Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

onsdag 2 mars 2022

Skyll dig själv

 När vi skulle adoptera Dong-Mei påminde alla oss om att nu var det special needs som gällde. Man kunde liksom inte förvänta sig att få tre friska barn. Hade man fått två, så skulle man få lite mer att bita i tredje gången, de barn som inte hade specialdiagnos skulle gå till familjer som ännu inte fått sin kvot av två fina diagnosfria barn.

Detta är så fasansfullt. På alla sätt. Fasansfullt att barnen är kategoriserade. Fasansfullt att ett barn ur kategori 1 inte kommer först. Fasansfullt att man tvingas lista svårigheter och välja.

Vi fyllde i listor om hiv och hörsel, om knark och kognition.

Och jag tänker: vad mycket oro man tvingar på föräldrar som ska adoptera. De ska ta ställning till hur mycket de klarar, vad de tycker är lagom utmanande, hur goda de är som tar sig an svåra barn, hur onda de är som vill utesluta vissa typer av svårigheter. De flesta andra föräldrar brukar ju inte välja i förväg. 

Som om det inte är nog svårt med adoption som det är. Men någonstans i systemet fanns uppfattningen att man skulle vara tacksam och inte tro att man kunde få det hur jävla trevligt som helst. Bara för att man skulle bli förälder skulle man inte gå där och glädja sig som en lallande idiot, eller för den delen som gravida par brukar göra. "Stråla av lycka" över det barn man väntade var inte på kartan. (Men det tror jag åligger gravida kvinnor att göra. Strålar man inte är det inte bra och leder till samtal.) Här handlade det om att uppvisa insikt om potentiella svårigheter för socialen, för psykologerna och kanske för adioptionsföreningen.

När vi kom till Taiwan var jag helt förvånad över att att alla sa grattis och tyckte att det var kul att vi skulle få barn. Det var första gången. När vi kom hem hade adoptionsföreningen skickat ett grattis-kort också. Det var fint. "Grattis till ditt barn", inte "skärp dig, du ska få ett problem på halsen resten av livet, det får du faktiskt leva med, skyll dig förresten lite själv". 

Så fick vi då Dong-Mei. Det är inte ett endaste fel på Dong-Mei. Eller, det är fel på oss alla, men Dong-Mei är fin form. Inte kognitivt utamanad, inte känslomässigt störd, inte - ja, inte något särskilt. Hon är ett barn.

Hade det inte varit lite trevligt om någon hade sagt det: ni får ett alldeles underbart barn på halsen för resten av livet och det kommer att vara det enda ni vill.