Inget konstigt

Var på fest med barnen.

Inte en enda konstig kommentar om barnen. Om att de är lika oss eller inte lika oss. Om att de är syskon eller inte. Om att det är på något visst sätt med något. Om nåns kusin som inte kunde få barn. Om nån annans kusin som adopterade med sen fick egna barn. Om nån kusins adoptivbarn som hittade sin riktiga mamma. Elle helt enkelt nån som sett på Spårlöst på teve och därför tror sig veta mer om adoption än t.ex. jag. Av något skäl.

Inget. Det var konstigt.

Finns det familjer som har det så här jämt?

Treårstrots, trots allt

Jag är en mamma som kan bli arg. Väldigt arg. Men det där som folk säger om att deras barn tar fram ilska och känslor i dem som de inte trodde fanns, det har jag inte upplevt. Hade jag inte upplevt. Jag trodde ett tag att det faktum att jag blir arg liksom kanske vaccinerade mig mot de där avgrundskänslorna.

Jag har också tänkt att man inte kan låta sig provoceras av en treåring. Det är att förlora. Treåringars provokationer får man bara stå över.

Så tänkte jag med mitt första barn och mitt andra barn.

Men för att jag skulle få äta en bit humble pie: enter Dong-Mei. Sen Dong-Mei började trotsa har det trotsats något fullständigt fenomenalt. Hon skriker och stampar med sitt arga högerben i golvet. Knyter de fina nävarna och har dem rätt ned mot marken. Hon slår till en med en ganska effektiv höger.

Och jag blir rasande på ett helt nytt sätt. Inte arg och skrikig. Avgrundsarg. Så här kan man säga: The kid annoys the everliving f*** out of me.

Och det är väl utmärkt så. Då får jag uppleva den föräldrakänslan också. Man vill ju inte bli utan.

Det var alltså inte så att jag hade hittat vaccinet mot avgrunder. Har hade bara råkat få två mycket behändiga barn (nåja, de har ju en del talanger de med) innan jag fick ett som trotsar ordentligt.

Men jobba på, Dong-Mei. Jag lovar att stå ut med avgrunder också, bara jag ibland får pussa på dina ögonlock när du sover.

Älskat dem i tusen år

Den där dagen när man får sina adopterade barn är ju fin. Men kanske inte för barnet som ju rimligtvis är jätterädd. Därför är den kanske inte så fin för föräldrarna heller, när man får lite distans till den. Ser jag pop bilder från en dagen nu, ser jag en mycket, mycket ledsen Dong-Mei. Läser jag vad jag skrev den dagen säger jag också att det faktiskt inte är kul, att det är förknippat med sorg, för alla inblandade.

Jag följder en amerikansk familj på Insta och man ser att deras nya dotter Mila är rädd, kanske inte när hon får sin mamma och pappa, men hon blir livrädd för sina nya syskon på flygplatsen på hemvägen. Kolla in henne här: https://www.youtube.com/watch?v=GSgU27ryrLc

Men sen blir det bra, det är jag ganska säker på. Hon har fått familj, och det hade hon knappast fått i Kina, för hon har Downs syndrom. Och är så himla söt.

I alla fall. I bakgrunden, när förtjusande Mila får sin familj, spelas Christina Perrys A Thousand years.

I've loved you for a thousand years, I'll love you for a thousand more.

Så är det att adoptera. Vi älskade dem innan de kom. Först i teorin, men sedan längtade vi efter och älskade den lilla person som fanns på bild. Som vi läste om. Nya bilder varje månad. Vi såg dem växa. När de kom var det bara att stoppa in ett barn i den där färdiga kärleken.

Det låter som att jag hittar på eller rationaliserar. Men det gör jag inte. Jag blir arg på trotsiga Dong-Mei, argare än jag någonsin blivit på nån, men jag har älskat henne mycket länge.

Frågan är: hade jag älskat ett barn jag fött for a thousand years? Först tänker jag att det klart att jag hade. Men sen kommer jag på att jag inte är helt utan erfarenheter från det som på Familjeliv kallas "bebisverkstaden", och jag älskade inte något barn for a thousands years då. Det gjorde jag inte. Det är inte samma sak.

Så alla som förklarar för mig att adoption och biologiska barn är samma sak: nej, det är det inte. Och alla som förklarar för mig att adoption ändå aldrig kan bli samma sak som ett riktigt barn: you're darn right it isn't.

De här tre (och den som inte kom): de tre, de fyra faktiskt, älskade jag for a thousand years. Och alla fyra for a thousand more.

Mäta ångest

Dong-Mei klättrar upp bakom mig på stolen. Hon har någon sorts pinne i handen och ska nöpa mig. Mäta heter nöpa. Fortfarande. Förtjusande.

Hon måttar med pinnegrejen och så säger hon:

-Du är ...

Jag förväntar mig "tio kronor" eller "sura meter". Nej.

-Du är förkrossad!

(Det är jag nästan av ångest över den här flytten, men jag brukar nog inte använda det ordet.)

Ansvar

D. och A. underkänner Dong-Meis roll i rolleken de leker. Jag ber dem att låta henne leka som hon vill.

A: -Men mamma! Dong-Mei vill altid vara katt eller bäbis och D. och jag kan faktiskt inte ta så mycket ansvar om henne!

Människor

Dong-Mei: -Ja!! Vi klär ut oss! Till människor!