Köpa barn (eller En tur med spårvagnen)

Jag åker spårvagn med barnen på väg till ett museum som fungerar bra när det spöregnar ute på en ledig dag. Först pratar en trevlig man med barnen och mig. Han skojar med dem, och han har berättat för en annan passagerare att han har två barn, en i skolåldern och en alldeles nyfödd. Det är trevligt, han säger precis rätt saker till barnen för att de ska våga svara och inte vara för blyga.

Mitt i det hela sticker en gänglig man in huvudet i samtalet.

-Är era barn adopterade? frågar han.

(Vad blir det nu då? tänker jag luttrat.)

-Ja, säger jag.

-Är det sant att det kostar 100 000 kronor per barn? frågar mannen.

(Det var ju rakt på sak, tänker jag.)

-Det är nog faktiskt lite dyrare, skulle jag säga, säger jag, som tänker att raka frågor kan få raka svar.

-Så då köper man barnen alltså? säger han. För jag har en granne som har adopterat två barn, hon är ensamstående. Så hon köpte barnen då?

(Grattis till din granne, undrar om hon tycker att det är toppen att vara granne med dig, tänker jag.)

-I bästa fall inte, säger jag. Men man betalar för domstolsavgifter, utredningar av socionomer och så.

-Aha, säger han, som när man ska ta hunden över gränsen, man få betala för att de ska kolla om hunden är frisk och sånt.

-Ehh. Ja, lite så, kanske, svarar jag.

-Kollar de upp om barnen är friska och så då?

-Ja, alltså, ja, det är de ju oftast inte, säger jag.

Han fattar nada. Det skiljer sig således lite från hanteringen av hunden; barnen får komma in i landet även om de är sjuka, hunden måste vara kry.

Det är skillnad på hundar och barn, faktiskt. T.ex. köper man hund. Inte barn.