Lucköppning

D. har en adventskalender han har fått i kyrkan. I varje lucka står en sak man ska göra. Något snällt eller bra. En dag stod det att man skulle baka julgodis. Det var en av dagarna när lucialinnen och ljus stod mig upp i halsen och vi båda föräldrar hade ett logistiskt schema á la armén för att med tunnelbananoch bil lyckas få varje barn på plats till sitt luciatåg med rätt attiraljeroch tillräcklig matsäck.

-Idag ska vi baka julgodis, kvittrade D.

Det föll inte väl ut hos mamman.

Idag stod det i julkalendern att man skulle be för sin familj. Det tänkte D. då sannerligen göra, sade han. Han skulle be Jesus att hans familj uppgraderades. Sedan muttrade han tyst:

-Minst två nivåer.

Den här mamman har sån fruktansvärd gastrit, som hon aldrig brukar ha. Jag tror hon är stressad. Jesus behöver inte uppgradera oss än. För jag orkar inte mer.

Inga klappar

Okej, julklappar.

På grund av inträffad händelse med bråk och julklappar förra julen bestämde jag att ungarna inte får några klappar av mig i år. De ska få nåt annat istället, som jag hoppas ska bli bra. Men jag tänkter inte leta upp tveksamma plastprodukter och slå in för att de ska kunna slå dem i huvudet på varandra på annandagen. Nej.

De ska också få varsin summa att ge till ngåot de tycker känns viktigt. Jag har ingen aning om vad de tycker skulle vara viktigt att ge till och det tycker jag känns som en spännande sak att få veta om dem.

Men min man har aldrig slagit någon med en plastleksak, så vitt jag vet. Han måste få en julklapp. Jag har inte den blekaste aning om vad hanskulle bli glad av. Det har jag inte haft på alla de tjugo år jag har känt honom.

Alla andra, nästan alla andra, får något de har önskat sig eller något vettigt. Som jag tycker är vettigt. Och barnen får alltså inte några klappar. Men nåt annat som jag tror blir superbra. Jag ser fram mot det.

Mycket lusse

Sju lussetåg i år. Sju. Det är många.

Vi har blivit en sån där proffsig familj som bara sticker ner handen i källaren och upp kommer lusselinnen i alla tänkbara storlekar. De fållas upp, de läggs ner. Det finns ljus och luciakronor, vita strumpbyxor, vita t-shirtar att ha under, stjärnor, strutar och röda band. Tomteluvor och pepparkaksdressar. Till och med papptallrikar att ha som ljusmanchetter och en gammal trött lingonkrans, som man kan sätta nytt ris på om nån har fått för sig att tärnorna ska vara så där naturliga. Extra glödlampr och massa batterier.

Men det räcker ju inte. För mellan varje luciatåg ska ju någon spilla lite korvketchup eller  julmust på lucialinnet. Eller skratta med munnen full av skumtomte. Då måste man tvätta. Och stryka igen.

Jag har infört ett undantagstillstånd för egen del. Om jag bara överlever fram till jul, så behöver jag inte tänka på matlåda. Köpelunch är helt okej. Jag får dricka så många kaffelatte jag ser på vägen. Även finvarianter med kola och grädde om det skulle kännas som att det hjälper lite. Jag får bullar.

Det är bara en vecka kvar nu. Full med packning för skidor och jjulklappsinköp. (Ellerja. Nu har visst mamman glömt att boka skidresa. Kanske inte skidor.)

Hjälp.

Fler försvinnanden

Igår försvann Dong-Mei. Igen. Sist var i mars, och då försvann hon med sin syster. Det var bättre.

Nu stack hon argt från mig när jag väntade på att A. skulle klä om från luciakläder.

(-A, det tog väldigt lång tid?!
-Nejj! Man ska inte säga att nån är långsam, man kan bli ledsen!
-Ja, fast du är ganska långsam, faktiskt. Tror du att du kan tänka på att komma iväg lite snabbare från skolan?
-Nejj! Jag är inte långsam!!

Det tog nog 25 minuter för henne att ta av lucialinne och på en jacka. Jag tycker att det är lite långsamt. Vi var sist kvar.)

Jag och A. och en massa lärare letade efter Dong-Mei. I matsalen, i aulan, i de olika husen, lektionssalar och fritids. Och på skolgården, dit hon ju gått ut. Klätterställningar och cykelställ. Ingenstans.

Nej, för hon hade gått hem. D. hittade henne på väg hem från sin skola. Hon hade gått hem själv i decembermörkret utan jacka, bara med en fleece och vittjat brevlådan. Men när ingen var hemma blev hon "lite rädd". Vi hade "övergivit" henne!

Då gick hon hemifrån igen och började irra runt. Det var inte bra. D. hittade henne på en trottoar och hon blev väldigt glad att se honom, sa han. Jag hade ringt honom och bett honom gå hem och se efter om hon vad där. Han var väldigt orolig och tyckte att vi borde ringa polisen. Och det hade vi förstås gjort, ganska snart.

Jag skällde ganska mycket. Det hjälper förstås inte.

Hädanefter blir det lite hårda bandage för Dong-Mei. Hon kommer att sitta fast i en vuxens hand hela tiden fram till midsommar så fort vi är ute.

Hon är nämligen gränslös, men fullständigt underbar. Hon får inte komma bort.

Skyddad

Jag vaknade och kunde inte somna om. Jag tänkte smyga mig ut ur sovrummet där Dong-Mei och min man sov för att lägga mig på soffan och läsa utan att störa nån.

-Mamma, vart ska du?
-Till soffan, jag ska bara läsa en stund.
-Du kan stanna här hos mig. Då är du skyddad.

Så en stund låg jag och blev skyddad av Dong-Mei. Sen blev hon för varm. Inifrån sömnen mumlade hon:

-Nu vill jag sova friskt.

Då tog jag kudden igen för att ge mig av till soffan och min bok.

-Mamma, vart går du?
-Till soffan, jag tänkte läsa lite. Får jag inte gå?
-Nej, stanna.

Jaha. Därför har jag legat vaken länge i natt och lyssnat på radio. Katten Jordgubbe tog min kudde också, så jag fick ha huvudet platt på madrassen.

Skönheten och vaddå?

Min lilla Disneyfantast Dong-Mei: -Mamma, du är som Belle och pappa är rådjuret.

Närma mig

Det är morgon och Dong-Mei sover mellan mig och min man, som hon alltid gör. När vi föreslår egen säng säger hon att hon vill ha det. Till sina gosedjur. Sova, det tänker hon göra hos oss även framgent. Inte mig emot.

-Mamma, vet du varför jag närmade dig?
-Nej?
-För jag var rädd. Jag fick mardröm.

Du kan närma mig hur mycket du vill Dong-Mei. Jag älskar din mjuka femåringskropp under mitt täcke. Fast du har fått långa ben. Vad händer? Ska du bli stor?

Lite snäll också.

Okej, jag är inte bara hemsk. Jag gjorde god gärning idag.

Jag höll på att få spader när vi skulle iväg till dagis, Dong-Mei och jag. Den som har kommit på att man ska ha vadderade säten i cykelbarnstolar är inte från Sverige. En vaddering suger vatten som en svamp. In igen, leta upp gammal galonbralla att lägga i stolen. Hjälmen. In igen, hämta. Vantarna, in igen hämta. Nyckeln, in igen hämta. Kallt som i helvetet. In igen, hämta skinnfäll. Regn, snö och slask från himlen. In igen, hämta regnskydd till barnstol.

Under hela den här preppingen plingade det av sms i min telefon, men jag fortsatte med mina sysslor. Sen ringde det också. Det var D. Han hade glömt sin gympapåse.

Ja, då kan han ju få stå sitt kast. Men han packar den alltid själv kvällen innan, han tar så mycket ansvar. Då kan man ju få hjälp när man glömmer. Men jag orkade inte cykla till skolan också. För långt. Alltså: av med regnskydd, av med skinnfäll, av med galonbrallan, av med bältet, ner med Dong-Mei, in för att hämta tunnelbanekort. Och så iväg mot t-banestation.

Till dagis. Grön linje. Röd linje.

Till skolan. Promenad. Grön linje.

Till jobbet. De tror nog att jag har slutat där. Grön linje. Buss.

Men det var kanske lite bra att vi inte cyklade, för det där med att Stockholms cykelbanor alltid är så plogade och sopade och saltsandade, det är inte helt sant faktiskt. De såg ut som sliriga gräddbakelser.

Kanske slapp jag brutet ben idag.

I alla fall var jag lite snäll mot D. Och inte bara tjatade.

Borta

Dong-Mei fattar att jag ska ta nattåget och inte kommer att vara kvar nästa morgon.

Först blir uttrycket i ansiktet tomt. Sen börjar hon storgråta. Fast vi har talat om det i flera dagar, att jag ska resa bort. Inte så hemskt länge, heller.

Jag fattar inte att de saknar mig. Jag som bara dammsuger kattsand och tjatar. När jag inte skäller för att ingen nånsin städar. Jag får dåligt samvete när jag fattar att de saknar mig. För att förtjäna att någon gråter för min skull borde jag ha varit mycket bättre.

Hur blir man bättre?

Nattsudd

Dong-Mei har vaknat när vi går och lägger oss. Hon är ganska nöjd med detta nattsudd.

-Mamma, vi kan prata med varandra. Och när vi somnar kan vi sova.

Ja, lite så funkar det ju.

Vi lekte en lek då

När barn leker nuförtiden gör de det i preteritum. Eller imperfekt, som det hette förr. Eller förfluten tid eller dåtid, helt enkelt. 

Så här: Vi var spioner då, som hade en bil. Och den bilen, den försökte en pirat ta.

Idag lekte barnen, alla tre ihop, väldigt högljutt, men utan bråk, att de kampade. Jag avbröt leken och gav dem en väska, som jag bad dem att hänga upp på en krok i rummet.

Dong-Mei tänkte inte låta detta störa leken. Istället skulle det integreras.

-Ni hade en krok då!

Ja, det hade ni. I leken. Och det har ni. På riktigt.

Frilufteri, friluftera

I söndags kom årets första snö. Inte som tjocka tussar som högtidligt singlar ner. Nej, mer som i min gamla hemstad Göteborg, som regn som blir allt kallare och övergår i skopvis av Slushpuppie.

Den dagen hade jag hittat på att jag och barnen skulle gå i skogen. Maken/pappan bortrest.  Jag reviderade inte den planen, utan hällde soppa på termos och åkte iväg.

Det var verkligen snorkallt. Vi gick upp på en höjd och fick i oss soppan som kallnade i kåsorna i samma stund som den lämnade termospipen. Sen tvingade jag barnen att promenera lite runt sjö.

Sen var de ju så illa tvugna att hasa tillbaka till bilen, de fattade ju att de inte skulle komma in igen med mindre än att de tog sig dit. Härlig utflykt.

Men: sen kunde vi med gott samvete sitta inne hela eftermiddagen. Vi hade ju varit så nyttiga att jag tyckte att halvfabrikat var en bra middag, jag bestämde att man fick lite godis fast det var söndag och när de hade gjort läxorna under gott humör runt köksbordet fick alla ta fram telefon eller dator och kolla på nåt mysigt hela kvällen.

De glömde bort att tjafsa av pur lycka över att ha överlevt utflykten. Bra söndag.

Så. helvetes. tråkigt.

Tidigare tog jag saker som de kom, blev väldigt arg när saker visade sig inte funka för att jag inte hade planerat dem, men blev överraskad många gånger på en dag. Det var rätt kul.

Inte längre.

Jag förbereder och planerar allt. (Utom middagar.) På kvällen lägger jag fram barnens kläder till nästa dag, i vissa fall efter förankrande samtal med barnet i fråga. Byxor eller kjol. Strumpbyxor eller sockar, trosor, kallsingar, tröja, tjocktröja. Lokaliserar vantar och mössa, samt överdragsbyxor och regnskydd till cykelsadeln. Kvällen innan förbereds också frukostbordet. Jag tar fram tallrikar, smörkniv, osthyvel, tinar bröd, häller till och med upp snabbpulverkaffe i min kaffekopp (tillsätt bara vatten!) och lägger fram A:s medicin i ett glas, med tallrik över, för att inte katten ska käka upp den. Gympapåsar inte bara packas utan knyts fast i skolväskan, så att de inte ska glömmas.

Alla små sysslor utförs mellan 18 och 20: kattlådan töms, soppåsarna tas ut, hallen och köket dammsugs, diskbänk och köksbord torkas av, vardagsrummet plockas ur på konstiga leksaksgrejor, handfatet i badrummet skuras raskt rent från tandkrämsspott med en diskborste som har en egen plats en decimeter från själva handfatet, toalettringen torkas av (över- och undersida, hur snett kan man kissa?) med litet papper med lite såpa på. Det här tar inte så mycket tid, sysslorna flyter in i läggningsaktiviteter, duschar, hårkamningar, läxläsning och samtal. Men: ingeningeningenting under kvällen överraskar mig.

När jag borstar mina egna tänder på morgonen tar jag fram barnens tre tandborstar och förser dem med rätt tandkräm (finns tre barn och tre tandkrämar; fluorhalt och smak är olika, vem har det så, tre tandkrämar!?) och lägger fram så att det bara är att borsta 40 minuter senare. Jag brer smörgåsar på löpande band, två till D, en till A., en till A.s skolväska för hon blir så hungrig på förmiddagen, ingen till Dong-Mei (men hon får vällig av samma varmvatten som till den där koppen kaffe jag förberedde igårkväll, remember?) och så det smartaste lajfhacket: extrasmörgåsar, som en extra hungrig person kan få om den vill ha en morgon (utan att jag då måste tina nytt bröd, öppna kylen och allt igen) och blir det över ett par smörgåsar så får de komma med mig till arbetet som extrafrukost eller mellis innan jag åker och hämtar barn eller jobbar sent. Jag är så helvetes fiffig och effektiv, förstår ni.

Nu låter det kanske som att jag är väldigt tråkig.

Rätt. Jag är väldigt, väldigt tråkig. Och vad värre är: jag har väldigt, väldigt tråkigt. Det passar mig dåligt att sköta saker så här ordentligt. INGENTING överraskar mig. Det enda som överraskar är att nånting ibland inte funkar, och om jag blev arg förr, när saker inte funkade pga bristande planering, så blir jag verkligen arg nu när det inte funkar TROTS min planering.

Jag vill bli rolig igen. Men det kanske inte går?

Adoption awarness: Adoption är inte så konstigt

På lovet hälsade vi på i vår gamla hemstad. D. skulle fira halloween med en gammal kompis. Vi trodde att det skulle gå av stapeln på nån hembygdsgård, men det visade sig att det var ett privat kalas som hans kompis skulle på. Och som D. då också skulle på. Ungefär 8 mil bort, faktiskt. Jaha. Vi körde bil till en mammas hus, där D. lämnades av.

Då hände något mycket bra. Mamman hade en dotter. Dottern måste ha varit adopterad. Men vi frågade inte om det. Inte heller frågade mamman oss om D. var adopterad. Det kan man ju nämligen vara, det är norm. För vissa är det det.

När vi körde tillbaka (8 mil igen) och hämtade D. framemot senkvällen hade andra i gänget emellertid frågat en del om adoption. Men inte på ett otrevligt sätt, det hade liksom bara kommit upp, och det fann viss erfarenhet också, eftersom alla kände mamman och hennes dotter.

Det händer så sällan att adoption är norm. Men det är så bra för våra barn att det får vara det ibland.

(Och jag vet: adoption är inte kul, sådär i största allmänhet. Många problem här. Men ett problem är faktiskt att barnen måste förklara sig hela tiden i sitt nya land. Och då är det en bra sak när de inte måste det.)

Mer adoption awareness

Mer adoption awareness: Man ska inte tro att det blir kul, inte.

När vi skulle adoptera vårt första barn och ringde till Familjerätten för att att boka tid, svarade en riktigt snäsig dam att då var vi tvungna att vara gifta, var vi det?! Ja, sa jag, det var vi.

-Man måste ha varit gift väldigt länge också! sade damen. Det gick inte att ta miste på att hon var nöjd med att få leverera besked som gjorde folk besvikna. Oklart varför. Vi hade varit gifta väldigt länge. Och gått ett kurs och lite annat, så till slut fick vi anmäla oss för utredning.

När vi lämnade in papper om att få adoptera ett tredje barn fick vi snabbt ett brev från vår adoptionsförening som skrev att nu var det ett tredje barn från Taiwan, och då var det alltså inte fråga om nåt friskt barn. Nu var det särskilda behov som gällde. Bara så vi visste.

Jo, vi visste. Vi hade läst sida upp och sidan ner om olika  särskilda behov.

Vi fattade alltid att det inte skulle bli lätt. Mest svårt är det att de just är adopterade, och att någon saknar dem. Men det varnade ingen för.

Adoption awareness

November är adoption awareness month. I alla fall i USA.

För mig är det alltid adoption awareness.

Till exempel när Dong-Mei vaknar hos farmor, där vi har sovit över, och inte ser en mamma bredvid sig i sängen. Hon ropar, men ingen hör, för huset är stort. Då blir Dong-Mei ledsen och kommer springande och säger att hon trodde att vi hade lämnat henne.

Det är väl klart att vi inte har gjort. Men det tror hon. Hon återkommer till det senare på dagen. Att man också skulle kunna lämna henne kvar på en parkeringsplats, kanske?

Varför tror hon att hon ska bli lämnad? Är det för att hon blev lämnad, två gånger. Först av sin mamma, sen av barnhemmet. Lär man sig längst in nånstans då, att man kan bli lämnad när som helst? Eller är alla barn rädda för att bli lämnade?

Men imorse bad hon mig lämna henne kvar i sängen medan jag följde A. till skolan. Hon ville sova mer. "Ni kommer ju tillbaka", sa hon. Och så hade hon ju katten.

Fast jag lämnade henne inte, hon fick masa sig upp i alla fall.

Får jag presentera...

... vår nya familjemedlem: Katten Jordgubbe.

Ovanligt namn, men Dong-Mei var bestämd.

Kattungar är sjukt söta. Den här sover på ens huvud, i ens knäveck, på magen, på halsen. Urtrevlig.

Guldgruvor

Vi cyklar fram och tillbaka genom Stockholm, Dong-Mei och jag. Oftast säger vi inte så mycket, för jag måste ju trampa på, men ibland småpratar vi lite.

-Kan man äta mossa? undrar Dong-Mei.
-Det tror jag inte, inte människor kan det, tror jag.
-Men djur?
-Ja, kanske. Men människor kan äta lavar, säger jag, som har lärt mig att det lär gå att koka lavar om det är totalt krisläge. Det smakar slemmigt, men innehåller nån sorts näring.
-Är det gott? undrar Dong-Mei.
-Nej, det tror jag inte. Men man kan äta det om man har gått vilse i skogen eller så.
-Jaha! Blir det godare då? undrar Dong-Mei.
-Näej, det blir det väl inte, men man har kanske inte så mycket att välja på i skogen.
-Man kan ta med fika, slår Dong-Mei fast. Pannkakor eller plättar, och smörgås och festis kan man ta med, tycker hon.

Att småprata med en femåring är faktiskt guld. Om man bara lugnar sig och intestädar och packar gympapåsar och kompletteringsköper fingervantar och fyller i papper om lånedatorer för elvaåringar, så hör man vilka ädelstenar som finns där.

Så på kvällen dammsög jag inte upp kattsand som hade sprätt ut i hela hallen. Jag lade inte i mer tvätt. Jag satt vid köksbordet och ritade och skrev och gjorde läxor och pratade med tre barn.

Nu är det alltså generalkaos i hallen, och tvättberget växer. Men jag tänker nog strunta i det ikväll igen.

En familj

Sista veckan har bjudit på en lång rad frågor om adoption.

En åttaåring i A:s kör frågade mig varifrån A. kom.

-Från Taiwan.
-Men du då?
-Jag kommer från Sverige. Men det funkar ju ändå.
-Ja. Det viktiga är ju att man är en familj.

Precis.

Alla ni som undrar, take it from the åttaåring.

Lille man

Dong-Mei hänger med en kompis och hennes pappa. Pappan berättar för mig att han kanske var lite sliten. Då hade Dong-Mei lagt handenpå hans arm och sagt:

-Är du trött, lille man?

Hon är lite märklig. Men perfekt.

Kinesmamman (sic!)

A. hinner slinka in före mig i skolan på morgonen. När jag kommer genom dörren är hon redan upptagen i ett samtal med en pojke.

-Hej, mamma, säger A.
-Är det din mamma? säger han när jag kommer in genom dörren.
-Ja, säger A.
-Jag trodde att det skulle vara en kinesmamma, säger pojken.
-Jag har en kinesmamma också, säger A. tålmodigt.
-Pappa då? undrar han.
-Ja, jag har en kinespappa också.

Ett helt normalt lugnt samtal. Lite informationsutbyte bara. Det gillar jag. Mycket bättre än konstiga påhopp från folk som inte har adopterat några barn av typen "DET ÄR INGEN SKILLNAD".

Jo, det är det ju. En av skillnaderna är att A. måste förklara utebliven kinesmamma.Förklara allt, förklara hela sig.

Och jag måste förklara en del ibland också, men det gör inte något.

Frukost hos Dong-Mei

Lördagsfrukost i Elsas gäng.

D (10 år): -Får vi baconfrukost?
Mamman (45 år): -Nej, jag har gjort lite smoothies.
Dong-Mei (5 år): -Jag vill ha plättar.
Mamman:- Nu är det färdigt, varsågoda!
Dong-Mei och A(8 år): -Det är Sajbo på Barnkanalen! Vi vill se klart!
Mamman:- Gör det då, kom sen.

Mamman och pappan äter ägg.

Pappan (49 år):- Det var väldigt vad fina ...

Dong-Mei ansluter.

Dong-Mei:- Var är min stooool?

Pappan hämtar stol som använts till pyssel i annan del av köket. Dong-Mei gnager smörgåsen till en båtform och börjar sjunga.

Dong-Mei: -En liten natt natt natt

D. och A. ansluter.

D: - En kulen natt!
Dong-Mei: -En liten natt natt natt, min båt jag styrde
A: -Den här smörgåsen är brun, det är inte min smak.
Pappan: -...väldigt fina ...
Mamman: -Vill du ha en knäckesmörgås istället, A?
Pappan: - ... VÄLDIGT FINA...
A:- nej ...
D: -En KULEN natt
Dong-Mei: -En liten natt natt natt min båt jag styrde
Pappan:- ...väldigt fina ägg...
A: -Jag vill inte ha Baby Bell-ost.
Mamman:- Lägg den åt sidan då, A.
Dong-Mei: -Är det här röda runt osten modellera? Jag älskar modellera!
Pappan: -...skulle jag bara säga.
D: -Man kan pyssla med det röda!
Dong-Mei: -En liten natt natt natt.

För gott

Dong-Mei vaknar i min säng, men vill inte att jag ska gå upp.
-Ska jag stanna? frågar jag.
-Ja, för gott!

Skulle jag så gärna gjort. Men D. skulle ha frukost, A. Lirkas med. Så det blev bara några extra minuter i värmen med en liten mjuk.

Dödsängel

Jag och barnen var på Millesgården tillsammans med en kompis till mig och hennes dotter. Millesgården hade ett fantastiskt barnquiz, där man fick leta änglar. När D. insåg att vi hade missat några änglar, fick vi gå tillbaka, men lämnade Dong-Mei med min kompis och dottern. De lekte på en terrass som avlutades med ett stup, med en mur framför. Man kunde inte ramla ner, men man kunde klättra över. Ja, och då kunde man ramla ner.

-Klättra nu inte upp på muren, Dong-Mei, sa jag. Stanna här på stenläggningen. Annars, muttrade jag, finns du nog inte kvar ...

-Det är kanske lika bra att vi säger hej då direkt nu då, sa D. där han stod redo med änglaquizet i högsta hugg.

Det värsta är att jag inte vet om han har hemskt morbid humor, eller om han bara försökte vara praktisk.

Tulpan

Dong-Mei ska bli rapartist, säger hon. Hon arbetar redan med sina texter. Idag skapade hon den här:

Jag ska gå på stan
med en fullmatad tulpan.

Inte raprimmigt, mer hederligt Lennart Helsing-rim. Men ändå en bra start. Senare på kvällen gick hon över till punk. Ni vet, skriksjunga kaxig text:

Det är jag själv som bestämmer.

Barra den textraden och det hade räckt med två ackord på elgitarren.

Behöver bli arg

När jag cyklade från stressig lämning under stressig morgon till nästa stressiga lämning hörde jag en främmande pappa utanför ett dagis säga, säga väldigt högt faktiskt, in i en bil:

-OM DU HJÄLPER PAPPA NU BEHÖVER PAPPA INTE BLI SÅ ARG!

Jag förstår dig, pappan. Man är inte alltid precis den förälder man vill vara.

Vampyr

Igår skulle D. dra ut två tänder. Hans fyror har kommit ner, men inte treorna. De får inte plats och ligger som bullar högt upp i tandköttet. Man måste tydligen ha treorna. Det är hörntänderna, de påverkar ansiktets utseende mycket. Sa tandläkaren, när jag kan ha föreslagit att vi a) gjorde inget b) tog bort treorna istället om de blev problem. Verkade så onödigt att dra ut pojkens tänder så där.

Strax innan D. skulle dra tänderna ringde han och frågade om han kunde ta med en kompis hem. Det sade jag absolut nej till, för jag tänkte på hur jag själv har mått vid utdragna tänder. Inte så sprudlande. D. blev tonårssur.

-Så det går inte då alltså?! Klick i luren. Jag blev lite fnissig. Nu är det dags för såna bataljer med barnen alltså.

Sen drog han ut tänderna (pappan var med, vi är inte galna!) och kom hem, som en vampyr, med blodet rinnande ur mungiporna. Det kände inte han för han var bedövad på båda sidorna. Vi bytte gasbinda, torkade av och lade honom i sängen så att han inte skulle fnatta runt och få puls och blöda mer.

Efter en stund frågade jag om det inte var lite bra ändå att inte ha en kompis hemma denna kväll. Jo, det höll han med om. Men han hade tyckt så synd om Mimmi som var själv kvar på fritidsklubben.

Det var sött faktiskt. Och sött att han tillstod att jag, mamman, hade rätt.

Han var för övrigt extremt tapper. Lite svårt att äta har han, men han klarar sig bra. Får försöka hitta nåt lättätet till honom i eftermiddag.

Skohorn

När vi kommer hem efter att ha åkt tåg från Göteborg till Stockholm tar A. fram ett skohorn. I metall.

-Jag glömde det här, det är farmors.
-Jaha, hur fick du med dig det? frågar jag.
- Jag hade det i skon.

I fem timmar. I metall som sagt. Hur kan man ha ett metallskohorn i skon i fem timmar utan att undra vad man har i skon?

The kid is an enigma.

Skolan

A. har börjat skolan igen. Hon säger att det är lite bättre att börja i år än förra året. Då var hon ju helt ny i klassen och kände ingen. Nu känner hon sin klass.

Hon har kompisar också. Egentligen går det bra för henne. Kompisar, gillar musik och idrott, gillar pyssel på fritids och tycker att maten är okej. Det är bara lektionerna som hon verkar tycka är fullständigt poänglösa.

Men hon gillar alltså ändå inte skolan.

När jag frågade vad hon tyckte var bäst svarade hon:

- Gå hem.

Okej. Det var tydligt besked.

Man måste inte älska skolan heller. Men det är bra om det är okej. Jag tror det är okej, men inte så mycket mer.

Tanke i Prideveckan

Häromdagen satt jag och pratade med en familj, en mamma, en pappa och ett barn. Barnet var jättesöt och mycket likt båda sina föräldrar.

Då kom jag på mig själv med att tänka så här:

-Men det är ju SLÄKT med varandra! Vilken knäpp grej, att vara SLÄKT med sina barn!

Sen kom jag på att det visst är det vanligaste.

Jag är väl släkt med mina barn också, förstås, men inte på det sättet. Och det känns mycket normalare, måste jag säga. Men de flesta tänker nog inte så, antar jag.

Vad som är norm är väldigt mycket beroende på vad man är van vid. Det känner säkert många igen som pridear i Stockholm den här veckan.

Snälla familjen 2

Efter några dagar av bad i Medelhavet bestämde jag att man var tungen att åka till Florens och titta på Domen. Det var 38 grader den dagen, och man fick stå i kö i två timmar till Domen. Barnen trodde att jag skojade. Jag skojade inte. Det var bara att stå där man stod, det var på skuggsidan, och det fanns vatten och bananer. Sen fick man se på takmålningen, som verkligen var fin. Sen fick man glass.

Bakom oss i kön, i två timmar, stod två kvinnor från Filippinerna, som noterade att barnen inte liknade oss. De såg ju mer ut som dem själva! Men det stannade inte där, för vi stod ju i kö i två timmar, så vi kunde gå fullständigt till botten med adoptioner.

Sammanfattningsvis var det mycket bra gjort av oss att adoptera barnen. Den andra kvinnan i sällskapet hoppade också in i samtalet och förkunnade att vi tjänade Herren genom att adoptera barnen. Det undrar jag.

Jag fick också bestämt besked om att jag skulle föda ett barn nu också, snart, för kvinnan själv var 44 år när hon födde sitt sista barn.

Vi skulle ha sparat spjälsängen ändå.

Gravidlockar

Många kvinnor kan berätta för mig om hur deras kroppar har förändrats sen de födde barn. Vissa saker är tydligt relaterade till själva födanet. Annat anses lite mer diffust höra ihop med graviditeterna.

En del har fått lockigt hår. Lockigare för varje barn.

Det har jag med. När jag var liten var det helt spikrakt. Jag önskade mig korkskruvar som hon den där elaka tjejen i Lilla huset på prärien. Det hade jag inte en enda dag.

Men sen, nån gång efter det att vi fick D. Håret började vika in sig i en stor lock vid örat. Frisören trodde att det var för att håret alltid satt runt örat och liksom lockade till sig.

Sist jag klippte mig sa frisören att lockarna skulle försvinna, för det var bara lockar längst ut. Och hon klippte mycket kort page. Denna page är nu helt lockig om jag badar och låter den självtorka. Hela nacken är full av en centimeter tjocka små korksruvar.

De beror kanske på att jag har fått barn. Eller på att man får det när man blir äldre. Eller så kanske själva föräldraskapet, kärleken och ilskan krullat till håret. Men graviditetshormon och amningshormon behöver det inte vara.

(Det svarta håret på bilden är inte mitt. Inte så lockigt heller. Men mycket tjockt, mycket fint. Och flätat av storebror D.)

Snälla familjen 1

Elsas gäng tillbringade en del av sommaren på resande fot genom Europa.

I Europa väcker våra barn mycket stort intresse. En kväll kom vi fram till ett hotell som drevs av en tysk herre och hans vietnamesiska fru. De hade en liten ettåring som barnen började leka med.

Kvinnan kunde inte släppa olikheten mellan oss och barnen. Så vi förklarade tålmodigt: de är adopterade.

