Häromdagen satt jag och pratade med en familj, en mamma, en pappa och ett barn. Barnet var jättesöt och mycket likt båda sina föräldrar.
Då kom jag på mig själv med att tänka så här:
-Men det är ju SLÄKT med varandra! Vilken knäpp grej, att vara SLÄKT med sina barn!
Sen kom jag på att det visst är det vanligaste.
Jag är väl släkt med mina barn också, förstås, men inte på det sättet. Och det känns mycket normalare, måste jag säga. Men de flesta tänker nog inte så, antar jag.
Vad som är norm är väldigt mycket beroende på vad man är van vid. Det känner säkert många igen som pridear i Stockholm den här veckan.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar