Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

tisdag 10 september 2019

För gott

Dong-Mei vaknar i min säng, men vill inte att jag ska gå upp.
-Ska jag stanna? frågar jag.
-Ja, för gott!

Skulle jag så gärna gjort. Men D. skulle ha frukost, A. Lirkas med. Så det blev bara några extra minuter i värmen med en liten mjuk.

söndag 1 september 2019

Dödsängel

Jag och barnen var på Millesgården tillsammans med en kompis till mig och hennes dotter. Millesgården hade ett fantastiskt barnquiz, där man fick leta änglar. När D. insåg att vi hade missat några änglar, fick vi gå tillbaka, men lämnade Dong-Mei med min kompis och dottern. De lekte på en terrass som avlutades med ett stup, med en mur framför. Man kunde inte ramla ner, men man kunde klättra över. Ja, och då kunde man ramla ner.

-Klättra nu inte upp på muren, Dong-Mei, sa jag. Stanna här på stenläggningen. Annars, muttrade jag, finns du nog inte kvar ...

-Det är kanske lika bra att vi säger hej då direkt nu då, sa D. där han stod redo med änglaquizet i högsta hugg.

Det värsta är att jag inte vet om han har hemskt morbid humor, eller om han bara försökte vara praktisk.

lördag 24 augusti 2019

Tulpan

Dong-Mei ska bli rapartist, säger hon. Hon arbetar redan med sina texter. Idag skapade hon den här:

Jag ska gå på stan
med en fullmatad tulpan.

Inte raprimmigt, mer hederligt Lennart Helsing-rim. Men ändå en bra start. Senare på kvällen gick hon över till punk. Ni vet, skriksjunga kaxig text:

Det är jag själv som bestämmer.

Barra den textraden och det hade räckt med två ackord på elgitarren.

fredag 23 augusti 2019

Behöver bli arg

När jag cyklade från stressig lämning under stressig morgon till nästa stressiga lämning hörde jag en främmande pappa utanför ett dagis säga, säga väldigt högt faktiskt, in i en bil:

-OM DU HJÄLPER PAPPA NU BEHÖVER PAPPA INTE BLI SÅ ARG!

Jag förstår dig, pappan. Man är inte alltid precis den förälder man vill vara.

torsdag 22 augusti 2019

Vampyr

Igår skulle D. dra ut två tänder. Hans fyror har kommit ner, men inte treorna. De får inte plats och ligger som bullar högt upp i tandköttet. Man måste tydligen ha treorna. Det är hörntänderna, de påverkar ansiktets utseende mycket. Sa tandläkaren, när jag kan ha föreslagit att vi a) gjorde inget b) tog bort treorna istället om de blev problem. Verkade så onödigt att dra ut pojkens tänder så där.

Strax innan D. skulle dra tänderna ringde han och frågade om han kunde ta med en kompis hem. Det sade jag absolut nej till, för jag tänkte på hur jag själv har mått vid utdragna tänder. Inte så sprudlande. D. blev tonårssur.

-Så det går inte då alltså?! Klick i luren. Jag blev lite fnissig. Nu är det dags för såna bataljer med barnen alltså.

Sen drog han ut tänderna (pappan var med, vi är inte galna!) och kom hem, som en vampyr, med blodet rinnande ur mungiporna. Det kände inte han för han var bedövad på båda sidorna. Vi bytte gasbinda, torkade av och lade honom i sängen så att han inte skulle fnatta runt och få puls och blöda mer.

Efter en stund frågade jag om det inte var lite bra ändå att inte ha en kompis hemma denna kväll. Jo, det höll han med om. Men han hade tyckt så synd om Mimmi som var själv kvar på fritidsklubben.

Det var sött faktiskt. Och sött att han tillstod att jag, mamman, hade rätt.

Han var för övrigt extremt tapper. Lite svårt att äta har han, men han klarar sig bra. Får försöka hitta nåt lättätet till honom i eftermiddag.

onsdag 21 augusti 2019

Skohorn

När vi kommer hem efter att ha åkt tåg från Göteborg till Stockholm tar A. fram ett skohorn. I metall.

-Jag glömde det här, det är farmors.
-Jaha, hur fick du med dig det? frågar jag.
- Jag hade det i skon.

I fem timmar. I metall som sagt. Hur kan man ha ett metallskohorn i skon i fem timmar utan att undra vad man har i skon?

The kid is an enigma.

tisdag 20 augusti 2019

Skolan

A. har börjat skolan igen. Hon säger att det är lite bättre att börja i år än förra året. Då var hon ju helt ny i klassen och kände ingen. Nu känner hon sin klass.

Hon har kompisar också. Egentligen går det bra för henne. Kompisar, gillar musik och idrott, gillar pyssel på fritids och tycker att maten är okej. Det är bara lektionerna som hon verkar tycka är fullständigt poänglösa.

Men hon gillar alltså ändå inte skolan.

När jag frågade vad hon tyckte var bäst svarade hon:

- Gå hem.

Okej. Det var tydligt besked.

Man måste inte älska skolan heller. Men det är bra om det är okej. Jag tror det är okej, men inte så mycket mer.