Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

fredag 26 maj 2017

Lilla gumman

Ibland undrar jag om barnen kommer att minnas något annat än att jag var den där människan som tjatade och skällde.

Därför blir jag så glad när Dong-Mei leker med en docka och tröstar den med len röst:

-Du sjuk, lilla gumman, jag hjälpa dig! Varesego lilla gumman.

Lilla gumman har jag alltså tydligen också sagt. Hoppas att de minns det också.

tisdag 23 maj 2017

Tre

Nu i dagarna fyller lilla Dong-Mei tre år.

Tre. Hur gick det till?

Förra året var hon här, då hade vi tvåårskalas. Var det redan ett år sedan?

Året dessförinnan hade vi precis fått veta att hon fanns och var vår. Och på hennes ettårsdag gjorde vi tårtan som syns på profilbilden. Hon var i Taiwan, men vi åt tårta i alla fall. Hon önskar sig en rosa tårta, så vi får väl göra repris på den på bilden. Mycket smörkräm, vill jag minnas.

Tre år alltså. Då är man inte bebis längre. Dvs vi har ingen bebis längre. Och ingen ny kan vi adoptera heller, nu faller min man hopplöst för åldersstrecket.

Men nån gång tar det väl slut. Och vi har tre.

Tre.

söndag 21 maj 2017

Handbok

Det finns många som har total beröringsskräck vad gäller personer som inte ser ut att vara födda av människor med skandinaviskt ursprung. Men sen finns det de som tar det som det är. Det är skönt.

Jag var på möte på den skola där A. ska börja i höst. Samma skola som D. går på och det innebär att jag känner igen många av föräldrarna, och de mig, för det finns många syskon på skolan. Jag pratar med annan förälder och säger att jag har en son i tvåan, och nu börjar A. förskoleklass.

- Jaha, det är D:s syster som ska börja. Ja, jag har nog sett henne, visst ser de asiatiska ut?

Ja, det gör de.

Och det är så mycket enklare än konstigheter som "jaha, är de adopterade, jaha kommer de från Taiwan, minsann, det kunde man inte ha gissat"! Jo, för det kan man visst gissa.

Borde skriva en handbok för folk som ska möta adopterade. Här är några råd som en teaser:

 Låtsas inte som om de inte ser asiatiska/ellervaddetär ut. Behandla dem som vanliga normala barn (eftersom de är det). Fråga inte konstiga frågor om familjens tillkomst (eftersom inte jag frågar random förälder om eventuella missfall, ivf:er eller ovanligt lyckosam fertilitet).

Det är inte så svårt.

tisdag 9 maj 2017

Vilken?

Min lilla A.

Barnen hade lekt bort en viktig liten beståndsdel i ett ett spel, en liten plastpupp utan vilken spelet inte kunde spelas. Sist pluppen syntes hade Dong-Mei den i vardagsrummet.

Jag hittar på att det är en kul lek: vi letar efter plupp! Det funkade, konstigt nog och D. och A. kryper entusiastiskt runt och letar på mattan.

-Hittar du den, A? frågar jag A. som letar under bordet.
-Vilken?

Ja, A.,vilken kan det vara? Kanske den vi alla kryper runt efter?

Vi hittade inte pluppen den kvällen, men morgonen därpå var det ändå A:s skarpa öga som fick syn på den på den mönstrade mattan.

måndag 8 maj 2017

Var kommer de ifrån?

Det står en man bakom oss i glasskön. Han ser glad ut när han ser alla barnen som högljutt förhandlar om vilken glass det får bli. Inte isglass. Något med lite näring i, tänkte föräldrarna.

Sen säger han:

-Jag måste fråga, var kommer de ifrån?

(Men du såg så glad ut, måste du också undra detta, kan de inte bara få välja glass?)

-De är födda i Taiwan.
-Taiwan, ja. Vi har en dotter som är född i Nigeria, hon sprang förbi här nyss.

Nu är det ju inte så att alla som har adopterade barn har samma erfarenheter. Och inte heller är det så att alla adopterade har samma erfarenheter. Man kan liksom inte bli adoptionskompisar hur som helst. Men det finns något, ungefär som nyförlösta mödrar, antar jag, som man har gemensamt, som man inte behöver förklara.

Jag gillade honom. Och dottern också.

onsdag 3 maj 2017

Betyder

Ibland när jag ser barnen på bild, i ett fruset ögonblick, så slår det mig att de ju är kineser. Det ser jag inte annars, jag ser ju bara dem.

Och jag undrar alltid vad det innebär att jag ser att de är kineser. Betyder det ens något? Är det möjligt att inte se människors härkomst? Eller är det bara möjligt att inte tillmäta den någon betydelse?

D. och jag pratade om det där häromdagen. I hans ensemble finns en pojke som är kines - hans familj är också  det i sin helhet, till skillnad från vår. D. sade att han såg att Tomas var kines, men att det liksom inte betydde något. Han blev varken glad av att det fans tomasar i världen eller besvärad på något sätt över att påminnas om sitt och Tomas utseende som skiljer sig från majoritetsbefolkningens. I Sverige. I världen bör väl D.:s utseende vara i klar majoritet. Om man nu kan dra gränsen kring vad som är D.:s utseende - kategorier tenderar att rasa ihop när man undersöker dem närmare.

Mitt barn är alltså inte alls rasist. Jag undrar om det verkligen aldrig betyder något för mig att jag ser att människor är kineser, eller vad de nu är. Jag hoppas så att vi alla är på väg dit: att utseenden inte måste förklaras. Att det finns så många sätt att bli svensk eller vad man är. Att man lika gärna kan förklara att man är blond som sin pappa som att man är svarthårig, vilket ens mamma inte är.