Tänk att det tar så lång tid att lära sig att man ska lura barn genom lek. Om man viskar, skojar och fiffar så får de på sig kläderna i ett huj och är helt fnissiga och yra av glädje över att deras förälder har lekt med dem hela morgonen.
Jag tycker alltid att jag just luras när jag gör så. Men de är så glada. Eller ja, DE är här specifikt Dong-Mei, de andra två är lite för stora. Dong-Mei skickade extra pussar och kallade mig "bästis" innan hon gick ut genom yttrdörren med sin far idag, för att jag hade varit så kul.
Och då är det verkligen inte någon stor humor det handlar om här. Jag bara sade så tolkigt att hon INTE fick kissa utan att säga till. Och då såg jag hur en lykta tänkdes i hennes ögon. Vi skojar! Det är kul. Leka är hennes bästa.
Men ibland blir hon för glad och tror att allt är tillåtet. Då känner jag mig särskilt rutten. För det är ju fortfrande bråtoom, det finns fortfarande krav och kläderna ska på, tänkderna borstas och vi ska ut genom dörren. Och sen hålla lite tempo på väg mot bil eller cykel. Hon blir så besviken när det visar sig att allt inte är fullt så kul och lekigt som man kunnat tro.
Men det behöver jag ju inte tänka på idag. Idag kan jag tänka på att hon verkligen var glad när hon gick. Och idag är det kort dag, så om jag skulle ta och arbeta lite innan det är dags att hämta hem henne.
