Föräldraskap, flätor och fly förbannad

Varje morgon, fast allt har gått bra, får A. till slut ett bryt. Hon skriker, springer in i rum och smäller dörrar.

Ibland tror vi att det beror på att vi ställer krav. Hon hanterar krav mycket dåligt. Ber man henne städa slutar det alltid i skrik vrål eller gråt. Eller allt.

Och när man ska iväg med tre barn till dagis och skola före åtta på morgonen så måste det ställas krav. Nästan alltid blir det avgörande att A:s långa hår måste sättas upp. Hon ska göra det själv. Det blir trassligt och bedrövligt. Alltså måste en vuxen göra det. Och vi har provat att hon får välja hårband, hon får välja tofs eller fläta eller liten tofs eller Pippiflätor eller varje annan tänkbar frisyr.  Men det blir kris ändå. Och blir det inte kris över flätorna så blir det kris över något annat. Man kan alltså misstänka att det inte bara är kraven som är så jobbiga. Kanske är det skolan som är jobbig för A.

I morse gick hela alltet så mycket i baklås att maken fick köra iväg D. för att han inte skulle komma försent, medan A. fick fortsätta megakrångel här hemma. I bilkön på väg med D. till skolan stod en bil framför med ett registeringsnummer som började med bokstäverna BUP. Maken/pappan tänkte att det var ett omen. Kanske är det dags för lite hjälp för lila A.

Jag försöker utröna vad problemet är. Är de dumma mot henne? Känner hon sig dum?

Jag har kollat med personalen, och nejdå, säger de, hon klarar av sociala kontakter med andra barn. Men jag undrar, jag, ser skolor allting?

Att gå till matsalen verkar vara särskilt problematiskt om man frågar A. Det är högst oklart vad som gör det jobbigt. Hon har glömt "vad det heter", det som är jobbigt och jag har bett om omskrivningar, men det går inte.

Kanske är problemet att hon blir så arg över flätorna?

Det är mycket svårt att vara förälder.