blir ingen sjuk, för alla stannar hemma med minsta symptom. Inte bara dåligt, faktiskt.
Lite lättare att vakna nu, när solen står lika högt på morgonen som den gjorde i mitten av september, men med den lilla skillnaden att nu kommer en sommar. Svårt att känna när vi cyklar mot skolan i blåst och minusgrader, men den kommer. Jag har köpt nya jeans.
Dong-Mei hade en tuff helg. På lördagen gjorde vi en cykeltur, och då satt hon bakpå min cykel i sån där storbarnscykelsadel. Hon envisades med att hålla cykelpumpen, en liten kompakt sak gjord för att alltid ha med ut, i metall förstås.
När jag slängde bak min handväska som hängde tvärs över kroppen och åkte fram hela tiden, lyckades jag skapa en dominoeffekt. Väskan slog till pumpen som slog till Dong-Mei rätt över ögonbrynet. Det blev blåmärke. Och tårar. Stackars Dong-Mei.
Så blev det söndag och Dong-Mei, pappan och jag cyklade till lekplats. Nu fick hon cykla själv, syskonen var hemma själva och spelade troligen debila telefonspel. Vi lekte kull i en sån där lekställning, och jag ser Dong-Mei springa från sin pappa, runt en stålkonstruktion och rätt in i en av stålpinnarna i en stege. Hon studsar tillbaka, det stänker blod och det där, tänker jag medan jag ser det hända, det där gör ont, hur gick det med näsbenet? Vi hade ju en incident med As näsben för ett par månader sen, man kan inte åka in med näsben till akuten hela tiden väl?
Men näsbenet är fint, det svullnar inte så farligt, näsblodet går fort över, men Dong-Mei är ledsen. Nu vill hon inte leka mer. Hon vill hem.
Så vi cyklar hem. Och jag gillar de äldre, oftast män, som inte kan låta bli att le åt en sexåring, som har jackan öppen, en lila Pippimössa med knallgul hjälm ovanpå och ett stort, lurvigt rosa näbbdjur fastsatt i en dragkedja på tröjan studsande runt när hon cyklar, med en papperstuss stickande ur vänster näsborre. Det syns att hon är full av idéer och liv.
Och då blir det kanske skador. Barnen som var hemma och spelade på telefoner hade inga skador. Men jag undrar vad som är bäst på sikt?
Några av barnen, d.v.s. D och Dong-Mei går i kristen skola. De har morgonandakt med den lärare som har den första lektionen på dagen varje morgon, de har kristendomsundervisning en dag i veckan, utanför schemat, förstås, och så har de morgonbön med nån "profilpedagog", d.v.s. så vitt jag förstår nån person som inte är präst men håller liten andakt med barnen. Ganska mycket kristendom i vardagen alltså.
I söndags bakade jag kakor eller nåt i köket och hade på radion när det var gudstjänst på P1. Jag avskyr radiogudstjänst, det är ungefär som att se operaföreställningar på teve - helt hopplöst. Men Dong-Mei hörde ju att det var något gudligt på gång och kom att tänka på en sak:
-Hur är det med Jesus? Finns han på riktigt? Eller är det en bluff?
Ganska mycket kristendomsundervisning i vardagen biter inte riktigt på henne. Jag tror inte att något kan besegra henne.
Jag skulle så gärna vilja åka till Taiwan och se på allt. Det lär finnas mycket skog, den har jag knappt sett. Varma källor och snabbtåg. Och stränder som är som i Thailand, sägs det. De är ganska otillgängliga, för södra Taiwan är inte så väldigtturistvänligt, inte för européer, men det ska nog ändå gå, tänker jag.
Framför allt skulle jag vilja se Taiwan utan att vara så trött som jag alltid varit. Att först flyga över halva jorden och sen dagen därpå få en ny bebis, det gynnar inte sömnen. Taiwan är dimmigt i mitt minne. Inte så att jag inte kommer ihåg, men en sån där slöja av sömnbrist ligger över allt.
Taiwan är också så otroligt förknippat med jakten på flasknappar som nya bebisen ska gilla bättre, ny kofta som inte är för varm eller för kall, en termos för mjölkersättningsvatten och så kanske inte åka för långt bort. Fast det sista struntade vi i, eftersom vi tänkte att barnet ändå inte skulle vänja sig vid hotellet eller lägenheten i Taipei, utan vid oss, så det spelade ingen roll var vi var. Vi bar och bar små kottar genom Taipei.
Och alla myndigheter vi besökt, alla kontor, alla papper och stämplar. En helt kafkaaktig upplevelse, vi hade med oss tolk, och vi fattade ingenting. Men ska jag vara ärlig har jag precis samma förhållande till UD:s expedition på Malmtorgsgatan, där bakom Sheraton eller vilket hotell det nu är vid Tegelbacken i Stockholm. Känslan av att det man gör är enormt viktigt, man håller sitt barns liv i handen i form av en bunt slämplade och sigillförsedda papper, men man fattar inte vad som händer med pappren där på myndigheten i Stockholm eller Taipei.
Men det vore roligt att åka till Taipei utan att vara trött och drabbad av overklighetskänslor och skräck för att det ska hända något konstigt i processen. Fast också utan att vara nykär i liten person. Kanske är det den känslan som gjort Taiwan så bra? Kanske är det inte alls maten och staden?
Morgon i Elsahuset, alltså hemma hos Dong-Mei. Mamman, alltså jag, har givit smörgås på sängen till två barn, D 12, och A 9. Men Dong-Mei har ännu inte fått sin vällingmugg på sängen. Det är för att hon sover så gott. Men till slut går pappan in och klappar henne på ryggen och frågar om hon har fått vällingen.
-Nej, säger Dong-Mei och snyftar ner i kudden. Nej, för alla har skitit i mig!
Skitit? Varför kan hon böja det rätt när hon aldrig lär sig skar och sjöng, utan kör med skärde och sjungde? Och över huvudtaget, SKITIT, varför säger hon det?
Men sött är det ändå. Och maken till unge att få på sig en offerkofta fort har jag aldrig sett.
