Jag är en mamma som kan bli arg. Väldigt arg. Men det där som folk säger om att deras barn tar fram ilska och känslor i dem som de inte trodde fanns, det har jag inte upplevt. Hade jag inte upplevt. Jag trodde ett tag att det faktum att jag blir arg liksom kanske vaccinerade mig mot de där avgrundskänslorna.
Jag har också tänkt att man inte kan låta sig provoceras av en treåring. Det är att förlora. Treåringars provokationer får man bara stå över.
Så tänkte jag med mitt första barn och mitt andra barn.
Men för att jag skulle få äta en bit humble pie: enter Dong-Mei. Sen Dong-Mei började trotsa har det trotsats något fullständigt fenomenalt. Hon skriker och stampar med sitt arga högerben i golvet. Knyter de fina nävarna och har dem rätt ned mot marken. Hon slår till en med en ganska effektiv höger.
Och jag blir rasande på ett helt nytt sätt. Inte arg och skrikig. Avgrundsarg. Så här kan man säga: The kid annoys the everliving f*** out of me.
Och det är väl utmärkt så. Då får jag uppleva den föräldrakänslan också. Man vill ju inte bli utan.
Det var alltså inte så att jag hade hittat vaccinet mot avgrunder. Har hade bara råkat få två mycket behändiga barn (nåja, de har ju en del talanger de med) innan jag fick ett som trotsar ordentligt.
Men jobba på, Dong-Mei. Jag lovar att stå ut med avgrunder också, bara jag ibland får pussa på dina ögonlock när du sover.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar