Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

fredag 29 december 2017

Bläckpenna

Dong-Mei kladdar med en bläckpenna i sin handflata. Den blir full av blå streck.

-Jag tror den här pennan funkar, säger hon.

Ja, det verkar ju så.

onsdag 27 december 2017

Solen sjönk så rund och röd som ett norrlands lingonbröd

Ända sen tidigt i min bekantskap med Dong-Mei har hon gillat Lennart Hellsing. Och hon verkar gilla allt av honom, så det måste handla om en litterär preferens från hennes sida.

Hon gillar också Boken om Bagar Bengtsson. Vilket är konstigt, för vi läste den bara för att den stod där i hyllan, den var dåligt anpassad i ålder. 

Spelade ingen roll. Hon kan den nästan helt utantill, trots att hon inte vet vad alkov är. Eller för den delen krabbelurer, som sig bör eller mjölbestänkta linning.

All konsumtion av Lennart Hellsing har givit henne ett ganska märkligt ordförråd. När A. och Dong-Mei satt och ritade teckningar tillsammans, så gjorde A. en sol på himlen.

-Som ett norrlands lingonbröd! utbrister Dong-Mei.



tisdag 26 december 2017

Mamma i kiss- och bajsåldern

Dong-Mei hade bajsat tre hårda kulor i blöjan och inspekterade resultatet.

-Tre små vänner! utbrast hon.

Och så undrar folk ibland om man tycker att det är "roligt" att ha barn. Klart man tycker.


måndag 25 december 2017

Julklappar

Det blev en väldigt intressant klapputdelning i vår familj.

A., älskade galenpanna, hade gjort en fin julklapp till Dong-Mei. A. och jag hade tillsammans gjort hjärtan med textilfärg på en tröja. Det blev ju ett bra paket.

Men övriga familjemedlemmar hade inte fått lika fint. Det löste A. på lite olika sätt. D. fick en filt som A. hade snott i hans låda. Jag fick ett paket tamponger, som hon snott i badrummet. Öppnat. Praktisk julklapp. Om än lite märklig att öppna i allas närvaro, men det är faktiskt år 2017 i år, så det gick ganska väl. Svågern hade ganska kul åt det.

Men sedan hade kleptomanin slagit över, för Dong-Mei fick en klapp till. Nämligen en femtiokronorssedel i en liten ask. Vi har en burk hemma, där vi lägger mynt som hamnar i fickor och i botten på väskor. Någon enstaka gång hamnar det en sedel i burken också, och det hade det gjort nu före jul, tydligen. Och den de A. knyckt. Det är inte så bra att hon knycker pengar, även om hon såklart inte förstod riktigt vad det var hon tog.

Men hon fattade att inte det var helt bra, så för att undvika problem gav hon bort sitt stöldgods. Smart.


måndag 18 december 2017

God jul

Dong-Mei tittade på när jag slog in en julklapp. Då kom hon på att hon absolut också ville göra i ordning en julklapp till morfar. Det är väldigt rart hur hon månar om morfar.

Jaha, jag föreslog att hon skulle rita en teckning. Fram med pennor och papper. Ganska snart kom hon tillbaka med en teckning med ett virrvarr av orangea och bruna linjer.

-Det är kiss och bajs! sa hon, glädjestrålande.
-Jaa... Men är det en så trevlig julklapp med kiss och bajs, undrade jag.
-Det är inte på riktigt! Det är bara teckning!

Jaha. Ja, det fattade ju jag också, faktiskt.

Vi slog in den och skrev god jul på och hon dekorerade med mer tuschteckning.

God jul, morfar.

Föräldraskap, flätor och fly förbannad

Varje morgon, fast allt har gått bra, får A. till slut ett bryt. Hon skriker, springer in i rum och smäller dörrar.

Ibland tror vi att det beror på att vi ställer krav. Hon hanterar krav mycket dåligt. Ber man henne städa slutar det alltid i skrik vrål eller gråt. Eller allt.

Och när man ska iväg med tre barn till dagis och skola före åtta på morgonen så måste det ställas krav. Nästan alltid blir det avgörande att A:s långa hår måste sättas upp. Hon ska göra det själv. Det blir trassligt och bedrövligt. Alltså måste en vuxen göra det. Och vi har provat att hon får välja hårband, hon får välja tofs eller fläta eller liten tofs eller Pippiflätor eller varje annan tänkbar frisyr.  Men det blir kris ändå. Och blir det inte kris över flätorna så blir det kris över något annat. Man kan alltså misstänka att det inte bara är kraven som är så jobbiga. Kanske är det skolan som är jobbig för A.

I morse gick hela alltet så mycket i baklås att maken fick köra iväg D. för att han inte skulle komma försent, medan A. fick fortsätta megakrångel här hemma. I bilkön på väg med D. till skolan stod en bil framför med ett registeringsnummer som började med bokstäverna BUP. Maken/pappan tänkte att det var ett omen. Kanske är det dags för lite hjälp för lila A.

Jag försöker utröna vad problemet är. Är de dumma mot henne? Känner hon sig dum?

Jag har kollat med personalen, och nejdå, säger de, hon klarar av sociala kontakter med andra barn. Men jag undrar, jag, ser skolor allting?

Att gå till matsalen verkar vara särskilt problematiskt om man frågar A. Det är högst oklart vad som gör det jobbigt. Hon har glömt "vad det heter", det som är jobbigt och jag har bett om omskrivningar, men det går inte.

Kanske är problemet att hon blir så arg över flätorna?

Det är mycket svårt att vara förälder.

lördag 9 december 2017

På samma tema

Dong-Mei ska klättra upp på en stol. När hon tar den från köksbordet, slungar hon den runt i en halvcirkel och träffar då D. på tån. Han får rätt ont, men det var ju Dong-Mei som gjorde det, så han sväljer smärtan. (Hade det varit A. hade han illtjutit i tio minuter.)

-Förlåt! Du stod i mitten och jag svängde! säger Dong-Mei.

Det är alltid nån annas fel att hen råkar illa ut när hon är i farten.

Igår tittade min man och Dong-Mei på fyrverkerier utanför fönstret. Hon hoppade engagerat och råkade då hoppa rätt på sin fars fot.

-Hur kan nån som väger 15 kilo stämpla mig så hårt, utbrister maken.
-Du stod lite nära! svarar Dong -Mei.

Man får se upp med henne. Och hon tycker att hennes inblandning är ganska marginell.

fredag 8 december 2017

Vem är jag gift med?

-Vad gör du? frågar Dong-Mei. (Nej, hon frågar Vad du göra?)
-Jag ringer min man, säger jag och grejar med mobilen.
-Är det Lars? frågar hon. Lars är en vän i familjen.
-Nej, säger jag, inte är jag gift med Lars, jag är ju gift med pappa!
-Är Lars din gammelman?
-Alltså, nej, jag har aldrig varit gift med Lars.
-Nähej.

Hur tänker de om allt?

måndag 4 december 2017

Mammorna och Papporna

Alla föräldrar får väl förr eller senare stå till svars för hur de har hanterat barnen och barndomen. Barnen växer upp och ifrågasätter. Eller barnens terapeut, vad vet jag. Eller nån annan. Om inte annat man själv.

Men jag ska stå till svars inför Mamman också. Den andra mamman. Och Pappan, i förekommande fall.

Jag hoppas att barnen ska känna den kärlek som står på på högsta volym i mitt bröst. Som vrålar så fort jag ser dem. Som borde räcka för att skydda dem mot allt ont, som borde räcka för att göra dem trygga, som borde kunna flytta kontinenter.

Men det räcker ju inte. Så mycket mer ska till, och det är inte direkt lätt att vara förälder, oavsett vilken sorts förälder man är.

Jag vet att det finns mammor och pappor som önskar och hoppas, utan att kunna kontrollera det, att barnen växer upp i glada och kärleksfulla familjer. Det tänker jag på varje gång jag tvärtröttnar på slängandet av jackor i hallen, på att inget läggs tillbaka, på att somliga yngre familjemedlemmar inte kan sitta i en soffa utan att trycka fötterna mot bordet och fösa undan det och se till att två av tre plymåer är ur position.

Jag får inte tvärtröttna. För jag lovade att vara bra. Men jag tvärtröttnar.

söndag 3 december 2017

Uppfostran, trots, fas?

Jag undrar om det var en riktigt bra idé det här med att låta Dong-Mei vara fri från uppfostran. Vi hade väldigt mycket fler regler för D. och A. Dong-Mei har fått vara som hon är. Vi har bara luktat på den goda doften av barn, vi har skrattat åt knäpperier, pussat på tjockkinder och någon enstaka gång bett henne skärpa sig.

Kanske är det det som har lett till att Dong-Mei numer tror att allt ska gå hennes väg hela tiden. Hon vrålar rätt ut när hon inte får som hon vill. Just nu sitter hon i köket på sin plats vid det dukade bordet, som väntar på att pappa och D. ska komma hem, så att vi kan äta middagen som är klar, och illtjuter för att hon inte får strösocker i sitt glas att äta med sked rätt av. Sen när får nån nånsin socker i ett glas att äta rätt av med sked?

Antingen är det brist på uppfostran. Eller så är det det att hon är tre. Kan också vara en kombo.

Eller, mitt mantra, en fas. Då blir det bättre av sig självt!


fredag 1 december 2017

Tandfen

Igår tappade A. sin allra första tand. En liten tand i underkäken. Hon lade den under kudden för att tandfen skulle kunna komma och ge henne en present. Det har vi inte gjort med något annat barn, men A. var rätt säkert på att det skulle gå till så. Hon sade att hon inte trodde på tandfen, men ändå. 

Så när A. hade somnat smög jag in en liten present under kudden, bredvid tanden. D. såg det. Och då hände det storartade.

Han började inte prata om att det var orättvist, att han inte fått nån tandpresent. Istället log han hemlighetsfullt och sade att han inte skulle säga till A. att det var jag som lagt dit presenten. Hon skulle få tro på sin saga.

Och imorse kom A. glädjestrålande och visade mig presenten. Som om det inte var helt uteslutet att någon annan än jag lagt dit den.