Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

lördag 31 mars 2018

Ångest och glasögon (av plast)

Tystnaden på bloggen beror på att den här adoptivmamman ska flytta med sina barn och sin man och är orolig att hon därmed förstör dem. Jag har alltså heltidsångest. Inte så konstruktivt. Inte hjälper det någon heller.

I alla fall: barnen tycks fortfarande tro att jag är en auktoritet. Det slår mig ibland att de verkligen tror att jag kan fixa grejer.

Idag kom DOng.Mei springande till mig i köket och meddelade:
-Mamma! D. slängde glasögon som var gjorda av plast (japp, jag fick all denna information) på A:s fooot!
Sedan sprang hon in till sin syskon igenoch meddelade:-Jag sade till mamma!

Som om jag skulle kunna ställa till rätta det orättvisa att glasögonkastning.

Jag är en helt vanlig person. Knappt. Upptagen som jag är med att älta flytt.

Ändå anses jag vara kompetent chef.

måndag 12 mars 2018

Adrienne

Maken, en aning mer rojalistiskt lagd än jag, konstaterade att den nya prinsessan hade fått sina namn.

-Jag tror hon skulle heta ... Citadell?
-Adrienne, tror jag, sa jag.

Det är inte bara Dong-Mei som kommer att behöva bokstavera ditt namn. Hon är i gott sällskap. I kungligt sällskap, i alla fall.

Katapultsoppa

Dong-Mei lagade katapultsoppa. Eller kackapultsoppa, kanske. Det slamrade mycket med kastrullen och vispen och träbocken som låg i.

-Vad är det i soppan? undrade jag.
-Det är kottar, kackapult, vatten, blåbär och sånt, svarade Dong-Mei redigt, som om hon faktiskt redogjorde för ett riktigt recept.

Jag gillar att det tydligen finns en tydlig relation mellan ingredienserna: kottar, katapult, vatten, blåbär och sånt. Sånt? Som t.ex. vaddå?

Censur

-Nej, sade maken. Det här kan du inte blogga om.
-Har vi censur i familjen? frågade jag.

Nej, det har vi inte, och så här var det:

Dong-Mei satt i mitt knä och undrade om hon skulle få större bröst. Hennes var så små. Jag sade att de skulle bli större med tiden.

-Bra. För då kan jag ta en kniv och skära dem i bitar, som fruktsallad.

Jag vet, det låter inte som hon har en så lycklig barndom. Men jag tror mest att hon associerade till äpplen och sånt. Hon har inte upplevt något som skulle föranleda oro.

måndag 5 mars 2018

För alltid

Trots rå Göteborgskyla gick jag och Dong-Mei till lekplatsen i morse. Där finns ett skepp och gungor. När hon hade gungat en stund sade ho:

-Nu ska jag gå till mitt hepp, och reser bort för alltid!
-Åh nej, sade jag, med i leken, inte för alltid väl?

Sen tänkte jag, liksom förutsättningslöst, på hur hemskt det skulle vara om hon försvann från mig för alltid. Och så, som en spark i magen, kom jag på att just hon försvann ju för alltid från en annan mamma för några år sedan.

Jag måste sätta ihop massa foton och skicka en fotobok och filmer så att den mamman får se att hennes flicka inte är borta för alltid. Hon finns någon annan stans, hon mår bra, hon ska till ett låtsashepp och resa bort, hon pratar, hon leker. 

Hon är någon annans också. För alltid.

söndag 4 mars 2018

Stress

Varje morgon och varje kväll häver Dong-Mei i sig sin flaska välling. Varje morgon och varje kväll säger hon att hon har fått ont i magen. Och varje morgon och varje kväll ber jag henne ta det lite lugnt, och säger att det inte är bråttom att dricka upp.

Nu har hon fattat, men hon tänker inte göra något åt det tror jag.

-Jag har ont i magen. Jag tror att jag har stressat med vällingen igen.




lördag 3 mars 2018

Faser

Jag har varit bortrest och kommer hem på lördag morgon.

-Jaha, nu kommer du hem och tjatar ihjäl alla, säger D. surt.

Kanske måste jag sluta tjata? Men det visade sig att jag tydligen mest tjatar om att det är kallt i lägenheten, inte någon. Men ändå. Kanske ska dra ner på det. Fast en kompis till mig säger att barn som ska fylla sex år och tio år plötligt blir hemska. De rår inte för det. Man ska tänka att de har en skylt på pannan som lyder: Ursäkta röran, vi bygger om. Det är en stor utvecklingsfas. Jag hoppas på det.

Y. är vänligare. Ingen fas där. Hon placerar högtidligt ett litet klistermärke på mina jeans, som en utmärkelse, och säger:

-Du är väldigt bra.

Det kändes lite bättre. Två minuter senare krävde hon att jag skulle tilltala henne med ers höghet, för hon är prinsessa.