Barn med problem

Idag skjutsade jag D. till ett kalas i ena änden av stan. Så åkte jag hem och plockade upp A. och skjutsade henne till ett kalas i andra änden av stan.

-Vill du att vi ska stanna på kalaset med dig, A., eller kan vi lämna dig? frågar vi A.

-Ni ska bara följa mig till dörren, sen ska ni gå!

-Okej, så vi ska inte stanna en stund då?

-Joo! Stanna hela tiden! Annars kan jag bli rädd.

Okej. Jag hade lite hoppats på att Dong-Mei skulle somna i baksätet så att  min man och jag kunde köpa varsin takeaway-kaffe och planera för ett par veckor framåt. Men istället blev det A. och jag och några andra oumbärliga föräldrar som hängde på kalas. Och fick kaffe och resterna av glasstårtan. Den var god.

A. tycker att det är svårt att umgås. Oftast går hon undan och leker lite själv. Eller kommer bort till mig och kollar om jag är kvar. Eller så blir hon för våldsam och knuffar ner sin kompis från stolen. Efteråt är hon mycket ångerköpt.

-Förlåt, Cissi! Förlåt för att jag knuffade dig, återkommer hon till en halvtimme senare.

-Det gör inget! säger Cissi. Som är snäll.

Varför kan inte A. umgås?

Husmorsskolan, del 2

Jag har ju tidigare tipsat om att ett säkert kort för att hemmet inte ska förfalla är att man som husmor (eller husfar) aldrig nånsin sitter still. Sitter man ner eller rör sig inte benen, så är det fel.

Här kommer fortsättningen: Man ska aldrig tänka, äsch jag tar upp hushållspappret på hyllan sen när jag liksom river av köket. Nej, för det tillfället kommer inte, och har man gjort femton småplock innan man eventuellt hinner riva av ett helt rum, så är det välkommet.

Alltså: ser man nåt man hinner göra, i det här fallet medan de tre barnen bakar muffins (D. arbetsledare, A. och Dong-Mei får sig tilldelat uppgifter av D.) och man själv övervakar diskret, så gör man det. Flyttar ett lypsyl, packar upp en påse med tre saker i från Apoteket och lägger på medicinhyllan, lägger trasan i tvätten, tar fram en ren.

Är detta jätteroligt? Nej. Men det är ändå så att mina tre favvomänniskor är där samtidigt. Det hjälper mycket.

Men nu bråkar de väldigt om muffinsarna hör jag. Over and out.

Bortrövade barn

I dagens Svenska Dagbladet finns det en välskriven och verkligen fin artikel om barn som rövas bort i Kina. Jag är så glad att sådana artiklar skrivs för varje sådant försvunnet barn är ju det värsta som kan hända. För barnet och familjen.

I vissa fall, skriver artikelförfattaren, förs barnen till barnhem och blir tillgängliga för adoption till "västländer". Tydligen är det så i Kina, att man vid adoption ger donationer till barnhemmen och att det därför kan vara lukrativt att adoptera barn till väst.

Sen släpper artikeln det spåret, för barnen används till allt möjligt annat också. De säljs till familjer i Kina som vill ha en pojke, de används i prostitution och fabriker. Så förfärligt.

Men det här med adoptionerna - är jag medskyldig där? Våra barn är ju från Taiwan och inga av dem är bortrövade, det vet jag alldeles säkert. Jag vet också att deras föräldrar ville att de skulle adopteras. Jag vet naturligtvis inte hur påtryckningarna från släktingar och samhälle såg ut. Jag har frågat och frågat. Men jag vet inte helt.

Det jag vet är att de hade fått växa upp på barnhem, hos en annan familj i Europa eller Australien, eller i en familj i Taiwan, om de inte hade blivit våra.

Men jag önskar mig av artikeln i Svenska Dagbladet att bara följa den här tråden med barnhemmen lite längre, för det rör kanske några av läsarna direkt. Samarbetar Sverige med barnhem som vill ha donationer? Är det gängse praxis för adoptioner från Kina? Eller är det andra länder som arbetar så?

Jag önskar så att varenda barn i Kina eller nån annanstans får bo hos några som verkligen verkligen vill ha dem och älskar dem. Och orkar. I alla fall nästan.

Och så undrar jag, hela tiden, varför våra barn inte är kvar hos sina familjer i Taiwan. Till och med i de fall då jag kan förstå att omständigheterna vad dåliga vet jag inte helt. Och kan inte föreställa mig, för jag har aldrig blivit gravid av misstag, eller tvång, eller något annat. Jag har alltid velat ha barn, här i min verklighet, där det finns pengar och mat för dagen, släktingar och vänner som är glada åt barnen och resurser för att hitta skolor och aktiviteter som ska passa just dem.

Så jag fattar inte. Och undrar därför varenda dag.

Men det slutar alltid med, att nu när det är så här, är det enda jag kan göra att älska dem. Och det förstår jag i alla fall helt hur man gör.

Prepubertal femåring

A. ritar en teckning. Det är två blommor, en med rotsystem. Fina.

-Här är blommorna.

Tystnad.

-Här är vi, du och jag, säger A.
-Är det vi som är blommorna?
-Duh! (Himlar lite med ögonen.) Nej. Vi är här.

A. pekar ungefär två decimeter ovanför blommorna, utanför pappret, i luften.

-Vi är i rymden. Vi är änglar.

Jaja. Självklart.

Matematik

Vi sitter på golvet i köket, jag och A. Det är en tidig vardagsmorgon och ingen annan är uppe. A har krupit upp i mitt knä.

-Vad mysigt vi har det! säger hon
-Jaa-a! säger jag. Hon är mjuk och tillgiven, det kan inte vara mysigare.
-Men... jag har fått ett hårstrå i näsan.

Det blir alltid precis hursomhelst med A. A, fem år.

Igår kväll skulle hon räkna. Fem plus sju. Hon kom på det själv, vi har liksom inte lektioner opåkallat med våra barn. D. höll på med nån mattegrej, så hon blev inspirerad.

Fadern, f.d. lärare i matematik, lät henne pedagogiskt rita fem små kryss (hon glömde hela tiden hur många, men på trettionde försöket kom hon ihåg att det skulle vara fem). Och sen sex små kryss (hon gömde hela tiden hur många, fick sudda, det blev åtta, det blev nio. Till slut sex.)

Sex kryss i en liten knölig ring och fem kryss i en annan. Nu skulle detta räknas ihop.

A. räknade. Det blev tio!

-Nästan, räkna en gång till! sade jag (för nu hade f.d. matematikläraren fått ett uppgivet skrattanfall, som han dolde för sin lilla elev genom att lämna rummet).

A. räknade. Det blev elva!

Ja! Elva. Hon kontrollräknade en gång till. Det blev tolv. Men nåja, hon hade ju fattat galoppen. Nåt åt tio, elva, tolv-hållet blir det.

Stolt gick A. ut till pappan, som hade börjat greja med något annat i ett annat rum och förkunnade:

-Det blev sex! Sex kryss.

Är det nån annan som har ett barn som är ljuvligt men som liksom inte har de lådor i huvudet som skolan och alla vi andra förutsätter att de ska ha? Och som vet hur det går då?

Jag vill att A. ska få fortsätta att tycka att morgnarna är mysiga, även efter att hon börjat skolan och gått vilse i kryssen.

Kärlek går före

Dong-Mei har plötsligt över 39 grader. Och nästa dag, en lördag, när jag ska föreläsa mellan 10 och 17 har jag också feber. Den går bort med Alvedon. Eller döljs av Alvedon, så det går bra att jobba. Men jag vill ändå inte pussa D. Jag vill inte att han ska bli smittad.

-Jag skulle vilja pussa dig, D. Du är så go.
-Men gör det då!
-Det går inte, jag är så förkyld, du kan bli smittad.
-Men går inte kärleken före?

Jag tänker att det är kärleken som gör att jag inte pussar. Inte idag.

Dagisdags

VI har en del föräldraledighet kvar att ta ut för Dong-Mei. När jag började arbeta igen i förra veckan tänkte jag på hur onödigt det kändes. Kunde jag inte vara hemma med Dongsan ett tag till?

Men det är mitt behov, det. Inte hennes.

När jag hämtade Dong-Mei och A. i torsdags vad Dong-Mei överlycklig. Hon hade haft så kul. Så många barn! Och nu trolldeg! Hon strålade. Och ville inte alls gå hem. Hon hade till och med sovit middag och var helt enkelt mycket mycket nöjd med det nya upplägget.

Jaha.

Då är det väl tre barn i barnomsorg och en mamma som saknar dem på dagarna.

Fast det hinner jag inte, mitt jobb är redan som en vindtunnel.

Aldrig

Aldrig mer kommer jag att känna känslan av att vänta på att taxin kommer och tar mig till ett barn jag har väntat på i flera år. Och aldrig mer kommer jag att komma hem med ett nytt knyte och vara ny mamma igen. Och aldrig mer kommer jag att sitta och titta på en liten person som jag inte känner, men som är så fin och som jag redan älskar så mycket.

Hur ska man stå ut med det? Jag vet att jag tjatar. Och jag vet att jag har fått mer än min beskärda del redan.

Men hur gör alla andra? Ser de bara fram mot nya härligheter?

Det kommer det ju. Ikväll somnade en mjuk femåring med armarna nystade runt min hals. Det är också något man gärna vill få uppleva. Och det ska nog komma mycket annat också.

Men det där med att få en ny, alldeles ny. Det där med att vänta oroligt men ändå tro att det kommer att gå. Och det där med att vara jetlaggad i en hård hotellsäng (man har hårda sängar i den kinesiska kultursfären, det säger erfarenheten) och veta att nästa gång solen går upp, då åker vi till honom. Eller henne. Och att hålla i den lilla spända kroppen som inte vill följa med. Och att tänka att det man gör är fel, men att det ändå kommer att bli bra.

Nej. Det händer aldrig mer.

Nej!

Det gick ju så bra. I morse var den som var sjuk igår så frisk med glittriga ögon. Frukost åts, kläder togs på till och med mössan och jackan och skolväskan. Cellon stod klar med noterna i påse vid sidan om.

Och sedan kräktes han på golvet i hallen.

Kläder togs av, tvättades, golv skurades.

Sen fick A. ont i magen också. Och där är vi nu.

Jag som är så glad åt mina barn. Jag är nu så evigt trött och springer mellan alla. Och så måste man göra mat åt den som inte är sjuk, och så måste man faktiskt äta själv, för annars finns det ingen som kan springa längre.

-Idag kan du öva dig på att vara snäll, sade A. när jag hade snäst för tredje gången, för de VILL något hela tiden och så är det tvätten (nittio grader dagen till ära), maten, nyponsoppan till kräkaren, ringa dagis, skolan, jobbet. Och mannen, för att åtminstone få lite sympati.

Vabb

Aha. Min man är bortrest. Det här är min första arbetsdag. Och då vabbar jag.

Eftersom det kan vara en magåkomma, kan inget barn gå till nån verksamhet. Alla är hemma. Jag har jättemycket att göra.

Jag känner mig lite olycklig. Fast barnet mår bättre.

Och det är viktigast.

Ondeba

Dong-Mei har fått fel på sin dygnsrytm och är uppe hemskt sent. Hon är dödstrött. Hon accelererar. Hon springer över den redan trasiga strykbrädan och det skånglar av trasiga järnpinnar.

-Snälla Dong-Mei, säger jag, du är väldigt hajpad, kan du lugna ner dig lite?
-Oj! Sölåt! svarar hon.

Och sen kan man inte vara irriterad mer.

Så jag lyfter upp henne.

-Vet du vad du är? Du är underbar.
-Jag ondeba! svarar hon.

Ja. Ondeba.

Uno

Vi har åkt skidor. Dong-Mei har åkt längdskidor. Det var inte så kul. Inte ens när hon fick hålla i pappas stav och bli dragen framåt spåret.

Vad som däremot var kul var after-skiaktiviteterna. Dong-Mei har visat sig vara en riktig fena på Uno. Hon föreslår visserligen konstant att det är hennes tur och on blir lite arg när hon måste lämna ifrån sig kort (och glad när hon får ta upp nya), men hon klarar av att lägga ett grönt på ett grönt och ett rött på ett rött. Och presenterar varje färg med sina fina rullande r.

Men nu börjar vardagen. Dong-Mei börjar förskolan på riktigt och därför är det slut med att sitta och sjunga i två timmar och bara lukta på sovande barn. Jag saknar det redan så att jag nästan inte kan andas, jag, som faktiskt gillar att arbeta och inte ser mig som nån vidare hemmaförälder. Men det är jag helt klart beredd att ompröva.

Jag är världen minst motiverade arbetstagare. Säg inte det till nån på mitt jobb.