Tanke i Prideveckan

Häromdagen satt jag och pratade med en familj, en mamma, en pappa och ett barn. Barnet var jättesöt och mycket likt båda sina föräldrar.

Då kom jag på mig själv med att tänka så här:

-Men det är ju SLÄKT med varandra! Vilken knäpp grej, att vara SLÄKT med sina barn!

Sen kom jag på att det visst är det vanligaste.

Jag är väl släkt med mina barn också, förstås, men inte på det sättet. Och det känns mycket normalare, måste jag säga. Men de flesta tänker nog inte så, antar jag.

Vad som är norm är väldigt mycket beroende på vad man är van vid. Det känner säkert många igen som pridear i Stockholm den här veckan.

Snälla familjen 2

Efter några dagar av bad i Medelhavet bestämde jag att man var tungen att åka till Florens och titta på Domen. Det var 38 grader den dagen, och man fick stå i kö i två timmar till Domen. Barnen trodde att jag skojade. Jag skojade inte. Det var bara att stå där man stod, det var på skuggsidan, och det fanns vatten och bananer. Sen fick man se på takmålningen, som verkligen var fin. Sen fick man glass.

Bakom oss i kön, i två timmar, stod två kvinnor från Filippinerna, som noterade att barnen inte liknade oss. De såg ju mer ut som dem själva! Men det stannade inte där, för vi stod ju i kö i två timmar, så vi kunde gå fullständigt till botten med adoptioner.

Sammanfattningsvis var det mycket bra gjort av oss att adoptera barnen. Den andra kvinnan i sällskapet hoppade också in i samtalet och förkunnade att vi tjänade Herren genom att adoptera barnen. Det undrar jag.

Jag fick också bestämt besked om att jag skulle föda ett barn nu också, snart, för kvinnan själv var 44 år när hon födde sitt sista barn.

Vi skulle ha sparat spjälsängen ändå.

Gravidlockar

Många kvinnor kan berätta för mig om hur deras kroppar har förändrats sen de födde barn. Vissa saker är tydligt relaterade till själva födanet. Annat anses lite mer diffust höra ihop med graviditeterna.

En del har fått lockigt hår. Lockigare för varje barn.

Det har jag med. När jag var liten var det helt spikrakt. Jag önskade mig korkskruvar som hon den där elaka tjejen i Lilla huset på prärien. Det hade jag inte en enda dag.

Men sen, nån gång efter det att vi fick D. Håret började vika in sig i en stor lock vid örat. Frisören trodde att det var för att håret alltid satt runt örat och liksom lockade till sig.

Sist jag klippte mig sa frisören att lockarna skulle försvinna, för det var bara lockar längst ut. Och hon klippte mycket kort page. Denna page är nu helt lockig om jag badar och låter den självtorka. Hela nacken är full av en centimeter tjocka små korksruvar.

De beror kanske på att jag har fått barn. Eller på att man får det när man blir äldre. Eller så kanske själva föräldraskapet, kärleken och ilskan krullat till håret. Men graviditetshormon och amningshormon behöver det inte vara.

(Det svarta håret på bilden är inte mitt. Inte så lockigt heller. Men mycket tjockt, mycket fint. Och flätat av storebror D.)

Snälla familjen 1

Elsas gäng tillbringade en del av sommaren på resande fot genom Europa.

I Europa väcker våra barn mycket stort intresse. En kväll kom vi fram till ett hotell som drevs av en tysk herre och hans vietnamesiska fru. De hade en liten ettåring som barnen började leka med.

Kvinnan kunde inte släppa olikheten mellan oss och barnen. Så vi förklarade tålmodigt: de är adopterade.

-Har de samma mamma? (-Ja, (säger vi alltid, eller:) -Vet inte.)
-Har ni adopterat alla tre? (-?)
-Hur gamla var de när de kom? (-Olika för varje barn.)
-Kom alla samtidigt? (-Nej.)
-Åh vad ni är snälla! (-Nej.) (Här vänder sig kvinnan till maken och byter från engelska, som hon talat med oss till tyska och översätter för mannen: de har adopterat dem, barnen får bo med dem på heltid, tänk att göra något sådant fint!! Mannen instämmer, vi är verkligen hyggliga. Vi vill dö. Vi kommer aldrig att få hybris och någonsin få för oss att vi har gjort något bra; vi har nämligen barn som påpekar för oss hur hopplösa vi är i alla möjliga sammanhang, snåla med godis, tråkiga som inte vill spela spel jämt, som inför hemska regler och allt vad det är. Dessutom mycket aktivt adoptionscommunity som ständigt berättar om problemen med adoption. Som jag brukar återkomma till.)

Den vietnamesiska kvinnan tyckte att det var bra att de var syskon. Hon hade ju själv en liten flicka och var redan gravid igen, för barnet skulle ha ett syskon, tyckte hon. Fast det var för dyrt med dagis och allt. Annars blir barnet ensamt. Kvinnan var själv ensam i Tyskland, inga släktningar, och så skulle inte barnet få det.

Jag tyckte att det var sorgligt. Hon hade väl sin man? Barnet hade väl pappan och mamman?

Det finns många utanförskap. Alla är inte baserade på transnationell adoption.

Sommarmoln

Dong-Mei: -Jag gillar inte såna här åskmoln, mamma. Och inte regnmoln. Jag gillar sommarmoln. Då kan man vara ute. Eller inne. Som man vill.