Skuld

Denna eviga skuld över att vara adoptivförälder. Varför ska jag få ha de här varma, roliga, knepiga, jobbiga, märkvärdiga och underbara barnen hos mig? Varför inte de andra mammorna?

För det gick inte. De kunde ju inte. De såg inget sätt. Det kanske fanns ett sätt. Det kanske hade funnits ett sätt. Om jag hade givit dem alla pengarna? Om jag hade givit dem hälften av min lön för alltid, det kankse är vad det kostar oss nu att hålla kidsen flytande, jag har aldrig räknat efter. Men om?

En del adoptionsaktivister menar att man aldrig ska ta barnen från deras hemländer. De har rätt att stanna. Och det klart. Men om de får bo på barnhem? Är en nationalstat värd så himla mycket att man är beredd att växa upp utan tillhörighet till någon som älskar en över allt, allt? Jag skulle lätt ge upp min nationalstat för barnen, för min man, för en hel del annat. Jo, det skulle jag, vem skulle inte det?

Så vad hade varit bättre? Bättre för mammorna, såklart, bättre för dem. Jag fattar inte hur de orkar en enda timme utan sina barn. Jag upprepar det, jag brukar ju tjata om det, jag skulle vilja ha dem på videolänk hela tiden, tillbringa alla ledigheter med dem, visa dem hela tiden och igen att deras ungar är hela. Att de blir perfekta svenska ungar, och perfekta taiwanesiska ungar eller bara perfekta ungar. Allt är väl.

Eller?