Elsas gäng tillbringade en del av sommaren på resande fot genom Europa.
I Europa väcker våra barn mycket stort intresse. En kväll kom vi fram till ett hotell som drevs av en tysk herre och hans vietnamesiska fru. De hade en liten ettåring som barnen började leka med.
Kvinnan kunde inte släppa olikheten mellan oss och barnen. Så vi förklarade tålmodigt: de är adopterade.
-Har de samma mamma? (-Ja, (säger vi alltid, eller:) -Vet inte.)
-Har ni adopterat alla tre? (-?)
-Hur gamla var de när de kom? (-Olika för varje barn.)
-Kom alla samtidigt? (-Nej.)
-Åh vad ni är snälla! (-Nej.) (Här vänder sig kvinnan till maken och byter från engelska, som hon talat med oss till tyska och översätter för mannen: de har adopterat dem, barnen får bo med dem på heltid, tänk att göra något sådant fint!! Mannen instämmer, vi är verkligen hyggliga. Vi vill dö. Vi kommer aldrig att få hybris och någonsin få för oss att vi har gjort något bra; vi har nämligen barn som påpekar för oss hur hopplösa vi är i alla möjliga sammanhang, snåla med godis, tråkiga som inte vill spela spel jämt, som inför hemska regler och allt vad det är. Dessutom mycket aktivt adoptionscommunity som ständigt berättar om problemen med adoption. Som jag brukar återkomma till.)
Den vietnamesiska kvinnan tyckte att det var bra att de var syskon. Hon hade ju själv en liten flicka och var redan gravid igen, för barnet skulle ha ett syskon, tyckte hon. Fast det var för dyrt med dagis och allt. Annars blir barnet ensamt. Kvinnan var själv ensam i Tyskland, inga släktningar, och så skulle inte barnet få det.
Jag tyckte att det var sorgligt. Hon hade väl sin man? Barnet hade väl pappan och mamman?
Det finns många utanförskap. Alla är inte baserade på transnationell adoption.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar