Flytta med oss

Nej hörrni.

Nu har vi flyttat igen. Två gånger. Först från Stockholm till Göteborg, sen från en lägenhet till en annan i Göteborg.

Nu har vi gott om plats, men för få rum, så det kan bli en inredningsblogg, kanske ,när jag försöker hitta plats till Dong-Meis säng?

Nu ska det bli inlägg igen, för annra har jag inget sätt att minnas barnens barndom. Jag skriver inte dagbok, tar inte bilder, och tar jag bilder hamnar de på en hårddisk som kommer bort.

 Så: the blog is back.

 

 

Tjafs, bad, glass, pyssel, tjafs ändå

Idag arbetar jag. På jobbet, trots corona, men det är nästan ingen här pga corona, och semetser.

Jag är så nöjd med att vara på jobbet idag. För igår var lite, lite prövande, trots att jag hade en av mina bättre dagar av moderligt tålamod. Det var ett evigt tjatande och gnabbande mellan A. och Dong-Mei. Jag avvärjde. Vi åkte och badade. Vi gjorde glass i glassmaskinen och lekte glasskiosk och hade på strössel. Jag serverade köttbullar som var barnanpassade.

Dong-Mei var illarg över någon orättvisa, något hon inte hade fått, jag har redan glömt vad det var. Hon var så arg att hon smet. Vi fick leta. Jag satt just och besvarade några jobbmejl, och när jag insåg att Dong-Mei hade gone missing lämnade jag bara datorn och började leta. Som vanligt hittades Dong-Mei av D. Hon hade tagit en kort promenad på gatan bara. Hon skulle rymma. Men var ändå lite osäker på hur det skulle gå till.

Då tyckte jag ändå synd om Dong-Mei, så jag packade ihop henne och A. och så cyklade vi till affären och köpte lite pyssel. Sen pysslade vi och jag bakade kaka.

-Vad mysigt vi har sade Dong-Mei, och det var nog det enda positiva nån sade under gårdagen, är jag rädd.

För sen var jag tvungen att prata lite i telefon, och då utbröt nån sorts krig mellan A. och Dong-Mei. Och dessutom hade nån slickat av krämen på kakan. Och så blev jag arg igen. Men sen fick Dong-Mei en bit kaka i alla fall.

Det visade sig att det var katten som hade slickat av krämen, inte Dong-Mei. Dong-Mei fick alltså kaka med kattslick på. Tur att det är en innekatt. Men ändå.

Till slut kom maken hem och jag gick och lade mig. Men så kom jag på: dator måste jag ha med mig till jobbet imorgon. Bäst att packa ner.

Men var är datorn? Jag började med att titta efter den. Sedan letade jag. Sedan letade min man. Sedan började jag tänka noga. Sist jag såg den var ju när jag sprang ut och letade efter Dong-Mei. Sedan dess har jag inte sett den.

Sedan letade jag i varenda vrå. Som man letar efter borttappad vigselring eller nåt. Varje låda, under varje möbel, i varje väska. Tog nån timme. Till slut vaknade Dong-Mei av att jag rotade. Hon hade ingen aning om någon dator, trots att hon var den enda som varit i rummet sen jag sist såg datorn.

Till slut hittade jag datorn gömd i Dong-Meis skrivbordslåda. Där har inte jag lagt den.

Ja, så var dagen slut ändå och jag gick och lade mig.

-Kom och vila dig med mig, sade Dong-Mei sömnigt.

Och så var hon förlåten.

Men alltså lite skönt att ha paus från tjafs idag. Jag vet en som förbjöd sina fyra barn att bråka, hon accepterade det inte, säger hon. Jag ska höra med henne hur man gör den grejen.

Just nu II

D. hade lovat Dong-Mei att de skulle bygga en koja i hans rum efter sommarlov på teve.

Men sen händer det liksom inte. Dong-Mei berättar slokigt för mig att D. hade lovat. Hon hade sett fram så mycket mot det.

-Men kom då , hämta ditt täcke! ropar D. inifrån sitt rum när han hör henne berätta för mig.

Dong-Mei springer och hämtar täcket. Hon skrattar högt av förväntan och glädje när hon drar täcket på golvet genom rummen.

Och just nu hör jag dem designa sin koja, och prata om vilka saker som behövs. Ett paraply, tydligen, och ett täcke. Hon är så lycklig.

Ytterligare en dag när jag älskar D. för vad han gör med henne.

Just nu

Just nu har Dong-Mei krupit ner i storebrors sängoch de skrattar och tittar på nåt på hans mobil. Hon har huvudet på hans axel, han har en arm om henne.

Just nu tjatar jag inte om att de ska lägga undan skärmen.

Blåtira, blitåra, blåsira

Blåsira heter det den här gången. Dong-Mei har  fått en ny blåtira, nämligen. Men den här var mycket mindre. Hon åkte linbana in i en balk.

De här ungarna har fått en del lekrelaterade skador. Jag försöker tänka att det är bra. Det är i alla fall ideologin här hemma. De får inte skada sig allvarligt, men om man bryter en arm en gång i livet är det bättre än att aldrig få testa skidor och skridskor. Och linbana.

Men de har aldrig brutit något, inte heller fått hjärnskakning. Varje barn har varit hos tankläkaren ett par gånger dock för tänder som har blivit lite lösa. Tandläkarna är alltid så snälla. Mot mig. De tröstar och säger att det är ingen fara, det är mjölktänder, de ramlar ut sen, och skulle det bli en skada på en permanent tand så finns fasader, barn får ramla av hästar och sånt, det hör till. De ser att Elsamamman mår lite dåligt över att hennes barn har fått en grannfot i munnen på studsmattan. Det fick A. häromdagen. Då gick en liten flis ur en tand. Ingen fara, det slipar ner isg självt med tiden, säger snälla tandläkaren.

Hälften av olyckorna hände på dagis. Det var nerramling från kuddhög i kuddrummet och det var störtning från stol i hallen. Hälftenhemma. En dörr, en studsmatta, en stentrappa.

Men det här tänker jag inte skriva om i breven till Taiwan. Barn i Taiwan uppfostras inte som svenska barn, där alla hurtfriskt tänker att de får väl snubbla, då lär de sig var de har fötterna, upp igen. I Taiwan vaktar man varje steg en småtting tar. Lyfter upp småttingen innan den närmar sig trottoarkanten eller nerförslutet. När vi var där var vi faktiskt mycket försiktigare, för att vi förstod att den svenska modellen med "undrar hur hen ska ta sig an trappan nu" inte ansågs ansvarsfull. Väl hemma anses det inte ansvarsfullt att inte låta småttingen försöka själv. Kladda med maten, stoppa sand i munnen, klättra på rutschkanan.

Nej, blåsiran får läka innan vi tar bilder till Taiwan. Fast att en framtand är lite grå för att den gick i golvet på dagis för några år sen, det kan man inte vänta ut. Det får vara med på bild.

Glass

Lilla A. tål inte mjölk. Lyckligtvis är världen full av veganer och mjölkdisken full av havredryck, så det går bra att hitta substitut för allt möjligt.

Glass är lite knepig dock. Idag hade pappan och A. varit ute och köpt en kartong med glasspinnar, som A skulle få bjuda alla på. Och så läser de på innehållet när de kommer hem och det visar sig att det inte är isglass, utan annan glass, med mjölk.

Nu utbryter katastrof. A. gråter stora tunga tårar. Ingen kan bli så besviken som A. De andra barnen får såklart inte heller ta varsin glasspinne, det hade blivit för grymt. Detta har de ganska begränsad förståelse för. De tål ju mjölk.

Men det var ju A som skulle få bjuda och överraska och om hon då inte får en pinne själv, nej, det blir hemskt.

Snart ska vi sticka ut och köpa isglass.

Förbi

Kanske är det tur att jag börjar bli för gammal för fler barn, såna man föder själv eller sådana man adopterar. Annars finns risk för att jag hade blivit en tvättäkta babyhoarder.

Jag är väldigt förvånad över hur roligt jag tycker att det är att vara med små barn. Jag trodde att jag var mer av en prata-med-barnen-förälder.

Men det har visat sig att jag också tycker väldigt mycket om att hänga med småttingar. Såna som inte pratar men får mycket sagt ändå. Och såna där i två- treårsåldern som är helt absurda. Såna som luktar så himla gott. Såna som tycker att man har väldigt mycket kul humor, fast man inte har det.

Jag trodde också att jag var en rationell person som stoppade undan barnkläder och gav dem till Röda Korset. Men det visade sig att jag har älskat att spara barnkläder och tänka på att nästa barn ska ha de här kläderna om några år. Och nu, när jag inte kan tänka så, drabbas jag av sorg så fort ett plagg är urvuxet.

Inte heller kan jag gå förbi barnklädesaffärer. Det finns så många fina saker som jag aldrig har köpt. Inte för att jag vill att en barndom i första hand utgörs av inredningsdetaljer och svindyra märkeskläder för småttingar, men att se sakerna och slarvigt tänka, "ja en sån där ska vi kanske ha nån gång", det kan jag ju inte göra längre. Jag kommer inte att ha en tvååring med brun manchesterklänning och silverstövlar som jag såg en gång i Danmark. Det var jättefint. Men det tåget har gått.

Vad gör man åt det?

Miljöboveri

Ingen kan förstöra hela planeten själv, men alla kan göra något. I min inte så värst glamorösa tillvaro utgörs miljöboveriet inte av flygresor till Cannes. Nej.

Det jag med berått mod gör för att förstöra planeten är att diska halvfulla maskiner ibland på kvällarna, så att det finns assietter, osthyvel, vällingflaska (mest förr i tiden) och sånt till morgonen. Lyx.

Och så har jag köpt sprutgrädde. Jag dricker kaffe på morgonen, annars går det inte. Det började när A. aldrig sov på nätterna, hon var vaken minst fyra gånger med någon timmes mellanrum och krävde också ofta mat. Jag var så trött de första två åren med henne. En gång fick jag sova sex timmar i sträck på en konferens. Jag var så pigg efter den natten, så att det kändes som jag hade knarkat.

Men i alla fall. Jag måste ha kaffe på morgonen. Men det är lite tufft för magen att hinka svart kaffe utan något till på fastande mage. Så jag har i grädde. Perfekt fullvärdig måltid, man blir lite mätt också. Jag föreställer mig att det ska bli som italiensk espresso con panna. Och då krävs vispad grädde, men det kan man ju inte göra på morgnarna. Det är där sprutgrädden kommer in.

Men det blir inte espresso con panna. Dels är det inte espresso utan pulverkaffe eller ibland brygg. Dels är det inte panna på riktigt, uan låtsaspanna, oklart vilka sabiliseringsmedel som är i det där skummet.

Men jag tycker det funkar bra i alla fall. Kaffet är alltid reko och eko. Som botgöring för diskmaskinen och metallflaskan till spejgrädden.

Tre barn är ju inte heller en miljöåtgärd.

Rättvisans krigare

Dong-Mei och jag är på upptäcktsfärd. Det kombineras med att vi är "rättvisans krigare".

-Jaha, vad slåss vi mot då? frågar jag.
- Orättvisor, spratt, att folk slår sig och såna saker.

Jag får skrattanfall. Spratt?

-Orättvisor, spratt och...? fnissar jag.
- ... att folk slår sig och såna saker.

Se där. En tydligt avgränsad arbetsbeskrivning för rättvisans krigare.

Buket

Buket är 10 år och har bott hos sina släktingar i Stockholm sen hon var fyra. Hennes biologiska mamma lämnade familjen när Buket var bäbis, hennes pappa lämnade henne när hon var fyra.

Men Migrationsverket tycker att Buket kan åka till Turkiet. För hon ska nämligen inte alls åka dit själv. Hennes pappa lär vara där och Buket och pappan har tydligen nån liten kontakt på Whatsapp.

På riktigt. För hon ska faktiskt bo med sin riktiga pappa.

Även om riktiga pappan hade bott i Turkiet och man hade hittat honom, så blir en adoptivmamma helt förtvivlad över det här sättet att se på biologi.

Värdet av att Bukets pappa alltså delar hennes dna gör att det inte betyder något att hon har bott med en annan familj i sex år. Förresten pratar hon turkiska.

Migrationsverket vill gärna förtydliga, Buket ska alltså inte åka själv, hon åker med sin pappa, juh! Det viktigaste är att familjer får vara tillsammans.

Men en familj som består av sex år tillsammans, den betyder inget. Det är faktiskt som att Dong-Mei skulle kunna flytta till Taiwan nu. Precis samma. Hon har ju en riktig mamma där. Och hon har bara bott med oss i fyra och ett halvt år. Vad är väl det mot en riktig mamma? Kankse funkar inte riktiga mamma som mamma, det vet ingen, men det spelar ingen roll. Det är riktiga mamma. Boka platsbiljett och skicka iväg henne. Hon kan lite kinesiska, förresten.

Alla människor borde ha erfarenhet av adoption, av att de barn som bor under ens tak, sover i ens säng, som man oroar sig för när det går bra för (är de för högpresterande?!), som om oroar sig för när det går dåligt för (får de inte det stöd de behöver?!), som man oroar sig för när de är sjuka, som man gläds åt hela tiden, som man köper kläder till, bara för att gult skulle passa så bra till de där kinderna, som man försöker lista ut vad de verkligen önskar sig i födelsedagspresent, som man vet hur de låter en kvart innan de blir övertrötta och allt språrar ur, som man vet hur de ser ut när de blir ledsna för nåt men försöker dölja det, som man har sett skatta halvt ihjäl sig med sina syskon, som man har skällt på för att de är taskiga mot sina syskon, som man har där hela tiden och som man tänker ut olika möjliga framtidar åt varje dag.

För om man har den erfarenheten, då tänker man TAMIGFAN inte ut det framtidsscenariot att barnet ska flytta bort från allt det där, för att bo med sina dnaspiraler i ett annat land.

På egen hand

Dong-Mei kan konstiga ord. Det var det fräckaste! utbrister hon gärna. Eller Det här ska du få för!

Inte så trevligt, hon är alltid lite arg öve rnågot. Undrar vad som är fel.

Men igår hittade hon en ny hobby. Hon pusslade. Och pusslade. Jag klarade det! Helt på egen hand!

På egen hand? Det säger ju inte ens jag som är nästan fyrtio år äldre. Säger nån det?

Fritids

Jag minns att jag undrade om D. kunde skaffa kompisar, eller om han bra blev skaffad av andra. Jag vet inte, men han har fått så många kompisar här i Stockholm och han trivs så bra. Underlaget för hans urval är i och för sig speciellt, eftersom han går i musikklass och de innehåller nog oftare än annars ganska disciplinerade barn, som passar hans smak. Men han är så glad och hittills har han lekt och lekt (eller hängt eller vad man gör när man är 11) nästan varje dag hela sommarlovet. Onödig oro alltså.

Han åker till dem eller de till oss. Den här veckan har vårt hus varit en fritidsgård. Det är mysigt. Men jag åker in till jobbet och undviker att arbeta hemifrån, eftersom de barn som klarar sig utmärkt själva plötligt måste be om hjälp med allt om det finns en vuxen inom räckhåll. Bra att de får lära sig att klara sig själva lite. Det gjorde vi minsann på min tid. Och jag minns att jag gillade det mycket.

Jag ska servera korvåbröd ikväll tror jag, till det lilla gänget. Ambitionsnivån sjunker stadigt, men de verkar tycka att ju mindre potatisar och sånt desto bättre.

Olika

A. och Dong-Mei går på simskola. A. kan simma riktigt bra, men vi tänkte att hon kunde gå en sommar till, när vi ändå måste ta Dong-Mei till bassängen varje dag.

De tar sig an uppgiften på mycket olika sätt. När A:s grupp får en instruktion väntar A. tills de andra har hoppat i eller sprungit sitt varv på bassängkanten för att hålla värmen. Hon tränger sig inte först. Det har inte alls att göra med att hon inte kan, och inte med att hon tror att hon inte kan. Tror jag. Hoppas jag. Hon är bara inte typen som trycker sig först. Och pratar inte i onödan heller. Det är lite olyckligt, för ingen ser någonsin det hon kan. Men nåja. Hon kan ju.

(Men hennes skola de senaste åren har verkligen lärt henne att det är skillnad på tjejer och killar. Killar kan, tjejer är som bäst om de inte visar vad de kan. Ingen skugga må falla över hennes lärare, de har kämpat som små slavar och varit så himla bra, men något är det med kulturen på den här skolan som gör att killarna dönar fotbollar in i galler och tjejerna skuttar runt med små pipiga skrik och skryter om vem som är kär i dem. Huvva. Eller mer fyfaansjävlar, faktiskt)

Dong-Mei har en annan strategi. När simlärarna säger att barnen ska hoppa i, då är Dong-Mei den som är först i vattnet. Med ett förtjust och högljutt vrål. Johoo! Vatten är kul!

D. hade ytterligare en strategi på sin tid. Han gjorde allt enligt instruktion, samlat, effektivt och tyst. Orädd, inte det minsta skrytsam. Ändå visste alla att han kunde. Han behövde aldrig visa eller bevisa det. Oklart hur det funkade.

Man tror ju att man skulle skaffa sig lite rutin på att vara förälder om man har flera barn. Men så funkar det inte, för det är ju nya barn hela tiden. När jag säger det här brukar folk påpeka att deras barn som är "riktiga syskon" också är väldigt olika. Det tror jag säkert. Jag har aldrig tänkt att de är olika för att de inte är "riktiga syskon". Det är riktiga människor, som är olika, för det är riktiga människor.

Men man har ändå svårt att hänga med i vilken typ av föräldraskap som varje barn behöver. Det blir kanske inte rätt hela tiden heller. Men de har i alla fall gått i simskola alla tre.

Berätta om adoption

D. berättade fnittarande, han kunde nästan inte hålle emot skrattet, att han hade fått en fråga om adoption av en kompis. Kompisen undrade när D:s föräldrar, alltså vi då,  hade berättat att han var adopterad.

D. tyckte att denna fråga var jättekul. D. har naturligtvis alltid vetat att han är adopterad. Ingen har någonsin avslöjat den informationen för honom, den ingick från start.

Jag fattar inte alls hur man skulle kunna undanhålla den informationen, ens om man ville? Han ser ju annorlunda ut än vi gör. Det är i och för sig möjligt att det är en inlärd grej att se den skillnaden. Den behöver ju inte ses som att det är en skillnad i typ, bara en skillad på exemplarnivå, individnivå. Men hursomhelst, man ser ju skillnaden, han ser den, andra ser den ännu mer.

D. älskade det absurda. Han kunde se framför sig hur vi skulle förklara en av de mest grundläggande, mest kända, helt accepterade och för tillfället inte alls särskilt gnagande frågorna i hans liv, för hans hela verklighet. Ungefär som att vi skulle säga: Vet du D.,  nu är det så här att du är människa.

När vi hämtade D. pratade vi med en av administratörerna kring barnhemmet och adoptionen. Vi får nog prata om att han är adopterad, sa vi, mest på skämt. Och hon svarde, också på skämt:

-Yeah, people will figure it out anyway.

Men konstigt nog är det en av sakerna man ska berätta om när man ansöker om att få adoptera. Ingen i Sverige frågar, men Taiwan frågar: Hur ska ni berätta för barnet om adoptionen? Ska ni berätta om Taiwan och ursprungsfamiljen på ett positivt sätt?

Hur man ska berätta vet jag inte. Men att man pratar om deras ursprung i positiva ordalag är ju helt självklart. Det finns såklart problem där. Men allt som gör barnen till dem de är är så välkommet. Det är omöjligt att vara annat än glad för att de kommer från därifrån de kommer. Det var så de blev de ungar som vi älskar mest.

Imponerande

-Jag gör den godaste varma chokladen, sa Dong-Mei bakpå cykeln på väg til dagis i morse.
-Gör du det? sa jag
-Ja, det har D. sagt. Han sade att jag gjorde världens godaste varma choklad. Jag gjorde till honom igår.

Just det ja, det var nåt kladd över hela diskbänken igår, det måste ha varit Dong-Meis varma chokladprojekt.

Åh, vad jag älskar D. för att han dicker hennes choklad och säger att den är god.

Hon var så stolt. För att hon hade gjort choklad, men också för att han han, HAN, den store coole storebrorn sa att den var god. Hon hade imponerat på honom.

 

Nostalgi och ålderdomshem

Massor av papperspåsar med barnkläder står packade och väntar på att åka till secondhandaffären som arbetar för gott ändamål. Och några påsar är också fyllda med barnkläder som inte kan säljas. De ska till tippen.

Det blir nog inte bra att spara alla barnens kläder, vi får väl hoppas att jag minns tiden med dem ändå. Jag tillåter mig en plastlåda som heter nostalgi. Där ligger klänningarna de hade i Taiwan när de träffade sina taiwanesiska släktingar för sista gången. Eller senaste gången, kanske. Och små tröjor som köpts en speciell dag, kanske när vi fick veta att de skulle komma. Och något par mycket små skor.

En låda får jag ha. När den blir full får jag sålla i den. De är mer än sina gamla kläder.

Kommer jag att sitta på ålderdomshemmet med den lådan i knät och krama  klänningen med nyckelpigor mellan darriga fläckiga tanthänder? Är det ens bra om det är det jag gör?

Tydlighet

Dong-Mei och jag cyklar hem efter att ha lämnat A. i skolan. Dong-Mei cyklar på och med jämna mellanrum skriker jag ut små order:

-Akta dig, det kommer en bil! Cykla in till kanten nu! Bil, stanna!

Till slut tröttnar Dong-Mei på mina eviga påminnelser om biltrafiken.

-Jaja! Jag ser fattaruväl! Jag ser tydligt!

För att bevisa detta rabblar hon sedan upp exempel på sådant hon ser:

-Där är en buske, ett hus, en husbil, ett träd, en blomma.

Nu var det ju aldrig själva synen som jag trodde kunde ha brister. Snarare hur en sexåring processar synintrycken och beslutar sig för att agera efter dem. Men det är förstås bra att hon ser tydligt.

Bad mommy på mors dag

Sämre än så här kan man ju inte bli:

Inför mors dag hade Dong-Mei gjort en present till mig på dagis. Den tog jag hem, förvarade på säkert ställe och glömde bort (precis som de coola gympaskorna som jag köpte till henne på födelsedagen - fortfarande gömda). Om man förstår hur många pusselprojekt vårt hem härbärgerar är man kanske inte så förvånad över att en viktig pysselgrej kom bort. Men bra är det inte. Sen kom jag faktiskt på det och tog fram den, ett par dagar för sent så att hon fick ge mig den.

Jag hade fått hem en liknande kopp en annan gång. Den skulle brännas i ugn. Det gick bra. Jag googlade och brände. Länge skulle den brännas. Den här gången glömde jag det lilla momentet. Så jag diskade den. Då rann all färg av. Nu har jag en helvit mugg.

