Varje år när den första snön faller tänker jag på en november eller tidig december 2015. Då var jag hemma med nyss hemkomna Dong-Mei. Hon höll låda, men resten av världen var tyst. Det var något jag tänkte på när jag var förlädraledig: det är så tyst i bostadskvarter på vardagarna, för alla är väl någon annan stans och arbetar.
Snön föll och det blev ännu tystare. Ingen skottade. Ingen plogbil kom och jag och Dong-Mei skulle till sjukhuset för kontroll. Adopterade barn måste kontrolleras för tbc och resistenta bakterier och allt vad det är. Det måste ske på infektionsklinik, sen får de komma till bvc.
Jag minns att jag insåg att det inte skulle funka med vagn i snön, utan packade in Dong-Mei i overall och Babybjörn. En specialbabybjörn som skulle funka för äldre barn. Sen pulsade jag iväg med henne på magen.
Om någon kom och gav mig ett nytt litet barn skulle jag tacka ja utan att blinka. Tänk att få sitta på ett köksgolv och pussla medan den första snön faller och se hur någon kämpar med pincettgrepp, äter en nertrillad ärta från förrgårdagens middag som krypande bebis såklart hittar under en stol, en ärta som man får pilla ur en surt stängd liten mun, eller tänk att få stå i fönstret och peka på flingorna och säga "Det där är snö ...". Eller gå ut och åka pulka. Och äta lite snö, det ingår också.
Det får man bara några få gånger i livet, och tursamma jag har fått göra det tre gånger.
Det är inte tråkigt när de är elva år heller. De säger extatiskt: "Titta, titta det SNÖAR!", för nu har de vant sig vid snö och vet vad det heter. Dumheterna med att äta ärtor har bytts mot nya dumheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar