Godispåsen

När A. var sådär fem-sex år bodde vi fortfarande i Göteborg och handlade på en av stans finare matbutiker, för vi råkade bo nära den.

Utanför satt alltid samma romska tjej. Inte gammal, väldigt söt och med en bild på sina småttingar, i A:s ålder eller lite yngre.

Vi brukade ge henne lite pengar, det känns alltid fel att sticka till nån en liten slant, men vad gör man? Hon kunde ju ha fått mer? Eller kanske kunde hon fått ett jobb, kunde jag ha hjälpt till med det? Jag vet inte.

I alla fall tyckte A. mycket om henne. Och när A. tycker om nån, då gör hon det ordentligt.

En lördag hade vi handlat lördagsgodis, bara jag och A. Vi gick ut, gick förbi tjejen, gick hemåt. Men plötligt tvärvänder A. Går resolut tillbaka till tjejen och sträcker fram sin godispåse och bjuder av sin lilla lördagsgodisranson, som var ganska snålt tilltagen (p.g.a. mamma som inbillar sig att det ska vara nyttigt på något sätt att få väldigt lite godis).

Detta, och mycket annat, älskar jag A. för.