Ska jag berätta för Dong-Mei eller bara låtsas att allt är bra?

Mamma-fail. På mors dag och allt.

Jag förtjänar dem inte.

#Blackouttuesday

-Hej, kinesen, säger en unge i en annan klass till A. när hon står i kapprummet.

Vaddå "hej kinesen"?!

Varför är det just så centralt att peka ut att Andrea har kinesiskt ursprung? Hon är förvisso av kinesiskt ursrpung. Hon är också väldigt mycket mer än just det och delar kanske inte några särskilt viktiga egenskaper alls med en annan person av kinesiskt ursprung.

Och så slutar det aldrig att förvåna mig: Hur kan folk ens bry sig om hur andra ser ut? Människor kommer från alla möjliga håll av massor med orsaker. Är det ens värt att peka ut det?

Om A. bemöts på det här sättet är det inte konstigt att hela USA är uppochner. Det är snarare konstigt att det inte har skett tidigare, oftare och med ännu större kraft.

Ickevithet är inget fel. För de allra flesta är det norm.

Föräldraskap

Ingen som vet alla svar kring vad som är bra föräldraskap?

Nej?

Jag undrar nämligen om jag gör rätt.

Sexåring

Alla tre kidsen och jag är ute och cyklar.

-De får inte köra på mig, säger Dong-Mei. För jag är en sexåring och kör man på en sexåring är man från vettet! Jag skulle dö direkt innan jag hann börja leva.

Ja, hoppas du har många lyckliga år framför dig, min lilla nyblivna sexåring.

Klarar allt, kan allt

D. och Dong-Mei sitter och tittar på molnen under en liten utflykt.
-Det där, säger D. och tittar på ett moln, ser ut som en sån där häst med vingar, vad heter den nu igen?
-Pegasus, säger Dong-Mei.

Det har hon ju rätt i. Jag kommer aldrig att fatta var hon plockar upp allting. Hon kan läsa lite lagom för att klara sig (skor skrev D. på en lapp, det klarade hon, eftersom hon var motiverad, hon läste och gick genast ut i hallen och kollade bland skorna, det var skattjakt), hon kommer ihåg alla faktauppgifter som någonsin snuddat vid henne och hon är outtröttlig. Hon är orädd. Hon är frimodig och tar kontakt med andra barn, och andra vuxna. Hon är fysisk, om än mer försiktig än A var, men det är väl typ alla. Hon är rolig. Hon är kreativ. Hon är bestämd. Hon är tydlig.

Ändå är jag rädd att hon inte är riktigt trygg. Kan inte sätta fingret på varför. Hon klarar ju allt. Kanske är det just det?

Parkering

Jag hämtade Dong-Mei med bil från förskolan. Bilen fick jag ställa ganska många kvarter bort, så när vi skulle gå till bilen fick jag berätta för Dong-Mei att vi hade en promenad.

-Nu blir det en utmaning att hitta bilen, Dong-Mei.
-Jaha, svarade Dong-Mei. Jag säger bara: lycka till!

Ja, det behöver jag när jag kör bil på Söder. Och när jag ska hitta den igen.

Plan

-D., får jag sjunga två sånger för dig? frågar Dong-Mei.
-Ja, säger D. generöst.
-Okej. Jag börjar med den första.

Bra plan.

Nya tider

Vårt hus har blivit väldigt levande. Trots att vi inte träffar nån, eftersom corona.

Barnen kommer och går, jag kommer hem och något barn är redan där. En kommer in, en går ut. Det är ganska nytt. Tidigare har ju alltid en vuxen varit hemma om det har funnits barn här. Men nu kan ju ett par av barnen vara hemma utan oss.

En ny era. Det är livligt och kul.

Doktor

Jag coronaarbetar hemifrån, maken är ledig. Dong-Mei har uppvisat några lite coronaliknande sympton, och är hemma från dagmamman. Hon är såklart inte medtagen alls. Lite feber för fem dagar sen är inget för en som är fem år. (Men ingen har blivit smittadi familjen - det är nog nåt annat virus än corona hon har.)

Dong-Mei leker doktor. Jag är patient på lunchen, maken strax efter. Sedan går jag ner för att fortsätta arbeta.

-Nu ska du vara patient! säger Dong-Mei
-Nej, det var jag ju nyss, säger jag. Nu måste jag arbeta.
-Men du då pappa?
-Jag måste ta tag i disken, jag var ju också nyss patient?
-Åh! Ingen behöver mig, säger den lilla doktorn. Jag går i konkurs!

Lilla Dong-Mei, vi behöver dig.

Min clown

-D:s kompisar är snälla, säger Dong-Mei. De har mycket tålamod med mig.

Ja, det har de. Kanske får hon lite för ofta höra att hon är tålamodsprövande. Men anledningen till att alla har tålamod med henne är att hon är så sanslöst rolig också.

Hur gör man för att ett barn ska fatta att man inte behöver vara en jobbig clown? Eller så är hon en jobbig clown, och då ska hon få vara det.

Det är svårt att uppfostra barn så att det blir rätt.

Kunde kanske de där himla adoptionsutbildningarna handlat lite mer om sånt istället? Grejen med svält och matbunkring var liksom aldrig aktuell i Taiwan.

Lasagne

Jag bjuder på ris och köttfärsgratäng. Inte lasagne alltså, men gratängartat.

Dong-Mei kommer till bordet lite senare än alla andra, det gör hon alltid. Men hon kommer till slut.

-Åh, får vi salange?!

Måtte det aldrig sluta.

Det jag, och inte alla andra, förstår

En av Underbara Claras läsare är ledsen för att mammor klagar på att det är jobbigt med barn. Hon skulle göra vad som helst för att få ett barn och sedan aldrig klaga.

Clara, som jag för övrigt gillar, säger att hon unnar den här läsaren hela mammagrejen. Glädjen och irritationen. Clara är klok och hon har rätt. Jag är också irriterad på mina barn ibland. Jag tänker också att det blir långa sommardagar med barn, om man är ensam vuxen. Många konflikter att medla i, absolut ingen tid att läsa en bok eller dricka lite lemonad i skuggan. Otacksamt gnällande över att de fått fel glass och inga nya flippflopps.

Men att ha slitit så fasansfullt för att få barnen fungerar fortfarande som vaccin mot en del gnäll från min sida. Det räcker att tänka:

Hade jag hellre haft det som innan?

så är man mindre gnällig, mindre otacksam.

Jag fattar att alla älskar sina barn oändligt. Jag gör det. Jag tror inte att min kärlek till mina barn är finare än nån annans.

Men jag vet vad det här har kostat. Och det hjälper. Det vet inte de som inte har gjort det. Inte ens om de har förlorat sin mamma som Clara berättar om . Hon berättar så fint och jag är ledsen för Claras skull, för det där med mamman. Ingen ska behöva förlora en ung mamma. Men: det är inte detsamma som att ha förlorat sina barn.

De vet faktiskt inte. Och de uttrycker sig faktiskt aningslöst.

De får göra det, för de fattar faktiskt verkligen inte. De kan man inte lasta folk för.

Men du, tjejen som inte fattar varför folk klagar:

Jag förstår dig.

Konsten att adoptera

Att bli förälder genom adoption är världens konstigaste sak.

Jag har hört från många att det är konstigt att bli förälder på BB också. Att man föder sin bäbis och sen skickar de hem en med en ny människa som man har ansvar för, fast man inte kan ett dugg om bäbisar.

När man blir förälder genom adoption åker man långt bort i världen. Man talar språket dåligt, om ens alls. Jo, lite har man kanske försökt anstränga sig att lära sig. Men alltså: man pratar ju oftast språket mycket mycket dåligt.

Man fattar inte nåt av världen runt sig. Man har läst på om statsskick och sociala skyddssystem och grejer, men när man kommer dit: man fattar inte mycket.

Man hittar inte.

Man känner absolut ingen.

Sen åker man nånstans i en ny stor stad, och så kommer man till ett barnhem, man fattar inget av vad som pågår på barnhemmet under vardagarna. Hur skulle man kunna fatta det?

Man får ett barn. Nån sätter ett barn i ens famn. Eller skjuter fram ett litet barn som kan gå själv. Så. Där är mamma och pappa, där är barnet, det var det.

Man åker taxi till hotellet eller lägenheten med ett förvirrat och ledset barn. Bättre med små spädisar, värre med lite äldre barn. Det är det VÄRSTA jag har gjort mot någon. Det värsta jag har gjort mot någon är det jag har gjort mot Dong-Mei.

Så i denna förtvivlan startar relationen mellan barn och ny famlj. Barnet är så rädd att man är orolig för att hen på riktigt ska gå sönder direkt. Barnet kämpar. Man älskar sitt lilla nya barn. Och vet att man har gjort något hemskt mot sitt nya barn.

Vem kan hjälpa? Kan kanske farmor och farfar komma över och säga något klokt? Nej, för de är tusen mil bort. Okej, Skype. Men vet farmor och farfar ens något om barn som går sönder vid adoption.

Nej. Den som vet bäst är tyvärr man själv som vet nästan inget.

Jaha. Man kan ju inte ge upp. Man ger mat. Man tappar upp bad. Man skojar. Man klappar. Man nattar. Man gör liten utflykt.

För vad har man att välja på?

Sen åker man hem. Och i nästan alla fall går det ganska bra, för barn är så tappra. De har heller inget att välja på. De visar vad de behöver, man ger. Och så blir det bra. Men helt bra blir det kanske inte, tänker man resten av livet.

Mina meriter

Jag har gjort två riktigt svåra saker i livet.

Tagit körkort och adopterat barn.

Om folk bara visste.

Ja, körkort vet de ju, jag är förvånad över att jag fick ett. Inte för att jag kör dåligt, men för att jag tänker på mig själv som en som inte borde kunna köra. Lite oklart varför, egentligen. Men alltså: jag har körkort.

Och jag har adopterat barn.

Om folk bara visste.

Detta borde kvalificera mig för vartenda jobb jag nånsin skulle vilja ha. Strunta i min CV, strunta i tidigare anställningar och utbildning. Fråga bara: Har du körkort? Har du adopterat barn?

Är svaret ja på de frågorna så har du framför dig en person som klarar allt i hela världen.

Sista gången

Nej, hörrni, det här med att den lilla växer och blir så stor, är det så roligt egentligen?

Med storasyskonen D och A har jag alltid kunnat tänka att nu tar du ett litet steg till lilla vän och lämnar vällingburken till nästa barn. När jag packar ner en fin hemstickad vintertröja som är kort i ärmarna tänker jag att om ett par år har någon annan på sig den här varma tröjan. Och när spjälsängen ställts undan funderade vi inte på att sälja den, kanske inte ens montera isär den, för den skulle ju snart fram igen. Och igen.

Idag bytte jag lakan på Dong-Mei lilla täcke. Hon har inte vuxensize på täcket än. Och då kom jag på att om bara några månader blir det inga fler små täcken. Inte bara har jag lagt undan Dong-Meis täcke, jag har lagt undan små täcken för all framtid.

Nu ska vi tydligen istället snart ha en tonåring, om ett och ett halvt år. Om några månader ska alla gå i skola. Alla tre. 

Men jag då? Jag hann ju inte med? 

Varför började jag inte med barn när jag var tjugo, så kunde jag skaffat jättemånga.

Fast jag hade förstås inte fått adoptera när jag var tjugo. Det hade varit en miss.

Hjärta och glasögon

Jag blir inlagd på Dong-Meis sjukhus. Jag undersöks med stetoskop och det framkommer att jag har en hjärtsjukdom. Lyckligtvis är behandlingen inte så besvärlig. Jag ska ligga på rygg i sängen bredvid den sjuka elefanten. Och så får jag salva på hjärtat.

När jag är frisk får  jag resa mig och gå hem. Men då hittar jag inte mina glasögon.

-Jag ser inget, säger jag.
-Har du blivit blind? undrar läkaren.
-Det kan kanske vara en biverkning av den där salvan, föreslår jag.
-Nejnej,  säger läkaren lugnande. Det var helt vanlig salva mot hjärtsjukdomar.

Dåså. Då behöver jag nog bara hitta glasögonen.

Pension och konkurs

Vi ser på nyheterna och det kommer ett inlägg om att Norwegians dotterbolag går i konkurs.

-Vad har hänt med dem? frågar Dong-Mei.

-De har gått i konkurs, säger vi.

-Jaha, som mormor och farmor?

-Njae ... Tänker du på att de har gått i pension?

Sten

A. kommer springande med en sten i handen. Hon har målat den med vattenfärg så att den ser ut som ett ansikte.

-Hej, jag heter Sten, säger stenen till mig.

-Hejhej, säger jag.

-Vet du varför jag heter Sten?

Jag försöker att hitta på ett svar som inte är det uppenbara "för att du är en sten".

-Ehh, för att det var det finaste namnet din mamma visste? föreslår jag.

-Nej, för jag är från stenåldern! svarar stenen Sten och A. gapskrattar.

Så himla nöjd med sig själv.

Mitt i naturen

I mitt huvud kommenterar en naturfilmsspeakerröst som David Attenborough morgonens aktiviteter:

I soluppgången, innan flocken har vaknat, är Elsamman uppe och på jakt. Hon vet att hon måste lyckas nu. Om hon inte gör det får det konsekvenser för hela flocken. Hon tar sig till påsen för ren, men ännu ovikt, tvätt. Hon krafsar, först försiktigt, sedan allt snabbare. Hon måste hitta dem, nu, de mörka strumpbyxorna till A. Utan strumpbyxorna kan inte A. ha en kkjol och utan kjol vill hon inte gå till skolan. Hon kommer att skrika och gråta och kasta saker och stressa hela flocken till bristningsgränsen. Elsamamman vet det, och därför letar hon.

Efter ett tag tvingas hon byta strategi. Det finns inga rena strumpbyxor utan hål på. Det får bli tights istället. Hon vet att avkomman inte kommer att nöja sig med det, men kanske finns det en liten chans att hon kan förpacka budskapet så att det ändå accepteras.

För en rutinerad hona kan den här typen av manövrar ibland lyckas. A. blir nöjd med kläderna och efter att Elsamamman lirkat på clipsörhängen och ett armband utbrister A:

-Vad fin jag känner mig!

Honan vet att hon har lyckats det här gången. Men hon vet också att nästa morgon väntar en ny utmaning, en ny risk för flocken. Barnfamiljslivet i förortshuset är krävande och tufft.

En rejäl blitåra

När Dong-Mei hr hoppat i studsmattan och ska klättra av den på stegen, en sån där trekantsstege med en ståplats överst, så tippar den lite i nedförsbacken. Dong-Mei gör en volt, med stegen. Tillsammans slår de runt ett varv och lite omtöcknad ligger Dong-Mei sedan på gräset. Det blev dimmigt sade hon, och man får nog vara glad för att det inte blev svart.

Men det verkar ha gått bra. När hon har gråtit ordentligt av rädsla och smärta visar hon inga tecken på att det skulle göra ont nån stans, hon mår inte illa, hon har inte huvudvärk. Bra, för i coronans tid vill vi inte behöva åka till sjukhus. Det gör vi förstås om det behövs, men det är särskilt bra att slippa nu.

Alla fall: Dong-Mei har två rejäla bulor. En på pannan och en precis på ögonbrynet. Man ser hur de blåmärkena kommer att rinna och ge en präktig blåtira under kommande vecka.

-Lilla Dong-Mei säger vi, det här blir nog en rejäl blåtira.

Det är Dong-Mei lite nöjd med trots allt. Hon har bevis på att hon har varit i strid så att säga. Men så tänker hon på att andra kan se det (ja, jo, andra kommer att kunna se den här blåtiran, det kan man ana), hur blir det?

- Min blitåra, kommer den att synas?

Sen kommer hon på:

-Vänta lite, jag kan ju leka att jag är en sjörövare med blitåran!

Spåra

Jag hade varit lite orättvis mot A. på morgonen, tyckte jag. Hon är i och för sig helt omöjlig på morgnarna, men jag är ju vuxen och hon barn, så man kan nog slå fast att det ändå är mitt ansvar att få det hela att fungera.

-Förlåt för i morse, A. Jag vill hellre att vi ska vara kompisar på morgnarna.
-Det gör inget, mamma.
-Tack.
-Alla gör fel ibland.
-Ja, det förstås.
-Till exempel du, pappa, din mamma, det är min mormor, farmor, din mormor, din mormors bror (min mormor hade ingen bror, så vitt jag vet...), och din mormors kusin (vem var det ens?), din moster, vad är hon till mig?
-Eh, gammelmoster?
-Jaha, och din morbror...vad är han till mig? Hade du en morbror?

Det är fortfarande så med A. att det är helt omöjligt att veta vad det ska bli av varje samtal.

Matte

-Dong-Mei, säger A. som övar matte med sin syster. Om man har tre plus två vad blir det då?
-Fem, säger Dong-Mei.
-Bra! säger A. Om man har två plus tre då?
-Fem?
-Bra!
-Jag bara gissar, säger Dong -Mei.

Men så är det nog inte riktigt.

-Om man har åtta och delar på fyra vad blir det? säger A. mest till sig själv, för division är ju svårt. Det blir väl fyra, funderar A. vidare.
-Två! säger Dong-Mei.

Stackars A. att ha en så himla snabbtänkt lillasyster.

Adoptionsutredningar är pappersinfernon

När vi flyttade från Göteborg till Stockholm för ett par år sedan hade vi med oss åtta hela, full, tunga flyttkartonger som det stod "ADOPTION" på. Nu har de stått i källaren i två år, och jag har lovat mig själv att gå igenom dem och spara varje barns adoptionspapper värdigt och fint. I en pärm, eller fem, och så en låda med saker intill. Så att de går att använda, titta i, kolla upp saker i, bara lära sig mer av.

Och nu är det påsk, man får inte gå i kyrkan, vi får inte lämna Stockholm, skidresan inställd och våra mammor är för gamla för besök i coronatiden, och vi är så lite etablerade i Stockholm att vi inte känner några gamla som behöver hjälp. Dags att ta tag i lådorna, alltså. Jag tar korta pass för att inte få spader och har snart kommit igenom den första. Då det kan ta tid, det här.

En del av lådorna innehåller kläder eller prylar som här till barnen, deras första tid i livet eller sånt vi fått tidigt.

Men det allra mesta är adoptionsutredningspapper. Ibland hittar jag fotopresentationer vi har gjort av familjen som den har sett ut. Inget barn, ett barn, två barn. Och så återrapporter till Taiwan med familjen. Ett barn, två barn, tre barn.

Men det mesta är sådant som har behövts för utredningarna. Det är listor på att göra-grejor. Det är kom ihåg-lappar. Det är kuvert från sjukhus, social resursnämnd, polisen, notarius publicus, UD, adoptionsorganisationen, psykologen, banken, Försäkringskassan, BVC, förskolan, en präst, vänner och jag vet inte allt.

Mycket är kopior. Jag slänger alla kopior och kopior på kopior. Men mycket är papper som till slut inte landade i utredningen, utan papper som behövdes för att få ut papper som behövdes för att få ut papper som skulle in i utredningen. Läkare som rekvirerar blodprov som ska bilda underlag för en annan läkare som ska skriva en rapport om vår hälsa, vilken ska bli till ett litet formulär som ska översättas till kinesiska och faktiskt få resa till Taiwan. Om det inte hinner bli för gammalt. Då får man börja om.

Jag hade glömt att det var så det var. Jag fattar inte hur vi orkade tre gånger.

Och nej. Jag tycker inte att man ska slarva med adoptionsutredningar. Jag tycker att det är viktigt att barn kommer till familjer som har möjlighet att vara bra familjer för dem.

Men jag undrar, särskilt när jag ser de åtta flyttlådorna, om detta pappersraseri verkligen är bästa sättet. Är man en bra familj om man orkar producera åtta fulla flyttlådor med papper?

Tända eld

Vi har tändstickorna långt in och högt upp i ett skåp, där Dong-Mei inte ska nå, även om hon nu vet var de finns.

-Mamma, jag vet varför ni har gömt bort tändstickorna. Det är för att jag inte ska börja tända eld.

Japp. Det är just därför. Det är för att du inte ska börja tända eld. Vi är ju inte helt ansvarslösa.

Lortunge

-Nej, Dong-Mei, nu måste du duscha! säger jag.

Dong-Mei har klarat sig undan duschen flera kvällar i rad. Det har blivit för sent, vi tar det imorgon, hon har smugit i säng på något sätt och när hon väl ligger där med en bok vill ju ingen dra upp henne för en extra timmes krångel. Men nu har jag upptäckt att hennes hår är rufsigt bortom räddning och händerna är lite väl kladdiga. Här behövs stortvätt.

-Jo, du måste, säger jag, du är ju lortig!
-Ja, säger hon, så oändligt nöjd med sig själv. Jag sparar!

Fast det får hon inte. Lort får man inte spara på. Snart har jag nog lyckats baxa in henne i duschen. Och när hon väl är där älskar hon det. Hon står där så nöjd med det varma vattnet rinnande över den fina lilla hala, mjuka femårskroppen, som hon trivs så bra i, med eller utan lort på.

Var är hennes riktiga mamma?!

Jag och Dong-Mei var på väg till minikören. Dong-Mei sjunger varje tisdag. På väg uppför backen kom plötsligt en mycket berusad kvinna springande över gatan och upp på trottoaren där vi gick. Hon började klappa Dong-Mei på huvudet, i ansiktet, inte alls för att vara dum, men det var naturligtvis skrämmande för Dong-Mei att en vilt främmande vinglig kvinna strök och strök henne över håret.

Jag ville inte slita undan Dong-Mei från kvinnan, för jag ville inte att Dong-Mei skulle tro att situationen var farlig, för det var den inte, bara otrevlig. Jag ville inte heller reta upp en väldigt berusad person, men till slut fick jag ändå dra undan Dong-Mei, för det började kännas som lite för mycket av ett övergrepp med det här klappandet och strykandet i ansiktet på henne.

Kvinnan blev mycket riktigt arg.

-Vad gör du, rycker du i barnet?!
-Hon blir rädd, sa, jag.
-Rädd, ja! sa kvinnan och fortsatte:

-Var är din mamma, lilla vän, var är hon? Var är mamma?

Dong-Mei fattade ingenting, och inte jag heller först.

Til slut sa Dong-Mei mycket bestämt:
-Det ÄR min mamma!

För denna kvinna såg det alltså ut som att ett barn var ute och gick med en vilt främmande kvinna. Ett ganska konstigt antagande, för man kan ju tänka sig att t.ex. asiatiska personer inte alltid bara hänger med andra asiatiska personer, oavsett vem som är mamma och inte.

Kvinnan fattade möjligen till slut och hur som helst kom vi iväg till kören, jag och Dong-Mei. Dong-Mei sa att hon var rädd och återkom till det flera gånger de närmaste dagarna.

Sånt här drabbar inte alla barn. Och inte kan man skydda sina barn från det heller.

Träsk

Svämmar över träsken står det i förra inlägget. Det skulle stå tröskeln.

Men det var nog en freudian slip. Det är ett veritabelt träsk i A:s rum.

Men nu är det städat, hon var väldigt kompetent och gjorde alltihopa själv och dammsög och hade sig.

Röra

-A, nu måste du faktiskt städa. Du behöver inte göra det ikväll, men innan helgen!

Elsas morsa har börjat bli irriterad. Det går ett par dagar. A. städar inte. Jag påminner, ganska irriterad.

A:- Men jag glömde!

Hur kunde hon undgå att bli påmind, när röran svämmar ut över träsken in i hallen? 

Coronasysslor för äldre

-Vad gör mormor när det är Corona, undrade Dong-Mei.
-Ja, hon är ju lite gammal, så hon får inte gå ut, sa jag. Så hon kan inte träffa sin bokcirkel och inte gå på sin gympa och inte på sitt latin och inte till kyrkan och inte träffa sina kompisar.
-Nähä, sade Dong-Mei. Hon får läsa pixiböcker!

Jag ska tipsa mormor om det. Det tycker hon nog är ett bra tips.

Tvätta håret

Dong-Mei förhandlar om allting. Inte en enda grej bara gör hon när man ber henne. Det tar en evig tid att gå ut för att bara göra ett litet ärende, för hon tar alltid av sig alla käder så fort hon kommer in och då måste man börja med att hitta strumpor och tröja innan man ska få på överdragsbyxorna och jackan och mössan och vantarna. Och i varje led ska hon alltså också förhandla.

Imrose bad jag henne gå in i duschen. Det var ett tag sedan hon tvättade håret i denna hemmacoronavistelse. Men man måste faktiskt tvätta håret även om man inte ska gå till dagis.

Nej. Det tänkte hon alltså inte. Det var så jobbigt att torka håret sen, nämligen. Det tog evigheter!

Hennes sista bud var att hon kunde tvätta halva håret idag, på högra sidan. Och så kunde vi ta vänstersidan imorgon.

Verkligen en tisdbesparande åtgärd.

Uttryck

Nu hänger vi hela dagarna med Dong-Mei. Dagis är coronastängt.

Dong-Mei är i sitt esse. Hon pratar hela tiden, annars måste hon ju skrika för att göra sig hörd bland sina syskon. Nu trillar orden fram som små bäckar.

-Dong-Mei, vill du ha den här bullen? frågar jag när hon inte kommer och förmiddagsfikar med min min och mig.

Dong-Mei är fullt upptagen med att redogöra för några leksaksmenyer hon har satt ihop. Hon tittar lite irriterat på mig och svarar:

-Jag kommer till det strax! Här är te, i den här koppen. Och det här är en jordgubbe.

Hon "kommer till det strax". Jaha.

Desusutom gick hon runt med en burk i vilken olika värdesaker låg "i tryggt förvar". Dessutom ber hon oss "hålla näbben"  samt "röra på påkarna".

Ingen aning om var hon lär sig alla konstiga uttryck.

Symtom

A. har inte så jättemycket lust att gå till skolan. Hon är lite trött. Och hon har förstått vad som gäller i Coronans tid.

-Jag har ont i halsen.
-Har du verkligen det?!
- ...nä.

Nä. Så friska som nu tror jag intebarnen har varit förr. De hade ju influensa för en och en halv månad sedan och sedan dess har hälsan stått oss bi, kan man säga. Ett tag.

Men vi kommer ju att få den där covid förr eller senare, så är det ju. Men det är bra om vi alla får den i mer lagom takt, så om A. verkligen har det minsta ont i halsen på rktigt får hon vara hemma.

När adoption är bättre

En liten treårig flicka flyttas från sitt familjehem till sina biologiska föräldrar. Mycket talar för att de inte klarar av att vara färäldrar åt henne. Men ändå ska hon dit igen.

Hon dör hos sina biologiska föräldrar. Något i systemet är alltså fel.

Jag undrar om inte tron på de biologiska föräldrarna och bandet till dem spökar lite här. Det viktigaste är biologin. Ingen kan stå ut med tanken på att nån ska ta deras barn, som oftast är biologiska barn, alltså tänker man att det är bäst att barn får vara med sina biologiska föräldrar. Lyssna på några adoptivföräldrar som kan berätta att även om man inte födde sitt barn är det - ens eget barn.


Det är bättre att födas av en rörig familj i Asien än av en rörig familj i Sverige, verkar det som. Och jag hoppas också att inga familjer i Asien som kunde ha haft sina barn kvar tvingas lämna dem. Men det är en lite annan diskussion. De som inte kan ha sina barn kvar ska inte ha det. Inte i Sverige heller.

Daggmasken Daggmar

Dong-Mei leker med en daggmask.

-Vad heter hon mamma? frågar hon.
-Hon heter Daggmar, säger jag.
-Hur visste du det? Har du pratat med henne?

Dong-Mei är ganska absurd.

Blodpudding

-Det var blodpudding i skolan ida, säger A.
-Jaha, gillar du det? frågar jag som inte gillar blodpudding och därför alrig en enda gång serverat det hemma.
-Nej, det är äckligt.
-Näämen äckligt är det väl inte, det är väl inte din smak bara, säger jag. (Fast jag håller med henne, det är äckligt.)
-Nej, det är VERKLGEN inte min smak.

Vet inte om VERKLIGEN inte min smak är artigare att säga än äckligt?

Norrsken

-Titta mamma, det är norrsken, säger Dong-Mei och pekar på en bild.
-Ja, fint va?
-Kan vi se det?
-Nej, det kan vi nog inte, det finns inte här.
-Men när vi åker på semester och åker skidor då? förslår hon förhoppningsfullt.
 -Ja, fast man måste komma ännu längre bort för att att se norrsken, säger jag.
-Ja. Om vi ser det nån gång så vet vi att vi har kommit tillräckligt långt bort.

Äktenskapsråd

Ungdomar, som väl knappat läser här, men ändå: ungdomar, lyssna på ett gott råd från tant Elsamamman.

När ni väljer partner, så är det kul förstås om personen är rolig, spännande och tjusig. Om ni aldrig får barn är dessa kvalitéer kanske viktiga länge. Men om ni får barn är det bra med en partner som, när hen delat ut Alvedon, hållit kräkspåse, kokat nyponsoppa och gått omkring och tempat tre barn, hällt upp vatten och lagat skonkost säger att det ändå är mysigt att vi är hemma tillsammans allihop.

Digerdöden?

Perfekt. Två dagar efter att A har hundra graders feber vaknar också jag med hundra grader i min tydligen gamla kropp. På lunchen får Don-Mei också hundra grader. Hon vägrar medicin och är VARM.

Jag är orolig, men ganska lyckligt avtrubbad av mina hundra grader. I ett par dagar är vi tre sjuka. Inget händer. Alla tre sover.

Idag till lunch kom D hem. Han var ”varm i huvet”. Och hade ont i huvudet, och när han har det kräks han. Vilken fest. Arma lille pojk.

Min man vabbar nu en vuxen och tre barn.

Seriöst? Är det det här folk brukar mena när de pratar om jobbiga småbarnsår? Det brukar irritera mig. För man ska vara glad att man har dem.

Och jag är det. Men om febern inte går över snart, och om det fasansfulla kärnkraftverk som sitter i mitt struphuvud och gör att jag bara kan sova tills jag råkar svälja nästa gång inte snart går över så ska jag köpa lindring på Plattan tror jag. Och dela med mig till mina stackars kids.

Men jag orkar inte ta mig dit. Tar mig med svårighet till vattenkranen. Bloggar liggande från telefon.

Nej, det blir inget knark här. Orkar inte.

Stor men sjuk

Det här är första gången A. är sjuk som lite stort barn. Små barn kan ju ha över 39 grader och ändå studsa runt som gummibollar. Sen däckar de och sover på en halv minut på köksgolvet eller bakom soffan eller var nu energin tog slut. De är ofta inte så ankomna.

Det här var värre. A. vill inte gå upp ur sängen. Hon har legat hela dagen. Hon har självmant lagt ifrån sig ipaden och velat sova istället för att spela eller se på barnkanalen. Hon vill inte äta. Hon bad om spagetti, men åt bara två tuggor. Men hon har druckit en halv liter nyponsoppa med citron och en isglass. 

Nästan fyrtio grader trots Alvedon. Är maken hemma? Nej, han har åkt bort igen.

Jag minns en annan sjuk unge, en annan gång, med likaledes bortrest make. Det var Dong-Mei, som bara hade varit hemma i några månader och hade så mycket feber och bara flämtade. 

Sen glömmer man hur det är. Tills nästa gång man har en unge som är sladdrig i kroppen av feber och som hostar så snart hon försöker prata. Som inte ens klagar över hur hon mår. 

Jag vill att det ska gå över nu.

Brasa

Maken bortrest. 

Men man är ju inte en sån kvinna som inte klarar att genomföra saker bara för att maken inte är med. Nej. Utan man ska ut i skogen och GRILLA, det är manligt, alltså kan jag göra det själv.

Kol fanns inte på macken. Men ved. Okej, man är scout. Man var scout. Tändstickor fanns inte heller. Men tändvätska. Det får nog inte en scout ha, men skitidet.

Det tog eld till slut, fast tändarlågan blåstes ur femtio gånger i den friska brisen från sjön. Och när det faktiskt brann kom ett påpassligt slagregn. Då blev det "glöd", då stack vi fram korvarna. Och "grillade" dem. Titta, sade A. min korv börjar bli lite rund. Den värmdes såpass att kantigheten från paketet ändå försvann.

Sen åt vi ljummen korv, packade ihop återstående ved, dränkte brasan med vatten (från närbelägna sjön, ni vet?) och åkte och handlade i roliga affären med mat från hela världen. Katastrofalt att ha tre barn i rolig affär. Med migrän. Alltså jag hade migrän.

Sen grillade vi korvarna som var kvar i ugnen hemma, och sen målade vi mandalas en timme. Sen sov mamman. Migränen gick ju inte bort, men den kändes inte i den timme som jag sov.

Och sen var det mello, och sen kom pappan hem.

Inte den bästa helgen. Men lite bra ändå.

Blåfinken

Dong-Mei är alltså alltid lite jobbig at ha att göra med, men alltid underbar.

Igår sjöng hon hela vägen till dagis bakpå cykeln. Hon sjöng om Blåklinten ur Majas alfabetssånger.

Fast hon hade fått det lite om bakfoten:

Havet är blått, och himlen är blå
Men blåast av allt är nog blåfink ändå.

-Mamma, hur ser en blåfink ut?

Övervakning

Dong-Mei ska ha utvecklingssamtal. Detta diskuterar vi över middagen.

-När ska det vara övervakningssamtal? undrar hon.

D. skrattar. Och inte bara för att hon sa fel (då ska ju syskon skratta, det verkar vara obligatoriskt att ständigt påpeka små misstag och därför starta en konflikt), utan för att han, precis som vi, inser att det nog snarare är övervakning än utveckling som kommer att vara samtalets tema.

Lilla, fina Dong-Mei. Du har mer energi än någon människa orkar med. Men du är så himla skön. Fortsätt du bara, så går vi på övervakningssamtal.

Godispåsen

När A. var sådär fem-sex år bodde vi fortfarande i Göteborg och handlade på en av stans finare matbutiker, för vi råkade bo nära den.

Utanför satt alltid samma romska tjej. Inte gammal, väldigt söt och med en bild på sina småttingar, i A:s ålder eller lite yngre.

Vi brukade ge henne lite pengar, det känns alltid fel att sticka till nån en liten slant, men vad gör man? Hon kunde ju ha fått mer? Eller kanske kunde hon fått ett jobb, kunde jag ha hjälpt till med det? Jag vet inte.

I alla fall tyckte A. mycket om henne. Och när A. tycker om nån, då gör hon det ordentligt.

En lördag hade vi handlat lördagsgodis, bara jag och A. Vi gick ut, gick förbi tjejen, gick hemåt. Men plötligt tvärvänder A. Går resolut tillbaka till tjejen och sträcker fram sin godispåse och bjuder av sin lilla lördagsgodisranson, som var ganska snålt tilltagen (p.g.a. mamma som inbillar sig att det ska vara nyttigt på något sätt att få väldigt lite godis).

Detta, och mycket annat, älskar jag A. för.

Påkörning

Vi är ute på cykeltur denna varma januari, alla tre kidsen och jag. Dong-Mei är en livsfarlig liten cyklist, för hon tvärnitar utan förvarning.

När A. stannar vid en korsning kör Dong-Mei rätt in i hennes stänkskärm.

-Dong-Mei körde på mig! ylar A.

Hon hoppas vinna något slags empatitävling. Dong -Mei blir kränkt, rasande och känner sig orättvist behandlad.

-Nej!! Jag körde inte på dig! Jag hittade inte bromsen!

Först skrattar jag och D. åt det här. Hon hittade inte bromsen, nej, just det, därför körde hon på A.

Men när jag kollar lite närmare med Dong-Mei visar det sig att hon menar det hon säger. Hon körde inte på A. med flit, det blev så för att att hon inte hittade bromsen, och nu är hon beskylld för ett attentat som hon inte begått. Det var en olycka. Hon åkte på A., det går hon med på, men hon körde inte på henne.

Bra, Dong-Mei. Man ska vara noga med sina ord.

Sen åkte vi hem och bakade bullar. Det var mysigt.

Kinesen

På A:s skolgård finns det en snurra, som kallas spissnurran. Jag tror att det är spysnurran den heter, men det spelar mindre roll. A. kallar den spissnurran.

På spissnurran kan ma leka en lek, tydligen över klassgränserna. Man ska snurra av varandra på nåt sätt och den som har snurrast av flest och blir sist kvar vinner.

A. hade lekt den här leken och åkt av snurran ganska tidigt. Detta hade kommenterats av de pojkar som deltog i leken att "Det var ganska lätt att bli av med kinesen".

Det är otrevligt, förstås, att säga taskiga grejer om nån man just har vunnit över i en lek. Särskilt olämpligt blir det också med rasistiska tilltal.

A. säger att ingen i hennes klass säger något sånt till henne. Det här var ett barn i en annan klass. Det är ganska typiskt, vi har sett det mönstret tidigare. De som är nära barnen brukar inte tycka att det spelar nån roll alls.

Men de andra ser något annat.

Jag har haft en del kontakt med skolan om A. Skolan har varit mycket bra. A. är mycket nöjdare. Om just rasistiska tillmälen har jag inte haft kontakt med skolan. Men nu är det dags för det, då.

Hur himla svårt ska det vara att inte säga sånt? Det är ju 2020.

Frysa

Det blev ändå skidor.

Dong-Mei går runt i ett ylleunderställ som två äldre syskon haft tidigare vintrar. Det är ett ganska stort hål på ena knät. Ett par centimeter. Över understället har hon haft fleece och termobrallor och övat längdåkning. Hon är mycket tapper.

-Det är ett hål här, säger hon när vi kommer in. Jag tror det var därför jag frös!