Medicinskt trauma

Jag undrar om Dong-Mei försöker bearbeta traumat med anitbiotikan. Vi har kvar flaskan i kylskåpet. Nästan varje dag ber hon oss att få se i "stora kåpet" och så pekar hon ut "min misin".

-Vill du ha den? undrar vi.
-Nej!!, säger hon.

Men hon vill kolla på den.

Barnrummet: helvetets innersta krets

Finns det något som gör att barn inte kan städa?

Idag fick jag nog och gick in och röjde i barnens rum: jag tog ner dammsamlande prydnader i papper som är upphängda på vimpelsnöret, jag slängde kartonger som skulle användas för diverse pysseländamål, men i vilka barnen gömt hinkar med vatten som de, av skäl som lätt inses, inte får ha i rummet.

Jag slängde en kubikmeter av något som inte ens går att återvinna: en kökkenmödding av limtuber, garn, glasspinnar med färg på, kinderäggampuller, bomull urpillat ur tamponger (?!?!), äppelskrottar, sönderklippta delar av pysselböcker, pärlor, brutna pennor och något sorts lurv.

Jag har aldrig sett något så jäkligt. Jag vill bara slänga allt, sanera med skurpulver från trettiotalet, innan man var så noga med att saker inte skulle innehåll ddt, och så flytta härifrån, så att minnet av röran och platsen för brottet utplånas.

Hur lär man dem?

Smartass

Dong-Mei balanserar överst på sin Stokkestol. Ena foten har hon placerat på köksbordet.

-Dong-Mei säger jag, vi har ju inte fötterna på bordet.

-En fot. En fot bordet.

Tänk att vara så dryg innan man fyllt tre.

Seriöst?

Jag fattar inte hur det ens är möjligt att ha så mycket sjukor hela tiden. Det hade vi inte på min tid. Men då gick ju inte alla barn  på dagis. Att åtminstone några mammor var hemmafruar gjorde väl att inte hela barnbefolkningen gick på dagis och spred epidemier. Det finns onekligen vissa fördelar med gammal hederlig ojämställdhet.

Igår började mitt halsont som suttit i i över två veckor gå över. Jag var så glad. Äntligen en arbetsvecka när jag inte behöver gå hem och lägga mig klockan två för att orka hämta barnen halv fyra.

Men då, ikväll, slog Dong-Mei till på en rejäl feber. A. hostar. Och hostar.

Seriöst?

(Får man sparken om man aldrig är på jobbet?)

Faller

D., som är obotligt klåfingrig, fattade, lagom till morgonens kaotiska sorti, att en liten spik i väggen, där vi hänger en sån där påspåse, satt löst. Man kunde ta i och ur den ur det lilla (allt större) hålet i väggen.

Dong-Mei fattar allt blixtsnabbt.

-Den lös, den piken!

-Ja, den är lös, nu går vi, låt den sitta där.

-Ta ut den?

-Nej, nej, låt den sitta.

-Ta ut den, huset ramlar ner?

Nej. Lyckligtvis står och faller vårt sexvåningshus i tjockt rött tjugotalstegel inte alls om man tar ut en nubb ur en köksvägg.

Hålet i taket

A. säger att hennes Taiwanmamma ser på henne genom ett hål i taket. Hon är förvisso inte död, men har ändå den magiska förmågan att se till A.

Egentligen tror jag att A. har rätt. Såklart ser man sina barn, alltid. För Taiwanmamman är A. säkert ständigt närvarande. Och på senare tid har det varit tvärt om också - Taiwanmamman har varit närvarande för A. Kanske genom ett hål i taket.

Jag undrar om Taiwanmamman skulle se att A. är en liten aning missanpassad, oerhört kärleksfull, egensinnig och jag undrar om hon skulle höra A.:s skratt som kluckar fram som vågor.

Och som vanligt tänker jag att jag skulle vilja åka dit, träffa Taiwanmamman och prata med henne, vi kunde fika ihop ett par gånger i veckan, så att hon fick veta, inte genom rapporter utan direkt, att hennes unge är en annan familjs unge också, och att vi har koll på henne. 

Vi pratar med pedagogerna när A. har det svårt på dagis, vi ringer doktorn när hostan sitter i för länge, vi pratar med BVC om A:s svårigheter att anpassa sig till andra barns lekar, vi anmäler A. till aktiviteter och barnkalas, vi oroar oss, tjatar, älskar, gosar, busar, skäller. Vi föräldrar henne. Och: älskar henne.

Hoppas, Taiwanmamman, att du ser allt det genom hålet i taket.

Social kompetens

A. fattar ju inte allt.

Häromdagen var hon på barnkalas. En mycket artig och väluppfostrad flicka bredvid henne satt bredvid kakfatet och frågade då A. om hon ville ha en kaka.

A. blängde. Förmodligen visste hon inte om det var något trick. Sedan gick hon beslutsamt runt hela bordet och nappade åt sig en kaka själv.

Idag kom hon till dagis och krävde ny frisyr.

-Åh, sade en flicka, kan du ha håret i bulle, så fiiint!
-Jag vill ha TOFS! sa A.

Nu är det ju bra att hon inte gör som andra säger, men hon behöver inte vara så tvär.

Hur får man ordning på en femåring utan social kompetens? Vi låter henne öva, hon får gå på massa olika saker, just för att vi tror att hon behöver träna sig. Men inte.

Bråttom

Ibland bara funkar inte morgonen här.

Jag var ensam idag med kidsen men förmådde av någon anledning inte skynda mig. Ganska mycket av sysslor som kunde ha gjorts under helgen hade jag också, oklart varför, skjutit upp till denna måndagsmorgon. Dong-Mei behövde duscha och tvätta håret och klippa naglarna till exempel. Så det gjorde vi.

Barnen var änglar, det var verkligen inte dras fel att det bara gick så långsamt.

När vi äntligen hade kommit utanför dörren och börjat går nerför de sex trapporna mot marken och bilen försökte jag få Dong-Mei att göra det lite snabbare.

-Vi måste skynda oss, Dong-Mei.

-Det brrrråttom?

-Ja, det är bråttom.

-Krrrockan (varför säga l när det är så snyggt med r?) halv tie?

-Nej, klockan är tjugo i åtta.

-Jag åker byss! säger Dong-Mei och sätter sig på ett trappsteg och leker at hon är passagerare.

Det fina är att det inte går att vara stressad och arg när nån är så söt. 

Riktiga syskon

Barnens bakgrund. En ständig källa till intresse för utomstående. Jag undrar varför.

Är det bara för att alla gillar en bra historia? Men det finns ju fullt av bra historier, är verkligen våra barns historier så omåttligt intressant?

Och så detta med BLODET. Är de släkt PÅ RIKTIGT?

D. och Dong-Mei, de är ju så lika, är de släkt?

Nej, mina vänner, men de är kineser båda två, och ni kanske inte har sett så många kineser eller intresserat er så väldigt för kinesiska ansikten, eller älskat några bärare av kinesiska anletsdrag mer än något annat, så att ni ser att man inte är så lik varandra för att man har mörkt brunt hår. De har för övrigt inte samma sorts mörkt brunt hår. De har olika ögonfärg. De har olika ansiktsform. De har olika sorts kroppskonstitution.

Och, jo, de är släkt. Men om jag hävdar det så börjar det obligatoriska förklarandet för mig, eftersom man bör utgå från att jag är lite dumihuvet, i synnerhet i frågor som gäller adoption.

Jamen FRÅN BÖRJAN!

Jaha, menade du SÅ, det hade jag aldrig anat.

Tre

Ibland är ju Dong-Mei två på det femtonde, och jag som vill att hon ska var liten ett tag till.

Men i morse, efter att hon hade druckit upp morgonvällingen, sittande på sitt täcke på köksgolvet (och faktiskt sett mycket bebisartad ut) hittade hon sina två nappar framför fötterna.

Nöjd höll hon upp båda och utbrast:

-Tre!

Så det är kanske en bit kvar till högstadiet, jag hoppas det.

Kattröja

Dong-Mei: -Åh nej, jag glömde min katt-tröja på dagis.
jag:- Vilken katt-tröja?
Dong-Mei:-min katt-tröja.

Jag vet inte. Men A., älskade femåring, som också sitter i bilen, hjälper till:

-Jag tror hon menar min keps.

Ja, för det verkar ju vara det rimligaste, A. Att katt-tröja betyder keps.

Det är oroande att tvååringen har mer koll  och är redigare än femåringen.

Ännu större

Förresten, idag var dagen då Dong-Mei slutade med fraser av typen Bilen grön.

Nu har vi bilen e grön, istället.

Lite synd. 

Ska min minsta, min sista, bli stor?

Irritationsmoment numero jag vet inte vad

Man ska inte låta sig provoceras. Inte på morgonen av långsam påklädning, inte på kvällen inför middag. Men ändå.

Jag lagar enklast möjliga middag: färdiga köttbullar, makaroner, kokta morötter, konserverad majs och tomater. Inget tar tid. Men med det här gänget hemma tar allt tid. Dong-Mei duschar, och ska torkas och kläs på. A. ska också torkas, fast i stjärten. Dong-Mei upptäcker att jag har nallat ett kex medan jag lagar mat. Hon kräver också kex.

Snabbmiddagen tar fyrtiofem minuter att få fram.

D. blir dramatisk. Han har ont i maaagen för att han är så hungrig.

Och jag som har bestämt mig för att inte bli irriterad. Snoret rinner, det gör ont i öronen för att inte tala om svalget varje gång jag sväljer, ögonen simmiga.

Jag blir jätteirriterad.

Igen.

Förstås.

Såsmåningom

-D., kan du klä på dig?

-Klockan är ju bara halv sju!

-Ja, men du kan väl klä på dig, så är det gjort?

-Nej, igår hann vi fast jag inte klädde på mig förrän kvart över sju.

-Ja, fast det blev väldigt bråttom.

-Men vi hann.

Ingen påklädning. Långsamt intag av fil och smörgås. Klockan är sju.

-D., kan du klä på dig, tack!

-Ja, det kan jag väl. Såsmåningom.

Hur ska man göra för att inte bli irriterad?

Hälsostatus

-Jag inte huk, jag frrrisk, säger Dong-Mei, för nu har hon fattat att så länge man är huk finns det risk för att de där föräldrarna tar fram misinen.

Men nu är misinen slut, och Dong-Mei har inte sovit middag idag och jag hoppas att det är därför hon somnade före sju. Hon är precis så jobbig som hon brukar i alla fall, så jag tror att hon är i form igen.

Hon har slutat hosta så att maten åker upp också, det är bra.

Men A. är lite snorig, det kommer man inte ifrån.

Och jag, jag har så panikont i halsen när jag sväljer att jag försöker att inte svälja. Men hellre jag än de.

Uddastrumpor

Söndagsnöje: förmiddagskaffe och vika tvätt.

Idag var det sexton (!) uddastrumpor att lägga i den förhoppningsfulla lådan, där kanske en ensam strumpa en dag hittar en kompis.

Hur kan det bli sexton uddastrumpor, äger vår familj ens sexton par strumpor? Nej, inte nu längre, förmodligen.

Och sjukare

Det här med vab utan annan vuxen som kommer hem i nån sorts rimlig tid är lite av ett straffuppdrag. Det är så evigt, och jobbigt att oroa sig alldeles själv en hel dag.

Dong-Mei var i rätt bra form till strax före lunch då hon däckade. När hon vaknade ville hon glädjande nog ha lite soppa, och åt faktiskt en liten portion. Sen fick hon ett rejäl hostattack och då kom soppan upp igen. Och så blev hon helt färdig av hostanfallet, så resten av dagen tillbringades på soffan, precis som tidigare.

Lunchmisinen ställdes in, för den skulle ju bara åka rätt upp, insåg jag.

Och så har vi D. och A. här hemma också, för D. har studiedag. Villkoret för att inte gå till fritids var att han skulle ta det lite lugnt och inte kräva att få hjälp med allt hela tiden. Men åttaåringar har lite svårt för att hålla fast vid en deal.

Vad jag klagar.

Allt är ju väl. Dong-Mei blir bättre, sent i kväll kommer min man hem och då får vi hjälpas åt att tvinga i henne mer misin. De andra två barnen är ju i alla fall just nu fria från åkommor. De är roliga, del leker, de pysslar, de äter.

Det finns verkligen de som inte har det så här bra.

Friskare

Det här med misinen.

Det funkade ju inte med chokladmuta, glassmuta eller "du får ta själv!".

Det fick bli övergreppsvarianten. Jag grät. Dong-Mei spottade och protestkräktes lite också. Det smakar säkert apa, jag förstår det.

Men. I morse gick en liten tvååring ur sängen själv och tultade in i köket. Hon blev arg och ledsen direkt när hon fattade att dagens första punkt var mer misin, återigen med övergreppstekniken.

Men sen. Hon är svalare. Hon pratade mer under fem minuter än hon har gjort hela veckan. Nu ligger hon och tester coola ljud på köksgolvet. Hon skrattar. Jag hade redan glömt hur söta muständer hon har, ett litet överbett orsakat av nappen.

Att inte ge misin till en som blir så glad är också ett övergrepp.

Det är en nåd att leva i en tid när antibiotika verkar.

Om medicin som inte funkar

Dong-Mei är ordinerad penicillin. Så fort läkaren sade det tänkte jag att det här kommer aldrig att gå.

Jag har ju fler barn. A. har aldrig ätit penicillin, men borde nog ha behandlats för sina återkommande luftvägsinfektioner. Henne hade det gått att få i vad som helst. Hon hade gråtit, men gjort det.

D. hade öroninflammation en enda gång. Då gick det, alla fall nästan, att prata i honom antibiotikan.

Men Dong-Mei. Det funkade inte med att hon fick vara med och dosera, pilla med sprutan, det funkade inte med mutor, det funkade inte med tvång. Hon spottade ordentligt ut alla fem milliliterna. Förstås.

Jag frågade på apoteket om det inte fanns stolpiller, men farmaceuten sade att det inte funkade att distribuera antibiotika så. Jag undrar om det finns nån studie om hur många milligram av ordinerad antibiotika som personer under fem år inte får i sig.

Och under tiden blir Dong-Mei allt sämre. Hon har sovit nästan hela dagen och vill inte ens ha välling. En halv pinnglass och lite vatten har jag lyckats locka och pocka ner. Hon är skållhet. Hon fokuserar inte riktigt med blicken. Hon skrattar inte vad man än hittar på. Och hon blir såklart tröttare av att inte äta.

Så antingen tar hennes lilla immunförsvar hand om det här själv, eller så blir hon sämre och då får hon väl intravenös antibiotika om några dagar.

-Inte misin! piper hon. 

Vi ringde svärmor som har varit sjuksköterska på barnakuten och kan alla trick som finns vad gäller övervåld och kränkningar i syfte att ge barn nödvändiga behandlingar. Hennes enda tips var att göra som man gör med katten: in med medicinen, håll igen munnen och håll för näsan. Då sväljer man till slut. Det är ett övergrepp, men vi får väl prova det imorgon.

Om Dong-Mei bara hade ätit misinen. Då hade vi haft henne på banan om ett par dagar. Nu har jag ett barn som är helt - fel.

Personlighetsförändring

Så trött och irriterad man kan bli när Dong-Mei drar fram genom lägenheten. Hon hittar tändstickor även om man gömmer dem i taklampan, hon flyttar stolar tills hon når vattenkran, tvål, mjöl, sirap, stavmixer. Hon kan förmodligen bygga om en mobil till en rymdfarkost och dra iväg.

Den ungen måste passas 24/7.

Men inte nu. Snabb och ytlig andning, hon låter andfådd, det bubblar i luftrören. Över 39 grader för femte dagen, ögonen på halv stång. Hela kroppen som en ragdollkatt, varm och lealös. Hon vill inte prata. Hon somnar hela tiden, vaknar och piper, somnar om. Vill inte ens dricka lite vatten.

Jag vill att hon ska gå loss på en bok med lacknafta, så att allt blir som förr. Jag vill att hon ska vara jobbig.

Därför: doktorn.

Värdelös

Det är lätt att känna sig ganska otillräcklig.

Medan jag försöker få iväg ett jobbmejl tjatar Dong-Mei om att hon vill ha välling. Hon har feber, det är bra om hon dricker. Och välling gillar hon, så det får hon i sig.

Till slut reser jag mig och säger hurtigt att nu gör jag välling. Men då har min äskade lilla sjukling somnat framför barnprogrammen. Och missat sin välling.

Jag vet, det finns värre saker att känna skuld över. Men idag var jag inte direkt nån supermorsa till nån. Och hon är så liten, och sjuk är hon också.

De andra barnen tjatar också. De vill ha banan, och om A. har fått banan och ska få välling, så vill D. ha något mer än bara banan, för det får A. och han gillar inte välling.

Och då fräser jag. Så att jag ska ha möjlighet att ha dåligt samvete för att jag inte bara är en dålig förälder till sjuka tvååringar, utan en dålig förälder, full stop.

För varm

Maken bortrest. På vår soffa ligger Dong-Mei och sover timme efter timme i bara blöja för att inte koka över av feber. Vasaloppssändningen rullar sövande på teven och jag låter den vara på. Det är nog skönt att febersova med bakgrundsljud från teven.

Jag får tid över för att spela spel med D. och A. Vi går nog ut till en lekplats sen, men andra planerade aktiviteter i pappas frånvaro, t.ex. museum och söndagsskola, är såklart inställda.

Det blir vab imorgon, det blir det.

Sverigedemokraterna och adoptionerna

D. går runt och sjunger mellohits. De är på engelska och han får texten fel.

Ajdigonna, ajdigonna.

I don't give a, I don't give a,
I don't give a, I don't give a,
fuck what the others say
I'm gonna love you anyway

Lika bra kanske att han inte får med alla ord.

Men jag kommer att tänka på att jag för flera år sedan, innan SD kom in i Riksdagen, och städade upp sin fasad, googlade på partiet.

Då hittade jag ett inlägg av en sverigedemokrat som hade en synpunkt på internationell adoption. Han blev äcklad, skrev han, när han såg ett brunt barn gå mellan sina två vita föräldrar och hålla dem i handen.

Äcklad.

Jaha.

Till och med en vanlig mellohit har svaret på det:

I don't give a, I don't give a,
I don't give a, I don't give a,
fuck what the others say
I'm gonna love you anyway

Tack, Lisa Ajax. Det är ett utmärkt svar.

Kort

D. sjunger i kör. Bredvid honom står en liten kille med mycket mörkt hår och mycket vit hy. Han är pytteliten. Men bredvid denne knatte ser D. ut som en femåring. Han är åtta. D. är yttepytteliten.

Vacker som en dag, med glansigt hår, rosabrun hy och glittriga nästan svarta ögon. Och yttepytteliten.

För några år sedan gick debattens vågor höga kring huruvida adopterade barn skulle erbjudas hormoner för att bli längre. Om det här hade varit för några år sedan hade D. kanske erbjudits hormoner för att inte fortsätta vara yttepytteliten. Jag och min man pratade mycket om det innan barnen kom, hur vi skulle ställa oss till det. Vi kom fram till att vi i grunden var skeptiska.

Men nu hör jag inget om såna där hormoner längre. De är säkert jättedyra, och därför indragna, ungarna får vara hur korta de vill, här sparar vi pengar.

Eller så har man fattat att mångfald funkar bra.

Hursomhelst. D. är yttepytteliten. Och det vackraste jag vet.

Metabloggning

Nejmen, hörni, ni som läser! Idag hittade jag några kommentarer som väntade på moderering. Sen i december. Nu är ju inte det här bloggen Underaraclara eller så, så jag får inte tusentals kommentarer i veckan. Men fler än jag visste om.

Nu är de publicerade, långt bak i tiden, på inläggen de skrevs till, det var så fina kommentarer. Jag hoppas ni inte tror att jag ogillade dem.

Nu vet jag var de hamnar också, så att jag kan publicera fler i framtiden.

Tack, tack!

Barnens första tid

I D:s klass ska barnen ständigt ta med sig information om sina första år till skolan. Det finns ju en tanke med det. Deras barndom bekräftas, länken mellan hem och skola stärks och att de får ta med sig uppgifter om födelselängd och -vikt är ju ett bra sätt att få en insikt i det här med gram och centimetrar för dem.

Och nu ska han ta med ett bebisfoto på sig. Det ska bli ett kul collage. Under ett år ska man vara på kortet.

Nu vet vi D:s födelsevikt, för han är född i Taiwan. Där är det väldigt ovanligt att barn lämnas in till sjukhus för att sedan hamna på barnhem. Det finns förlossningsprotokoll, listor över vaccin och prydliga tillväxtkurvor. Så vi kan skicka med honom information om allt detta. Det är väldigt lite signifikant för oss, för den delen av hans liv är inte vårt. Det är viktigt att det har funnits, men det är inget vi skapar minnen kring.

Och han kom till oss när han var åtta månader. Det betyder att det finns fotografier med svensk bakgrund från hans första år. 

Men hur tänker hans lärare? Rimligen vet hen att D. är adopterad. Rimligen innebär det att sådant som födelsedata kan vara svårt att ta fram. Det kanske aldrig bokförts på något enda papper i världen. Rimligen vet knappt läraren från vilket land D. kommer. Hade han varit född på andra sidan Sydkinesiska sjön hade hans första föräldrar kunnat vara helt okända, liksom hans första år. Det vet inte hen.

Hur vet hen att frågor om födelse inte är arbetsamma för någon som inte är född av den som är mamma nuförtiden? Hur vet hen att det kan kännas konstigt att komma till skolan och säga att man inte har några kort av sig själv förrän man var fyra?

Om Dong-Meis första år i livet skulle dokumenteras skulle det inte vara med hjälp av en kamera jag hållit i. Hur vet en lärare att det inte är knepigt att visa upp foton där bakgrunden är ett barnhem? Och där man är för gammal, inte alls under ett, för före ett bodde man med sin första familj och den tiden är för alltid utsuddad, den finns inte att tillgå.

Är det självklart att man ska dela med sig av såna här uppgifter? Är det självklart att vi inte ska säga till?

Nej, vi ska nog säga till.