Uppfostran, trots, fas?

Jag undrar om det var en riktigt bra idé det här med att låta Dong-Mei vara fri från uppfostran. Vi hade väldigt mycket fler regler för D. och A. Dong-Mei har fått vara som hon är. Vi har bara luktat på den goda doften av barn, vi har skrattat åt knäpperier, pussat på tjockkinder och någon enstaka gång bett henne skärpa sig.

Kanske är det det som har lett till att Dong-Mei numer tror att allt ska gå hennes väg hela tiden. Hon vrålar rätt ut när hon inte får som hon vill. Just nu sitter hon i köket på sin plats vid det dukade bordet, som väntar på att pappa och D. ska komma hem, så att vi kan äta middagen som är klar, och illtjuter för att hon inte får strösocker i sitt glas att äta med sked rätt av. Sen när får nån nånsin socker i ett glas att äta rätt av med sked?

Antingen är det brist på uppfostran. Eller så är det det att hon är tre. Kan också vara en kombo.

Eller, mitt mantra, en fas. Då blir det bättre av sig självt!