Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

lördag 26 augusti 2017

Förlupen hustru och mor

I år arbetar jag på annan ort tre dagar i veckan. Det betyder att jag sover borta två nätter i veckan. Jag har varit hemma ovanligt mycket de senaste åren, inte många konferenser och annat, så barnen har vant sig vid att jag oftast är hemma.

Därför tycker de, eller i alla ifall Dong-Mei, att de kan få bli sura och straffa mig när jag nu kommer hem efter mina bortanätter. Ve den morsa som åker bort. Men jag, jag är ju så sugen på att vara med dem och  så fort jag kommit hem från tåget och packat upp det viktigaste kryper jag varm av lycka ner i sängen bredvid Dong-Mei, som alltid sover mellan mig och min man. Jag sniffar i hennes hår, jag klappar på kinden.

Hon vaknar till lite och inifrån sömnen säger hon:

-Bajskorv!

Jag skrattar. Hon vaknar lite till och ger mig ett misslynt:

-Dumma bajskorv!

Jaha. Jag tyckte i alla fall att det var fantastiskt mysigt att komma hem igen.

torsdag 17 augusti 2017

Nöpa

Dong-Mei är med mig, sina syskon och ett gäng av mina gamla kompisar och deras barn på en lekplats. Dong-Mei sitter i min famn och har hittat en pinne, alla barns livsfarliga favoritleksak från naturen.

-Jag ska nöpa dig! säger hon.

Sedan måttar hon lite med pinnen runt mitt ansikte och förkunnar:

-Du är klockan sju!

Nu är jag nöpt.

(Jag är enormt intresserad av vad hon tänkte att hon sade. Jag tror att hon menar mäta. Det verkar ofta som att hon gör ljudmisstag, minns fel ljud, men har en idé om hur det lät, det hon vill säga. Hemskt intressant. Ska läsa på lite om barnspråksinlärning, inriktning fonetik.)

Köttbullar

A. fyller sex. Imorgon ska det vara kalas. Hon har önskat sig köpta köttbullar och pasta med ketchup.

Det kändes ju som en liiite konstig rätt att bjuda släkten på. Även om de såklart accepterar födelsedagsbarnets kostönskemål.

Så idag stekte jag köttbullar, hemmagjorda, och gjorde sås, så att det ska finnas tills i morgon, för då hinner jag ju inte steka. Då kan jag bara koka potatis, röra lite lingon och socker och snabbinlägga gurka. Klart. Och så värma köpeköttbullarna till dem som föredrar det, såklart.

Men vid den här himla köttbullsstekningen minns jag varför jag så sällan lagar köttbullar till barnen. Ja, dels gillar de ju köpta bättre. Men sen är det det evigaste som finns. Det känns rätt kul i början. Skorpsmulor, ägg, grädde, lök. Blanda. Men sen. Rulla. Steka. Rulla. Steka. Rulla. Steka. Repeat.

Och då var det bara ett kilo köttfärs, ska det räcka till alla möjliga behöver man nog två kilo och FATTA vad det tar lång tid och hur tråkigt det är. Rulla. Steka.  Allt större köttbullar i hopp om att smeten ska ta slut, men inte.

Om hon önskar sig köpeköttbullar nästa år också, så tar vi bara det, tror jag.

Till efterrätt önskade hon sig såna där småmagnumglassar. Det gick jag med på direkt. Tårta är överskattat. Det går nog att klämma in sex små ljus i en liten magnumglass, det tror jag.






onsdag 16 augusti 2017

Grisen i säcken

Skolstart för lilla A. idag. Hon är snart sex år. Hur nu det har gått till.

Alla barnen i A:s klass, 19 stycken, fick sitta i ring på golvet. Fröken tog fram en stor säck, och undrade om någon kunde gissa vad som låg i. Det började med ett ljud som lät "fff".

Ett barn föreslog då att det kunde var en fisk. Bra gissning. Och det började på f och allting.

Ett annat barn föreslog att det kunde vara ett - huvud! Det börjar ju inte på f, men det är ju inte så himla lätt att veta i förskoleklass. Men ändå ett mycket intressant förslag. Skulle en fröken i förskoleklass verkligen plocka upp ett huvud ur en säck på första skoldagen?

Barn kan vara extremt roliga.

fredag 11 augusti 2017

Ponny

Vi har en Peppa Pig av plast hemma hos oss. Hon har en liten plastkompis, som är något slags djur, lite oklart vilket. Jag vänder och vrider på den och frågar Dong-Mei om det kan vara en häst?

-Inte ässt! Ponny!! säger hon kränkt.

Det är tydligt att jag är helt dumihuvet.

torsdag 10 augusti 2017

Köpa barn (eller En tur med spårvagnen)

Jag åker spårvagn med barnen på väg till ett museum som fungerar bra när det spöregnar ute på en ledig dag. Först pratar en trevlig man med barnen och mig. Han skojar med dem, och han har berättat för en annan passagerare att han har två barn, en i skolåldern och en alldeles nyfödd. Det är trevligt, han säger precis rätt saker till barnen för att de ska våga svara och inte vara för blyga.

Mitt i det hela sticker en gänglig man in huvudet i samtalet.

-Är era barn adopterade? frågar han.
(Vad blir det nu då? tänker jag luttrat.)
-Ja, säger jag.
-Är det sant att det kostar 100 000 kronor per barn? frågar mannen.
(Det var ju rakt på sak, tänker jag.)
-Det är nog faktiskt lite dyrare, skulle jag säga, säger jag, som tänker att raka frågor kan få raka svar.
-Så då köper man barnen alltså? säger han. För jag har en granne som har adopterat två barn, hon är ensamstående. Så hon köpte barnen då?
(Grattis till din granne, undrar om hon tycker att det är toppen att vara granne med dig, tänker jag.)
-I bästa fall inte, säger jag. Men man betalar för domstolsavgifter, utredningar av socionomer och så.
-Aha, säger han, som när man ska ta hunden över gränsen, man få betala för att de ska kolla om hunden är frisk och sånt.
-Ehh. Ja, lite så, kanske, svarar jag.
-Kollar de upp om barnen är friska och så då?
-Ja, alltså, ja, det är de ju oftast inte, säger jag.

Han fattar nada. Det skiljer sig således lite från hanteringen av hunden; barnen får komma in i landet även om de är sjuka, hunden måste vara kry.

Det är skillnad på hundar och barn, faktiskt. T.ex. köper man hund. Inte barn.

lördag 5 augusti 2017

Cinese

Elsas, aka Dong-Meis, gäng har varit på semester en månad. Därav tystnaden.

Allt är bra med oss. Särskilt med Dong-Mei tror jag, som är hälsan själv och har badat och ätit spagetti och pizzakanter. Och gelati, som om det inte funnes någon morgondag.

Vi har varit i Italien, i ett litet hyrt hus, och i Italien verkar de ovana vid adoption.

En ung kvinna kom fram och frågade om barnen var adopterade. Hon kunde lite engelska. Hon var själv adopterad från Ryssland. Hon tyckte det var kul och trevligt med Dong-Mei och hennes gäng. Övriga var oerhört förvånade över familjeupplägget. Så till den milda grad.

Dong-Mei hoppade upp och ner ur vattnet en dag vid en pool, som vi hittat vid ett hotell. Hon babblade oavbrutet som treåringar ofta gör.

-Jag gårrrr i, jag gårrr upp, nu gårrr jag i, hopp, sade Dong-Mei. Hundra gånger.

En äldre italiensk dam, som vaktade sitt barnbarn, lyssnade och skrattade åt engagemanget. Jag pratar inte italienska, men kan lite franska, så jag kan förstå en aning italienska om jag får lite stöd av sammanhanget, och det hade jag här.

-Lilla barn, sade damen, du pratar och pratar, ett helt annat språk. Completamente diverso.
-Parla svedese, sade jag, som liksom ville klargöra saker och som tyckte att det kanske inte var så completamente diverso.

Damen kluckade. Nej, nej. Det var ju inte svedese, det fattade vem som helst. Barnet, belissima!, pratade cinese.

Jaha, och där tog hela min italienskakompetens slut, så jag log och så fick det vara bra med det.

Men nu är vi hemma och pratar svedese för fullt. Och mamman till barnet kan blogga igen.