-Har de samma mamma? (-Ja, (säger vi alltid, eller:) -Vet inte.)
-Har ni adopterat alla tre? (-?)
-Hur gamla var de när de kom? (-Olika för varje barn.)
-Kom alla samtidigt? (-Nej.)
-Åh vad ni är snälla! (-Nej.) (Här vänder sig kvinnan till maken och byter från engelska, som hon talat med oss till tyska och översätter för mannen: de har adopterat dem, barnen får bo med dem på heltid, tänk att göra något sådant fint!! Mannen instämmer, vi är verkligen hyggliga. Vi vill dö. Vi kommer aldrig att få hybris och någonsin få för oss att vi har gjort något bra; vi har nämligen barn som påpekar för oss hur hopplösa vi är i alla möjliga sammanhang, snåla med godis, tråkiga som inte vill spela spel jämt, som inför hemska regler och allt vad det är. Dessutom mycket aktivt adoptionscommunity som ständigt berättar om problemen med adoption. Som jag brukar återkomma till.)

Den vietnamesiska kvinnan tyckte att det var bra att de var syskon. Hon hade ju själv en liten flicka och var redan gravid igen, för barnet skulle ha ett syskon, tyckte hon. Fast det var för dyrt med dagis och allt. Annars blir barnet ensamt. Kvinnan var själv ensam i Tyskland, inga släktningar, och så skulle inte barnet få det.

Jag tyckte att det var sorgligt. Hon hade väl sin man? Barnet hade väl pappan och mamman?

Det finns många utanförskap. Alla är inte baserade på transnationell adoption.

Sommarmoln

Dong-Mei: -Jag gillar inte såna här åskmoln, mamma. Och inte regnmoln. Jag gillar sommarmoln. Då kan man vara ute. Eller inne. Som man vill.

Affär

Dong-Mei: -Vad heter han, min kusin, som jobbar i affär?
Jag: -Emm, jag vet inte, jobbar nån av dem i affär?
Dong-Mei: - Ja, han, han är lite barn och lite vuxen.
Jag: - Jaha? Som Affe?
Dong-Mei: -Ja, lika gammal som Affe, men det är inte han, utan han som brukar vara hemma hos farmor.
Jag: - Tänker du på Sigge?
Dong-Mei: - Jaa, han menar jag! Jobbar han i affär?!?!

Gasen i botten

Peppa Gris har i flera dagar åkt runt i en skär necessär. Plötsligt gasar Peppa så
Dong-Mei blir tvungen att rusa för att hinna med. Det är rätt kul, tycker både Dong-Mei och jag. Sen stannar Dong-Mei.

-Fast egentligen, mamma, gasar inte Peppa Pig. Det är bara i leken. Det var jag som sprang.

Hade jag aldrig anat.

Sweet

Frukost för femåring som får välja vad hon vill på hotellets frukostbuffé:

Chokladkaka.

Med honung på.

Som en satellit

Dong-Mei: -Satellit är nästan samma sak som batteri.
Jag: - Jaa..?
Dong-Mei: - Jag är smart!

Lång sommar

Vi pratade om hur vi skulle ha det i sommar. A. tyckte att alla syskonen skulle anstränga sig, så att det inte skulle bli bråk. Det gjorde vi alla sedan knuten på. Alla lade sin hand på borden över de andras.

-Neej! vrålar Dong-Mei! Min hand skulle vara underst, min, min!

Så blev det ett bråk av det också.

Lång sommar.

Men det lugnar väl ner sig.

Skolavslutning

Idag slutade de skolan. Den stora och den mittimellanstora.

Jag var med den stora. Föräldrar fick inte vara med i skolan, men fick fika med sina barn och deras klasskompisar i parken efteråt. Och så sjöng de. D. älskar det. Alla de här ungarna verkar älska det, de slutar inte, de vill ta en till och en till. Det är bra.

Trevligt att träffa hans kompisar och deras föräldrar. Trevligt att han trivs så bra. Trevligt att få bo i ett land där barn får gå i skolan och lära sig så himla mycket och där de kan få sjunga och där man kan fika i parken. 

Hur kan jag få vara mamma till så fina barn? Det är inte rimligt.

Kaffe 2.0

Jag fick en ny chans till morgon med kaffe i försommaren. Den här gången hann jag dricka upp.

Photoshop har pajjat. Lika bra, är tråkigt. Så nu blir det inga filter. Bara riktig sommar.

Morning has broken.

En så härlig morgon. Jag smyger ut med en kopp kaffe och sätter mig i solen i den svala morgonluften. Lyfter upp tidningen. Läser, dricker kaffe. Luktar på försommaren. 

I två minuter, kanske. Högt räknat. För sen sätter det igång:

-Mamma? Mamma! Var eru? Säg var du är?!

Sen hittar Dong-Mei mig. Hon kommer ut i bara trosorna, det var en varm natt. 

-Jag ska ge dig sällskap, säger hon. Och så hämtar hon allehanda leksaker och trycker sig ner bredvid mig i utemöbeln. Det är mysigt. Hon luktar solvarmt, nytvättat hår. Vi tittar i en bokstavsbok och hon blir glad för alla bokstäver hon känner igen. Hon känner igen sin egen, och sin brors. Och så kan hon "o".

Sen tröttnar hon. Då hämtar hon ett gosedjur åt mig och packar in mig i två jackor. Så jag inte ska känna mig ensam.

Barn fattar aldrig att man ibland gärna sitter helt själv och tittar på sommaren. Fast ändå. Trots att det hade varit så skönt med en kvart i lugn och ro i solen med tidning och kaffe, så var det bättre med henne, Snorkfröken i plast, en leksakskanin och boken.

Morgonstund har choklad i mund.

Elsammamman var lite utmanad imorse.

Dong-Mei skulle till tandläkaren. Av någon skäl gick inte Elsammamman upp när klockan ringde. Det är sent på terminen. Hon orkade inte. Det gick inte. Hon kunde inte somna om heller, alltså låg hon i sängen och ångrade att hon inte gick upp.

Sen ringde Elsapappan och meddelade att han hade tagit cykeln till tunnelbanan tidigare på morgonen. Behövde Elsamamman den, kanske?

Ja, det gjorde hon.  Hon och Elsa/Dong-Mei skulle ju cykla till tandläkaren om fyrtio minuter. Så då kom Elsamamman kvickt ur sängen och gjorde välling till Elsa/Dong-Mei och kaffe till sig själv. Hon borstade också tänderna noga på Elsa/Dong-Mei som ju skulle till tandis. Hon bad Elsa gå och kissa och ta på sig framlagd klänning, och fråga syskonen om det var något, för nu behövde Elsamamman bege sig till tunnelbanan för att cykla hem cykeln.

Och så begav hon sig iväg. När hon kom hem, med cykel, hade Elsa/Dong-Mei inte klätt på sig, naturligtvis, vad TRODDE egentligen Elsamamman? Men hon hade hittat ett chokladexperiment som hon lagt in i frysen dagen innan. Det slickade hon på med sin nyborstade gåbortsmun. Och nu var det lite bråttom.

Choklad konfiskerad. Elsamun omborstad. Klänning på, och cykelhjälm.

Elsamamman hoppades att tandläkaren inte skulle fråga om frukostvanor just denna morgon. Femåringar är sjukt ärliga.

Hussedjuret

När vi skulle åka hem från en utflykt hade Dong-Mei stoppat ner lite gräs och tydligen ett litet kryp i en Nobelssekartong, som hade följt med ut som matsäck.

-Det här är mitt hussedjur, sa hon.

Jaha, hennes husdjur, tänkte vi andra.

Men nej, det var ett hussedjur, för krypet hette Husse, visade det sig.

Husse fick följa med i bilen och sen hem, och omplacerades i vår trädgård.

Änder

Dong-Mei pratar med tre änder i en damm. Hon står för både frågor och svar, änder är ju inte så pratsamma.

-Vad heter du?
-Kurre.
-Kurre, jaha. Vad heter du då?
-Mia.
-Du heter Mia, jaha. Vad heter du?
-Kurre.
-Kurre! Heter du också Kurre! Två Kurre! (Mycket förvånad över detta.)

Läs!

Om ni har DN:

https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-hassen-khemiri-instruktion-i-hur-du-overlever-i-ett-land-nar-20-procent-inte-vill-ha-dig-har/?forceScript=1&variantType=large

Happy birthday

Hon fyllde fem år, den där som bara var ettochetthalvt när vi fick henne.

Hon fick en cykel. En som gick att cykla på. Först höll pappa i henne. Sen släppte han och hon - cyklade.

-Tack mamma! Jag önskade mig en sån cykel. Hur kunde du vissta det?

Ja, hur kunde jag vissta det, att hon önskade sig en cykel som gick att cykla på?

Guilt trip

Den lille gosskoristen D., som förresten inte sjunger i gosskör för tillfället, men som går i musikklass, åker in till stan och skolan själv varje dag. Jag tycker att det är lite för tidigt, men det finns inget alternativ om han ska gå i musikklass, som han verkligen gillar. Han har lovat att ringa på tre ställen: när han tar tunnelbanan, när han går av tunnelbanan och när han kommer fram till skolan. Då har vi koll på var han är.

Imorse var han ganska purken på mig för att jag hade lånat ut hans cykelhjälm till A. och då lät han bli att ringa. Detta talade vi sedan om. Jag sa att han var tvungen attt ringa, om något händer måste vi ju få veta det så snart som möjligt. Jag blev guilttrippad.

D: -Men varför släpper du iväg mig själv då om du inte tycker att det är tryggt!?

Kaos är granne med Gud.

Jag har med åren utarbetat några regler för hemmets skötsel. Jag har tagit upp ett par tidigare, men jag sammanfattar dem här:

1)  Sitt inte still. Rör dig över ytorna, plocka, flytta torka konstant. Sitter du ner? Då förfaller det.
2) Utnyttja all dötid. There is no such thing as dötid. Varje liten stund går att utnyttja. Plocka upp ett blomblad, torka en kakelplatta, lirka fast ett lossat gångjärn medan du väntar på att tevattnet ska koka upp.

Till de här reglerna vill jag lägga den här:

3) Multitaska. Mitt bästa exempel: sitt inte sysslolös på toa. Det kanske bara tar 30 sekunder, men under den tiden hinner man montera upp en rulle toalettpapper eller torka av en spolknapp. Borsta tänderna och damma av pianot med vänsterhanden. Torka håret och fös samtidigt ihop utspillda pärlor med foten. Listan kan göras mycket lång.

Vi har förresten lite olika syn på vad som är ett bra hushåll. A. tycker så här:

Jag tycker såhär.

Rasism i smått

Visste ni att det är genetiskt att Dong-Mei gillar ris?

Nej, det visste inte jag heller, men mycket intensiv person i hennes närhet är helt säker på det. Maken/pappan protesterade. Det hade han ju inte behövt, det är ju ingen idé. Har folk kommit in på det rasbiologiska spåret så ska det mycket till för att få dem därifrån.

Men eftersom det gällde en person i Dong-Meis närhet, så ville han väl minska dosen av, ja, rasbiologiskt tänkande. Det är nämligen en rasistisk tankefigur att asiater gillar ris (för att de är asiater), även om den inte är lika illasinnad som den sorts rasism som förutsätter att asiater är giriga och svarta afrikaner lata eller what have you. Ledsen för att jag säger det här, varför reproducera den skiten?

Om då person som umgås mycket med Dong-Mei tror lite mindre på hennes genetiska ursprungs (och nu snackar vi alltså inte det hon ärvt specifikt, som person, som väl alla får med sig från sina föräldrar. Vi snackar alltså det som är gemesmant för alla de fyra miljarder som bor i Asien.) betydelse för annat än pigmentering så vore det bra.

Maken försökte i alla fall. Han påpekade att hon faktiskt bott i Asien lång tid. Att hennes första mat, förutom modersmjölk och välling, var ris. Att hon sedan åt det som standardrätt, det gör väldigt många kinesiska småbarn. De får en gröt kokad på vatten och ris, kanske lite salt och socker och till det lägger man annan mat som ska introduceras: lite kött, lite fruktmos, lite grönsaker. Att vi med egna händer matat henne med ris sedan vi först fick henne. Och att vi sedan fortsatt att äta ris ofta, för att hon gillar det så mycket.

Näpp. Det berodde det inte på. Och bevis för detta finns. Det ser ut så här:

Kinesiska familjer som personen känner som bor i Sverige gillar också ris. Barnen är födda i Sverige, men de gillar ris.

Maken:- De kanske äter mycket ris? Det kanske är socialt betingat?

Jag blir så förvånad av denna tilltro till biologin. Att tillmäta arvet, inte ens det personliga, utan något slags folkarv, så stor betydelse. Det luktar lite Volksgeist och 1930-tal. Och jag gillar det inte. Jag gillar inte att folk tror att en massa grejor som mina barn gör och är beror på deras genom. De är inte sig själva. De är en representant för sitt "folk". Vilket det nu skulle vara, det har ju blivit lite rörigt i och med internationell adoption.

De representerar sin "ras". Är inte det just precis det som är rasifiering? Så: att säga att kineser gillar ris, för de är kiner är att rasifiera personer med det ursprunget. Det är ett uttryck för rasism.

Femton kilo söt

Fem minuter innan Dong-Mei fotograferades i backen i vintras hade hon druckit choklad, varm kakao, som det heter på norska, i backens café.

Hon förklarde för kvinnan i caféet att hon hette Dong-Mei, var fyra år, bodde i Stockholm och vägde 15 kilo.

Kvinnan i kaféet dog nästan av söthet. Det visade sig bero på att hon hade en pojke hemma som snart var tjugo, och var född i Kina.

Morökaren

Dong-Mei:-När kommer morökaren?
Jag: -Eh?
Dong-Mei: -Morökaren! När kommer han? Som var här igår?
Jag:- Jaha, rörmokaren, nej, han kommer inte idag.

Det vackraste

Det vackraste som finns hemma hos oss är D, A, och Dong-Mei.

Men dem får ni ju aldrig se, inte framifrån i alla fall.

Men bara så ni vet.

Hemma hos oss finns grus på hallgolvet, ihopknycklade teckningar i varje vrå, högar med kläder som verkar generera sig själva, konstiga samlingar av papper, kartong, räkningar, leksaker, viktigheter på köksbänken. Mycket sånt finns. Det kan jag ju inte ta kort på, man blir inte glad av att se det, så mycket kan jag säga.

Men kring de där högarna, över gruset i hallen går - D, A. och Dong-Mei.

Ni skulle bara veta. Men ni får tro mig, helt enkelt.

Fotoblogg on the roll

Jaha, det här med fotobloggning. Det lät ju som en bra idé, innan jag kom hem och insåg att det är ganska ont om dagsljus på kvällarna. Då blir det dassiga foton. Är bloggare hemma på dagarna kanske, och tar bilerna då?

Men imorse tog jag till telefonen på väg till jobbet. Här konsumerar Dong-Mei ett äpple bakpå cykeln på väg till dagis. (Tänkte ta kort på smoothiesen på frukosten, men det var mörkt och den var lite -grå? Kanske havregrynen. Kunde lagt på rosa filter, förstås. Smoothie känns lite mer som nåt man visar upp än äpplen.)

Nej. Det är inte direkt en prisvinnande bild. Men det är fotobloggning.

Jag har börjat.

Fotoblogg

Jag har ju fattat av andra bloggar att det man huvudsakligen skriver om är vad man konsumerar:

Kläder man köper till sig själv.
Och till barnen.
Mat man äter.
Mat man lagar.
Kanske resa man har köpt.

Det man konsumerar är man. Eller: Det man viasar upp av det man konsumerar är man.

Det funkar inte för mig. Det kan helt enkelt inte vara sant.

Barnen och jag är inte summan av vad vi konsumerar. I så fall måste jag lägga av med fiskpinnarna direkt.

Men nu tänker jag: Hur skulle det vara om jag faktiskt visade upp det vi konsumerar? Inköpta grejor. Lagade middagar. Bakade bullar. (Jag får nog ta några saker vi köpte för länge sen också, jag köper inte så ofta, orka det, jag köper liksom ett klabb i taget, vinterkläder till alla som behöver, klick, betala, förfäras, glömma.)

Fram med kameran och ett bra objektiv och så upp med bilderna på bloggen. Nä. Först greja med dem i Photoshop (Jag dör av tåkighet, men i princip vet jag hur man gör av någon anledning, har varit tvungen att redigera bilder för några artiklar någon gång, men det finns helt klart de som kan bättre, men jag dör i alla fall, inte min kopp te.)

Nu är jag inte hemma, jag  jobbar i annan stad idag, så just nu inbillar jag mig att det här vore en kul och ball utmaning och så skulle jag ha bilder att spara till barnens framtid. Men när jag väl kommer hem och ser att det inte finns en enda rimlig vinkel att ta en bild ur utan att det sticker fram ful plastmatta, dammråtta, utkletad sylt (hemkokt, såklart!), så kommer min entusiasm att falna något.

Men vi kan väl se hur det går?

Piruetter

-Jag ska göra en pirulett! sa Dong-Mei. Och gjorde en piruett. Men den gjorde ont i armen.

Och hur länge dröjer det innan hon inte säger pirulett längre?

Lite kiss

Ganska tidigt imorse väcktes jag av att Dong-Mei sa;

-Jag har kissat på mig!

Det hade hon. Så upp ur sängen, kissa klart på toaletten, av med blöta kläderna, in i duschen för uppfräschning, tjock handduk på kissfläcken, så att man inte måste byta lakan vid femsnåret, utan kan ta det när alla familjemedlemmar lämnat sängen, på med nya trosor, ner med rent barn under mitt täcke, som inte hade fått kiss på sig.

Jag älskar allt med det. Hon är fortfarande så liten så att det händer olyckor. Hon blir inte ledsen, tror inte att nån ska skälla. Hon skäms inte, det här är sånt som händer. Jag kommer att sakna det när hon inte längre kissar på sig.

Litet barn med bara trosor, alldeles nyduschad så att ryggen är hal av renhet, supertrött och nöjd med att få krypa tillbaka och somna om.

Det finns inget bättre.

Svårt

Varför, varför, varför kan inte min fina A. haka på sociala situationer?

Ingen tror riktigt på oss, för hon gillar att prata med vuxna och det klarar hon ju så bra att de som ska avgöra om hon klarar sociala situationer oftast är övertygade om att det är hennes paradgren.

Men det är med vuxna, det.

Imorse lämnade jag A. på fritids. Tre tjejer frågade uppspelt, eftersom de ska på utflykt, vad hon hade med för matsäck.

-Pannkakor, sa A. Och ni? (Det var bra att hon frågade tillbaka i alla fall.)

Flickorna berättade om sin matsäck, och sen hade de kunnat fortsätta prata och hänga. Men då går A. till annat rum.

Man måste ju hänga på lite. Hon blev inbjuden.

Varför kan inte min fina unge det?

Ingen får ju se hur fin hon är, om hon inte är med.

Röjarfest

Igår kväll var denna Elsamamma ute. På museum, därefter middag och ett litet glas bubbel.

Hemma före 11.

Idag är Elsamamman lätt illamående och har ont i huvudet. Observera att jag inte ens drack upp hela det enda glaset. Att jag sov före halv tolv.

Kan man helt ligga av sig, så att kroppen glömmer alla andra existensformer än att koka mannagrynsgröt, göra potatismos och dammsuga? Och för att verkligen festa loss, spela ett parti Skipbo (Det är verkligen kul, det är det.). Så att man får träningsvärk i hela systemet av att inte skynda hem, torka diskbänk, packa ryggor, hänga tvätt och köpa mjölk?

Kan man i så fall träna, så att ett litet, inte ens uppdrucket glas Cava återigen blir okej? Så att man kan äta utemat? Det finns ju inte mannagrynsgröt på de flesta restauranger (men, det är ett hipstertips, hörrni, Söderkorgar!), så jag blir tvungen att lära mig äta nåt annat igen.

Smal men söt

A. har blivit långbent. I somras stack det plötsligt ut långa smala bruna fina ben under den allt kortare kjolen. Det visade sig vid hälsokontroll att hon följer sin längdkurva, men att vikten har dippat. Inte konstigt; så mycket långa ben måste kosta lite hull att framställa.

Samtidigt har hon blivit petigare med maten. A. åt alltid allt förr. D.v.s. all mat. Inte kakor och efterrätter, det har hon aldrig gillat.

När A. var knappt tre år gammal sov hon middag på midsommarafton precis när vi andra åt midsommarlunch. Min man gjorde i ordning en tallrik åt henne och ställde undan. Han tänkte inte alls som jag hade gjort, att man ska ta lite barnvänlig mat, utan han tog lax och sill och köttbullar och gräddfil och gräslök och potatis och rubbet. Det gjorde han rätt i, varför ska man bestämma vad barn inte gillar. Skar upp i treårsbitar, satte i kylen och när A. vaknade fick hon sin tallrik. Hon började i ena änden och åt sig igenom den. När hon kom till sillen hajade hon till.

-Vad är det? sade hon med sillbiten i munnen.
-Sill, sa min man.
-Jaha, sa A. och fortsatte tugga.

Inget knussel där.

Men nu är det många saker som man inte kan äta. Skolläkaren säger att det är vanligt i den åldern.

Men om hon nu ska få lite mer hull att fortsätta växa på så är det enklare om hon äter. Det går inte att boosta henne med chokladpudding, menar jag, så då måste hon ju äta - ja, mat. Jag har infört smoothie på morgonen. Dricka kalorier verkar funka ganska bra. Jag smugglar i bär hon inte gillar (blåbär är äckligt, visste ni det?) och en näve havregryn, så hon har lite kolhydrat att tänka med under förmiddagen. Maken provade rågmjöl, men det blev faktiskt konstigt.

Avstå

A. gillar inte kakor och tårtor och kladdiga grejor. Inte choklad heller. Hon gillar mat.

Så när Dong-Mei hade bakat muffins var det inget A. ville ha till fikat. Hon tackade nej extremt artigt, får man ändå säga:

-Dem avstår jag, tack!

Var i hela världen har hon lärt sig den frasen?

Ensam hemma

Nu hände det. För första gången på tio år. Sedan juni 2009.

Jag är ensam hemma.

Min man är och hämtar D. som har sovit över hos en kompis. A. och Dong-Mei stack över gatan och lekte med grannbarnen.

Jag lagar middag, och lyssnar som vanligt med ett halvt öra ut mot huset. Det hörs inget. Ingen är där!

Jag är ensam hemma. Det har bara hänt när jag har rest bort speciellt, när jag jobbar i stan och familjen har rest till landet.

Men mitt i vardagen har jag inte varit ensam hemma.

Ibland när det är total kaos längtar jag efter det här. Men det visar sig vara hemskt. Så tomt och tråkigt. Så enkelt att ingen kräver något av mig. Jag hinner diska av skålarna medan maten puttrar. Kan lyssna på radion, inte bara ha den på.

Nej. Det är inte bra.

Ingens barn

Jag vill ha fler barn. Hur många som helst troligen. Men det kommer inte att funka. Det gör det inte för någon.

Vi adopterar inga barn för att "rädda" dem. Det finns massor av barn som behöver familjer, men de som vi har fått hade fått familj även utan oss. Inga världsförbättrande ambitioner är inblandade i vårt beslut att adoptera.

Men så finns det massor av barn som inte får familjer, som inte har någon. De är inte heller tillgängliga för adoption, för det allra mesta. De lever i områden där det är så rärigt att man inte kan bedriva adoptionsverksamhet; ingen vet om det finns föräldrar i livet, ingen vet varifrån barnen kom, inte de själva heller. När jag ser på små ungar och vet hur de ser ut när de sover, vet hur dåliga beslut en fyraåring fattar om ingen stoppar hen, vet hur griniga de är när de blir hungriga, hur mycket gladare de blir efter lite gröt i magen. Då blir jag galen, helt knäpp, när jag tänker på alla ungar som är ingens.

Ingens unge.

Kan någon berätta för mig vad jag kan göra åt det?

Allergi allerga

Min man och jag har tyckt att det är så praktiskt at våra barn inte ärver våra fysiska defekter. Båda är pollenallergiska. Tur för kidsen att de slipper det.

Förra våren hostade och nös D. hela tiden. Vi trodde att han var förkyld. Dessutom kanske det var nåt med sängen eller väggen för, det var värst på morgonen. När vi flyttade till Stockholm blev han bättre.

Men så kom våren till Stockholm. Han säger att det "svider" i ögonen, de är helt knallröda och han nyser så att han inte kan sova på nätterna. Jag vaknar av att nyser femton gånger i sträck flera gånger under natten.

Och så hostar han, han säger att hostet inte kommer ut. Det är för att han nästan får kramp i luftrören. Man får ge vatten och be honom att försöka andas lugnt.

Det här får bli doktor. Men det tar lite tid att få doktor. Så nu har min man hittat receptfri antihistamin för barn, det kanske hjälper lite. (Tips från Elsasmamman: ta inte två antihistamintabletter när det står en på paketet för att du är så sur på att det kliar. Det blir inte bättre, men man får ganska ont i huvudet. Har testat flera gånger och är rätt säker på att det är så här det hänger ihop.)

Hur kunde vår söta unge som inte liknar oss ÄNDÅ få pollenallergi? Han hade till och med katt när han var bebis, så han fick massa härliga allergener i sig varje dag, när han slickade på saker med katthår på. När han inte slickade på katten.  Är det nåt fel i själva Sverige som gör att alla, oavsett genom, får kli på våren här?

(Han sjöng på skolgården idag. Det var tusen ungar, man kunde inte se honom, men efter konserten ser jag något sött i ögonvrån. Något ovanligt sött. Det är han. Fattar inte hur man kan ha sån tur så att man får det sötaste som finns. Men röd i ögonen är han.)

Adoption som inte tar slut

Ett tag kände vi massor av familjer sm skulle adoptera. Vi gick på kurser och på öppna förskolan och kom i kontakt med massa familjer. Adoptivfamiljer, som de kallas. Familjer alltså.

Några av dem har vi kvar och någon ny har kommit till, men många kände vi egentligen inte så bra. Men de var ändå viktiga att ha och det kändes bra att barnen såg andra familjer som liknade vår.

Men nu finns inte så många adoptionsaktiviteter att tillgå. Barnen går i vanliga skolan och vanliga förskolan. Det förekommer ju inte att det anordnas några adoptivgrupper från BVC. De som så gärna ville ha med oss i nån amningsgrupp. Lite missriktat. Och social resursförvaltning som vände på varje sten för att se om vi var tillräckliga för att adoptera. Tre gånger. Kunde de inte satsa lite tid på nån uppföljning?

För nu är det slut med adoption. Det är dagis, det är vantar, det är sprutor, det är tandställningar, det är skjuts till friidrotten, det är kompisar, något kalas ibland, luciatåg, tusen skolblanketter, konsert på skolgården, ny cykel, nya skor, körövning och övernattningar.

Men ingen enda är adopterad. Ibland får vi nån fråga om det av nån mamma i dörren på väg att hämta sitt barn, men i stort sett är det överspelat. Det var när de nyss kom som adoptionen var intressant.

Men nu då? Det är faktiskt fortfarande adopterade, om jag får påpeka det.

Och nu finns det ingenstans att gå.

Det är inte så att vi har stora adoptionsrelaterade problem. Man kan säkert få nån terapi av duktig adoptionsinriktad psykolog, det är bra. Men det behöver vi inte just nu i alla fall. 

Jag vill bara träffa nån ibland som är som vi.

Rant mot barn. Och vuxna.

En liten kompis var hemma och lekte. Hon hade synpunkter på ordningen i A:s rum. Vad stökigt hon har det!

Ja, det är helt korrekt. I sak.

Det är emellertid inte helt korrekt beteende att kritisera andra barns rum.

Så här kommer ranten:

Hörru, kompisbarnet. Ja, det är stökigt hos A. Och inte hos dig. Det beror på att mamman i Elsas gäng inte har en städerska som kommer och städar, som hemma hos dig. Mamman i Elsas gäng städar själv. Dels för att det då blir pengar över till sånt Elsamamman tycker är viktigare. Dels för att det finns en liten socialist i Elsamamman som säger att man tar hand om sin egen skit. Det finns också människor som inte har råd med städerska.

Det kan hända att det här är dubbelmoral. Det finns förstås massor av saker och tjänster som jag köper. Det är inte heller så att jag är arg på människor som har en städerska, om hen får rimlig lön för besväret. Folk får göra som de vill med det.

Men de får inte göra som de vill med att uppfostra sina barn. I synnerhet inte om ens sociala situation är såpass ordnad att man har fixat en städerska. Då finns olika resurser. Kompisbarnet: A. går inte hem till andra och klagar. Gör hon det får hon med mig att göra! 

Det är värre att vara dryg än att ha det stökigt.

Den här ranten vänder sig nog mer till kompisbarnets föräldrar för övrigt.

There. End of rant.

Hemma

A. kryper ner i sin egen säng efter en vecka på påsksemester. Jag undrar om det är skönt att vara hemma igen.

-Det här är inte hemma, säger A. Hemma är Göteborg.

En del säger att barn vänjer sig fort. Det tycker jag inte riktigt stämmer. Vissa barn gör nog det. Vissa inte.

Det är svårare för dem som inte vänjer sig.

Påsk

Nåt ska de väl lära sig, tänker jag på långfredagen och håller därför en liten utbildning om inte bara den kristna, utan också den judiska påsken. Vi äter pepparrot, nämligen, och jag kommer på att judiskt påskfirande också innehåller pepparrot som en påminnelse om utstådda bittra lidanden. Rätta mig om jag har fel; vi är inte judar.

Vi kommer fram till att Jesus korsfästes på långfredagen, och att det var mitt i den judiska påsken. Men varför hade de påsk, om de inte trodde på Jesus? Tror judar  inte på Jesus?

Jo, fast de tror inte att han är Guds son, det är hela grejen. De väntar fortfarande på att Messias ska komma. Vi tuggar vidare. Sen säger D:

- De är lite långsamma, va?

Ursäkta, eventuella judiska läsare. Jag ser hellre likheter än skillnader i religioner. Men det är en schysst kommentar. Lite närsynt. Men kul.

Studsmatta

Grannskapets barn har samlats i vår studsmatta som tar upp halva tomten. Eller mer.

Det är mysigt att de leker tillsammans, de är mellan två och tio.

Nån har kommit på leken att man slänger upp ett par små gosedjur i luften och så ska man studsa fram och ta dem. Den som får tag i ett vinner.

Naturligtvis går det då lite vilt till väga. Ingen har tänkt missa chansen att ta ett gosedjur. Mitt i allt står lille Mio som en vante. Han är inte så tung, så han flyger åt alla håll när de stora, tyngre, barnen hoppar mot gosedjuren.

-Nej, säger jag. Ni måste akta Mio. Gosedjuren går inte före Mio. Mio är viktigast.
-Ja, säger Dong-Mei. Ja, för han är människa.

Exakt.

Ont i själen

Om ens barn inte vill gå till skolan och därför skriker, gråter, svär, sparkas och slåss, så att man inte kommer iväg till skolan förrän ett par timmar för sent -

vilken rubrik ska man kryssa i på Försäkringskassans webbformulär då?

Det kan ju inte vara min arbetsgivare som ska stå för min bortavaro en sådan morgon, det är inte arbetsgivarens fel. Inte heller har jag "semester", jag vårdar barn, mycket intensivt.

Man kan välja på feber, kräksjuka, ont i magen och ont i huvudet.

Men man kan inte välja ont i själen.

Och, personligen, tycker jag att ont i själen kräver mycket mer omsorg än lite ont i halsen. Jag skulle faktiskt hellre skicka iväg en lätt febrig unge än en unge med ont i själen.

Men det fanns ingen sån ruta.

Spagat

-Äsch, jag kan inte säga det, säger A, som övar på att gå ner i spagat. Av nån anledning.

-Skabat? Heter det så?
-Nja, det heter mer som spagetti, svarar jag.
-Skabetti?
-Nja. SPagat.
-Skabat?

Dong-Mei tröttnar på att A. inte gör några framsteg i uttalet.

-Nej! Spagat!
-Skabat? försöker A igen.
-SPAGAT! rättar Dong-Mei.

Stackars A som har en så receptiv lillasyster.

Foglossning

Om man är kvinna skylls varje tänkbart symptom på att man är - kvinna!

Jag har haft ont i höften och ryggen ett tag och till slut ringde jag vårdcentralen. Mycket trevlig sköterska pratade med mig och undrade hur gammal jag var (över 40) om jag lyfte mycket (ja, mycket barn) och om jag hade skadat mig (nej).

Det är nog inget slitage, ska sköterskan. Men du vet, din kropp har ju gått igenom mycket, det kan vara graviditeterna.

Det tror inte jag.

Så jag remitterades till sjukgymnasten. Samma batteri med frågor.

Det kan vara graviditeterna, sa sjukgymnasten. Foglossning kan göra sånt här med en höft.

Trots att jag sa att jag inte hade fött mina barn, så stod de, i princip, fast vid att det nog ändå berodde på graviditeterna. Eller möjligen på skidåkning.

Snarare skidåkning, faktiskt. Även om symptomen inte kom då. Men graviditet tror jag nästan att vi kan utesluta helt som förklaring.

Gris

Det här är "en gris som har klätt ut sig till människa".

Mardröm

I natt hördes det ett par förtvivlade rop genom huset. Jag gick först in till A. Det brukar vara hon som vaknar på nätterna. Men A. sov.

Då gick jag in till D. Han satt upp i sängen med täcket uppdraget till hakan. Jag frågade vad det var. Han sade att han var rädd. Han hade drömt nåt.

Sen följde han med tillbaka till min och min mans säng. Där sover ju Dong-Mei permanent. Men man kan alltid få ner en till. Så D. kröp ner bredvid mig, och han var rädd, hela kroppen var spänd, men till slut slappnade den av och det började snusas så fint.

Jag vill ju inte att han ska ha mardrömmar. Men en liten, liten, inte så ruskig mardröm kan han väl ha någon gång i månaden, så att jag får ha mitt stora barn bredvid mig och lukta på hans hår.

Det är okej att önska det va?

Dong-Mei blev jättearg när hon vaknade och upptäckte D.

-Det här är mitt rum! sa hon ilsket.

Inte så generöst.

Själv var jag väldigt varm, inklämd mellan två barn. Lätt värt.

Det viktigaste för mig

Det viktigaste för mig är mina underkläder stod det på nån reklam i ett skyltfönster.

Det viktigaste för mig är inte mina underkläder, den saken är helt klar.

Det viktigaste för mig är D, A och Dong-Mei.

Borta

Igår försvann Dong-Mei och A. på ett förortstorg. De lekte i en vinterstängd fontän, jag fortsatte vidare, och sen var de - borta.

Man hinner tänka väldigt mycket när ens barn är borta. Att D. skulle vara vårt enda barn. Att jag ju håller Dong-Meis överdragsbyxor och mössa i handen, så hon har bara en liten jacka på sig. Hon klarar sig inte hela natten utomhus med bara den jackan. Varför tvingade jag inte på henne byxorna ändå? Varför försvinner mina döttrar den kvällen i mars när det är tio grader kallt och himlen är grön av kyla? Man hinner tänka att det snart, snart blir mörkt. Då blir de räddare, och svårare att hitta. Om de blir trötta, var kryper de ihop då, hinner man tänka.

Man hinner tänka hoppas de två håller ihop. Man hinner ringa sin man. Man funderar på att ringa sin kompis i området och be honom komma ner och leta. Man hinner tänka på polisen. Man hinner tänka att man är världens sämsta förälder.

Jag sprang först runt på torget för att få en överblick. De var ingenstans. Jag sprang till bilen. Inte där heller. Jag sprang runt husen. Inte utanför torget. Hur långt hinner två barn på några minuter? Vilket håll gick de åt? Försökte de hitta mig, bilen, kompisen och hans dotter?

Men de hade gjort allt rätt. A. hade gråtit och varit rädd, Dong-Mei hade inte riktigt fattat, men A. hade tänkt att mamma säger att vi måste hålla ihop när vi är ute, så hon höll Dong-Mei hårt i jackan. Och så hade jag sagt att om man kommer bort ska man leta upp någon trygg vuxen. Någon som arbetar i en affär t.ex. Och säga att man har kommit bort och säga mitt namn, för det finns bara en med mitt namn. Pappas namn är inte lika bra.

A. hade alltså bestämt att hon och Dong-Mei skulle gå tillbaka in i kyrkan, där de just hade varit på kör, de hade sagt till en mamma som de kände igen, och visat mitt mobilnummer, som är uppskrivet i deras jackor, ifall jackorna skulle komma bort.

Jag hörde inte när mamman ringde, men när jag sprang in i kyrkan för att leta efter barnen, så hittade jag dem där på golvet bredvid varandra och en mamma berättade att hon hade ringt mig.

Tack snälla mamman. Tack snälla A. som fixade allt så galant. Tack snälla Dong-Mei för att du inte trilskades just de här hemska minutrarna.

A. grät i bilen hela vägen hem, tjugo minuter. Sen sov hon i min säng i natt. Och när jag vaknade i morse hade jag fortfarade två döttrar hos mig.

Kyrkböcker och dna

Först var det släktforksning som alla intresserade sig för. Man skulle titta i kyrkböcker. Jag är släkt med Heliga Birgitta. Den informationen ger mig faktiskt - ingenting.

Nu har det blivit genetisk forskning som är grejen. Man kan spotta i provrör eller dutta i munnen eller vad man gör, och så får man veta att man har genetiskt material i sig från olika håll. Skulle aldrig falla mig in att kolla upp det. Fattar verkligen inte vad jag ska ha den kunskapen till.

Det är som det är. Kanske är det därför jag aldrig har tänkt på adoption som en plan b. Att det skulle vara nån grej med att få se sitt dna leva vidare. Det kan ju inte vara mitt ansvar att Heliga Birgittas gener finns kvar på jorden.

Jag undrar vad barnen kommer att tänka om släktforskning. Kommer de att bry sig om fotografier på Hilmer, min morfars far, som vare sig jag eller de har träffat. Tänker de att jag blev som jag blev pga Hilmers gener och Hilmers sätt att uppfostra sina barn som till slut sipprade ner till mig och dem?

Vill de veta att de är släkt med Djingis Khan? Vill de veta vilken invandringsvåg de hör till, det måste rimligen ha böljat krig och framfarter över det som är Kina idag. Vill de veta om de kom norrifrån eller söderifrån?

Är det en lyx man kan unna sig att vara ointresserad av sitt arv, när man ändå känner till hur det såg ut? Kan jag hjälpa barnen med deras bakgrund, jag som är helt ointresserad av mitt arv, fullt upptagen med att försöka hänga med i nuet?

Bara ofta, väldigt ofta

A. förklarar vem det var hon lekte med på rasten.

-Det var en i tvåan. Hon går aldrig samtidigt som vi går hem, bara ofta, väldigt ofta, en gång om dagen och hon har blått och lila och blått.

Bara ofta, väldigt ofta tänker jag på att det är väldigt bra att barn inte vittnar i rätten och så. Det kan vara lite oklart ibland, eller ofta, väldigt ofta, hur det hänger ihop allting.

Hjärteblod

D. ska ha konsert med skolan. Han är inne i en präktig näsblödarperiod. Torr vinterluft är inte så bra för näsblödare. Han måste preppa sig lite för att inte stå där framme och inte ha med sig näsdukar om han börjar blöda näsblod på scenen.

Dong-Mei är inne i en pladderperiod. Hon pratar nåt så ofantligt, så ibland får man spader. Hon pratar mer än hon klarar själv, för ofta byter stavelserna plats med varandra.

-Du måste ta med dig papper, D., säger Dong-Mei. Om du skulle näsa blödnos.

Hushållsarbete

Vi ska ha en rolig sportlovsdag tycker barnen. Min man arbetar och jag och barnen är i sommarstugan. Vi kan ta en cykeltur i det fina vårvädret, vi kan köpa lite gott förmiddagsfika, vi kan välja ut något till middag, jag har lovat att baka sockerkaka med Dong-Mei och spela spel med D. och A.

Men det är märkvärdigt. "En rolig dag" bygger helt på att mamman gör väldigt många extra moment. För man kan ju inte låta bli att äta frukost för att man ska spela spel. Nej, utan först ska mamman göra välling, göra frukost, diska undan frukost för hand pga sommarstuga, duscha barn och se till att de klär på sig, det kan man inte lita på att de gör om man inte kontrollerar förloppet (käre värld!!), sen förbereda lunch, diska lunch, ta bort alla grejor som ungarna strösslar över golvet och så klämma in cykeltur och pumpa vintertrötta däck i den ekvationen.

Under tiden har barnen mycket tråkigt. De klagar och uttråkningsmuckar med varandra. Rimlig arbetsfördelning. Nej, det är ju inte det.

Jag blir till slut arg. De får försöka fatta att om det ska bli trevligheter så får de göra lite av arbetet hemma. Annars hinner jag bara det.

Idag fattade de faktiskt det. Och dessutom tyckte de att det var ganska kul att göra något istället för att sitta nedhasade i isoffan. Dong-Mei gick ut och cyklade och A. hejade på, mendan D. plockade undan massa konstigt lekmaterial.

Om jag inte måste göra allt blir jag roligare. Hoppas de kommer ihåg det ett tag.

Wo you san ge zhong guo haizi.

När vi hämtade D. frågade någon på hans barnhem om vi skulle lära oss kinesiska. De visste allt om oss. D.v.s. även att jag är språkvetare.

Jag är ju språkvetare, så jag tänkte:

-Darn no, Chinese is hard! Tones and all.

Men det var ju inte rätt svar, inte på nåt sätt. Jag sa:

-...eh, yes.

Och apropå min ständiga skuld: jag tänker inte vara en aningslös adoptivförälder (ursäkta dåligt ord, men vad ska jag kalla det, förälder som har adopterat?) så jag kräver av mig själv att jag lär mig lite kinesiska. Jag vill kunna prata med barnens släktingar i framtiden. Mammorna. Och andra. Jag vill att barnen ska lära sig och ett bra sätt är ju att kunna själv. Och lite får man liksom skärpa till sig om man har barn från andra platser.

Jag har gått en kurs. Jag har skaffat självstudielitteratur. Jättedålig, man måste lära sig skriva samtidigt och jag vill kunna prata. Men mest har jag hängt på barnens modersmålsundervisning, som jag naturligtvis har anmält dem till och tjatat om tills den beviljats. De har rätt till det, men alla skolor tycker inte riktigt det.

Förresten har D. inte fått det sedan flytten till Stockholm, men A. har fått det, inga problem. Eller ja, lite problem var det ju, krävdes en del upprepade förfrågningar, kan man säga. Måste ta nya tag med tjatet för D:s del.

Det går i alla fall inte anmärkningsvärt bra med mina kinesiskastudier. Och eftersom kinesiska just är svårt, tones and all, hjälper det inte ens att jag ibland faktiskt kan ett ord här och ett där. Det krävs väldigt mycket god vilja från den som lyssnar ändå.

Jag har tre kinesiska barn. Wo you san ge zhong guo haizi. (Inga toner redovisade, glömmer alltid vilken det är, och minns jag får jag inte till det.)

Jag får kämpa vidare.

Komiker

Tur att barn tycker att man är så kul, trots att man inte är så kul.

I går lyckades jag lura på Dong-Mei alla kläder genom att låtsas att jag hade glömt vad allt hette. Hette det jicka? Jecka? Nej, jacka, tur att hon kom ihåg det! Till och med A. tyckte att det här var välidgt humoristiskt, och alla var på mycket glatt och skrattigt humör och vi kom iväg bara något senare än jag hade tänkt mig, betydligt tidigare än om jag hade sagt att nujädrar! får ni klä på er så vi kan gå!

Men en del av mig gillar inte mig själv som komiker. Det känns som att jag ljuger. Jag tänker ju "Kan ni bara klä på er!!", det jag säger är så skilt från det jag tänker.

De kanske blir schizofrena av glappet mellan mitt inre och mitt yttre, eller så märker de inte mitt inre?

Men på andra arenor brukar man ju inte vara så noga med ärligheten. Inte säger man på jobbet vad man egentligen tänker hela tiden. Och då kallas det takt, eller hyfs.

Antingen är det hyfs också när jag lurar på barnen kläder med konstiga ordlekar, eller så är det så att jag bryr mig om barnen och relationen till dem mer. Jag vill vara det riktiga jag med dem. Inte nån påklistrad variant. Eller en som inte bryr sig tillräckligt för att säga obekväma saker.

Ett jobb

Min man, pappan, är på väg till arbetet. I förbifarten, när Dong-Mei springer genom hallen, ropar hon in mot köket:

-Jag har också ett jobb! Att sköta mig.

Minnen

Jag frågar Dong-Mei vad hon har gjort idag på dagis. Hon svarar inte. Jag frågar igen.

-Låt mig tänka! Min hjärna måste få upp minnena.

Skuld

Denna eviga skuld över att vara adoptivförälder. Varför ska jag få ha de här varma, roliga, knepiga, jobbiga, märkvärdiga och underbara barnen hos mig? Varför inte de andra mammorna?

För det gick inte. De kunde ju inte. De såg inget sätt. Det kanske fanns ett sätt. Det kanske hade funnits ett sätt. Om jag hade givit dem alla pengarna? Om jag hade givit dem hälften av min lön för alltid, det kankse är vad det kostar oss nu att hålla kidsen flytande, jag har aldrig räknat efter. Men om?

En del adoptionsaktivister menar att man aldrig ska ta barnen från deras hemländer. De har rätt att stanna. Och det klart. Men om de får bo på barnhem? Är en nationalstat värd så himla mycket att man är beredd att växa upp utan tillhörighet till någon som älskar en över allt, allt? Jag skulle lätt ge upp min nationalstat för barnen, för min man, för en hel del annat. Jo, det skulle jag, vem skulle inte det?

Så vad hade varit bättre? Bättre för mammorna, såklart, bättre för dem. Jag fattar inte hur de orkar en enda timme utan sina barn. Jag upprepar det, jag brukar ju tjata om det, jag skulle vilja ha dem på videolänk hela tiden, tillbringa alla ledigheter med dem, visa dem hela tiden och igen att deras ungar är hela. Att de blir perfekta svenska ungar, och perfekta taiwanesiska ungar eller bara perfekta ungar. Allt är väl.

Eller?

Vinsten

Jag pratar med vår gode vän, som är asiatisk amerikan, och lite annat. Han och hans fru tröttnar ibland på att människor ifrågasätter om deras dotter är hustruns barn. Kanske inte så ofta i Sverige, men ofta utomlands.

-Det där är inte ditt barn! säger en listig dam till min kompis, där hon sitter och väntar på ett tåg med dottern i knät.

När vi fem är ute med denna familj blir många människor förbryllade. De tittar och tittar, asiater här och skandinaver där och HUR HÖR DE IHOP EGENTLIGEN!?

-Why do they need to know? frågar jag mannen.
-Yes, what do they gain from knowing? säger han.

Jag har inte lyckats fånga det tanken så bra i ord. Men det är ju just det: vad är vinsten för dem om de får veta hur och var och varför våra barn är adopterade och om det kom samtidigt eller är "riktiga syskon"?

Vad är vinsten? What do they gain from knowing?

Utveckling

Sen flytten till vår lugna Stockholmsförort har vi sannerligen inte varit ute för mycket i stadens sus och dus. Vi har däremot försökt komma in till stan och gå på lite kulturgrejer så att barnen ska märka att de bor i Stockholm och inte på landet som man lätt kan tro annars. Det är ju naturligtvis fantastiskt att bo så här, alldeles lugnt nära stan. Men det blir alltså inte så mycket stad.

I alla fall: I helgen hade jag bestämt att vi skulle gå på Liljevalchs vårsalong. Lunch fick bli i anslutning till det. I söndags firade vi för länge sedan utlovat kinesiskt nyår, lite för sent. Det gjorde vi på världens roligaste hemlagade kinesiska kök på Söder. Och idag, måndag och allt, åt vi nudlar inne i stan, eftersom min man ändå hade levererat A. till mig på Hötorget för att hon skulle på synundersökning. Då kom Dong-Mei med i samma sväng, och D. fick åka från skolan och möta upp oss på Hötorget. (Det är väldigt vad han blir storstadsvan. Han bara tar tunnelbanan hit och dit; han åker mycket med sin klass när de gör konserter och grejer, så han börjar få riktigt bra koll, han märker i alla fall att han bor i Stockholm.)

I alla fall, igen: Vi åt nudlar, uteätning med alla kidsen för tredje dagen i rad. D. är nöjd med denna nyordning:

-Det känns som att vår familj har utvecklats väldigt mycket sista tiden.

Minoritet

Gänget är ute och äter på restaurang tillsammans med en annan familj. Den andra familjen består av en mamma som ser ut som typ jag, en pappa som ser ut som han är född i Asien, för han är det, och deras dotter som ser ut som en blandning, som hon ju är.

-Det finns fem vanliga människor och tre andra här, konstaterar D, och de andra håller med. Så är det absolut, tycker de. Fem ser ut som man ska, tre är minoritet.

Jag älskar det perspektivet. Och jag tycker ju också egentligen att barn ska ha svart hår, hur ser man annars att de är barn, liksom? Men jag fattar att det nog handlar om en vana.

Ett ögonblick

Dong-Mei bär runt på nån grej hon har fått nånstans. Men det är svårt att sätta på sig vantarna med grejen, så hon räcker över den till mig med artigt och enormt lillgammalt (Hon är fyra, hur blev det så här?):

-Kan du hålla den här ett litet ögonblick?

Säkerhet

För att veta vad barnen ska göra på jympalektionerna måste man logga in med sitt bankid. Det är ju bra med sekretess. Men det blir väldigt mycket administration, ovanpå annan administration.

När man överväger fler barn i en familj tänker man kanske på om man har ork för nattvak och lek för en till. Kärlek för en till. Plats för en till. Pengar för en till.

Men inte på om man orkar logga in med sitt bankid för en till.

Kär i

Medan jag försöker snabba på promenaden från tunnelbanan till A:s fritids pratar Dong-Mei och jag om vad det betyder att vara rik. Det betyder att man har mycket pengar eller mycket av något annat som man tycker om och som är viktigt för en. Som barn, kanske. Eller kärlek, kommer Dong-Mei på. Precis, eller kärlek.

-Man kan vara kär i sina barn, säger Dong-Mei.
-Ja, säger jag.
-Man kan vara kär i sin man. Man kan vara kär i sin katt. Man kan vara kär i pengar. Man kan vara kär i sin gosedjurskrokodil. Sen finns det inget mer.

Så då vet ni. Listan är komplett.

Inte passa in

A. är den i familjen som har varit mest skeptisk till flytten. Nästan hela första teminen i nya skolan, hela hösten alltså, var hon lite grann med olika barn, men inte med någon särskild. Helst satt hon för sig själv på en blå sandbox på skolgården.

Och jag och min man försökte säga att hon skulle hänga på, hon skulle leka med de andra.

-Jag vill inte leka med dem, sa A. De leker inte roliga lekar.
-Nej, men ibland när man är ny, måste man kanske anpassa sig lite blablabla, försökte jag och min man,

Men så, strax före jul, kom Xerxes in på banan. Och nu också Sanna. Dem gillar A. Hon kan förklara varför hon vill vara med dem och varför hon inte vill vara med de andra.

Så A. har gjort rätt hela tiden. Hon har kollat och testat och sedan vaskat fram guld. Hon har valt att vara med dem hon gillar, inte kämpa för att passa in i nån annans mall.

Det är vi föräldrar som alltså var fel ute. Först ska man tjata på en sjuåring om att hon ska anpassa sig och bjuda till. Sen, när barnet är sådär femton, ska man tjata om att hon bara ska göra det hon själv vill, att ingen annan får bestämma vem hon ska vara och vad hon ska göra.

Hur ska hon förstå det då plötligt om hon inte har övat?

Nej, heja dig, A. Du har fattat. Glöm inte. Så lovar jag att bättra mig också och inte tjata om fel saker.