Ibland undrar jag om barnen kommer att minnas något annat än att jag var den där människan som tjatade och skällde.
Därför blir jag så glad när Dong-Mei leker med en docka och tröstar den med len röst:
-Du sjuk, lilla gumman, jag hjälpa dig! Varesego lilla gumman.
Lilla gumman har jag alltså tydligen också sagt. Hoppas att de minns det också.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Barn föredrar ju att man finns där, oavsett vilket humör man är på. De är små förlåtande godhjärtade varelser som tycker att kvantitet kan få gå före kvalitet. En gräddfil man har som förälder. Och när man är hård mot sig själv så kan man ju påminna sig om att man faktiskt rätt ofta har ett ganska orimligt stort tålamod tillbaka, och en outtömlig förmåga till förlåtelse. Trots att man är tjat-mamma. Kram!
SvaraRadera/Stina, Linköping
Åh, tack! Ja, man ÄR ju där. Och det kanske räcker.
Radera