Tiokompisar

A. har gått igenom tiokompisar i förskoleklassen. Hon har absolut fattat det här med kompisar. Tio-delen, maybe not so much. Det går ut på att om man får för många ska man dela med sig. Det känns som en regel man ofta kan hålla sig till i förskoleklass, men den har kanske i så mycket med matte att göra.

Vi övar lite på tiokompisar över middagens potatismos.

-Om man har nio då, säger jag, vem fattas då?

-Tiokompisen!

Ja. Jo.

Slipping through my fingers

Jag har alltid haft Abbas Slipping thorugh my fingers som en sorts varning. Det gäller att ta vara på den här tiden med barnen.

Eftersom Elsas gäng funderar på Stockholmsflytt har vi frågat nästan alla vi känner om input. Är det farligt för barn att flytta? Hur ska man tänka?

Det bästa tipset vi fick var det här: Tänk på att barn är små väldigt kort tid. De är snart borta. De beslut ni fattar ska göra att ni inte missar tid med barnen.

I stort sett har Abbas varningsklocka varit bra och jag ångrar inte att jag har prioriterat annat än barnen, för det har jag inte. Vi är med dem jämt. De har aldrig barnvakt om det inte är nån sorts krock med våra jobb och det är det sällan. D. har i sina nio år aldrig sovit utan åtminstone en av sina föräldrar förutom i åtta nätter, när min man och jag var i Taiwan och råddade inför adoptionen av Dong-Mei.

Frågan är om det innehade varit bra med lite mer barnvakt, tror inte alls att barn far illa av det heller. Det är nog mest jag som i varje ögonblick helst väljer att vara med dem.

Men nu är framtiden redan här. D. har blivit stor och slippar redan through my fingers. Inatt sov han över hos sin kompis på deras sommarställe. Det är ju väldigt roligt. Jag fick ett glass sms på morgonen med svar på min fråga om han hade sovit gott. Jaaa! Det hade han.

En liten liten självisk del av mig önskade nog att D. skulle ringa klockan halv tolv och att vi skulle få köra och hämta honom, åtta mil dit och åtta mil hem. Men nej. Det behövdes inte. Min man påstår i och för sig att det inte innebär att han inte behöver mig alls, som jag nu tror.

Vokabulär

När jag ligger och pratar med D. i sängen säger han att han tycker att en figur i en bok är lite kuslig. Jag säger att jag aldrig har använt det ordet, hur har han lärt sig det?

-Mamma! Jag har jättestort ordförråd. Jag bara säger inte alla orden hela tiden.

Bra med självförtroende.

Insikt

Jag har en bild av barnen på jobbet. När jag ser dem så tänker jag att just de där tre vill jag ha i famnen, helst hela tiden. Och så tänker jag på hur mycket jag vill vill vill ha dem.

Och då kommer jag på det här. De vill inte ha mig lika mycket. De behöver mig för de är barn och behöver en vuxen, och de älskar mig. Men på det sättet som jag älskar dem älskar de inte mig, för de är mina barn och det är barnen man älskar sådär, inte sina föräldrar.

Orättvist. Lite hemskt. Men bra, förstås.

För de ska ju vidare utan mig. Jag, däremot, ska ingenstans nånsin utan dem i första rummet.

Överdos

Kanske kramade jag Dong-Mei lite för länge. Hon är så varm och mjuk och luktar så gott, och sista bebisen, nåja hon är tre, är hon ju, så här gäller det att samla på sig allt detta ljuvliga innan det är slut forever.

Fast det kan bli för mycket, kanske.

-Jag är inte ditt gossedjur! sade hon i morse.

Får nog dra ner lite på snuffandet. Eller passa på när hon sover eller nåt.

Pärla

A. har länge kämpat med en pärlplatta. Hon hade en mall och var så omsorgsfull och noggrann. Svårt var det också. Jag har hjälpt henne lite, och det är väldigt många väldigt lika nyanser av färger som inte har något namn. Rosabeige, ljust gulbrun, gulvit utan glitter.

När hon bara hade några få rader kvar att lägga ville hon visa det för mig och balanserade ut pärlplattan. Då kom Dong-Mei in i rummet. I D:s och A:s rum, som hon inte får gå in i utan att var inbjuden. Men hon sprang  in och krockade med A. Pärlorna flög över hela golvet och en stolt A. förvandlades till en förkrossad A.

Hon grät så att hon ylade och inte kunde berätta vad som hade hänt. Fast det såg man ju ändå.

Så: igår kväll lade jag en pärlplatta. Det tog väldigt lång tid. Men nu är den klar och jag har strukit den på båda sidor. Nu kan A. vara stolt igen.

Babybjörn

Dong-Mei vill ha "en sån där som nallen har sina små barn i".

Det tog lång tid för mig att fatta.

-Som man sitter i?
-Ja!
-Babybjörn?
-Ja!

Naturligtvis.

Bad, bad adoptivmamma

Elsas gäng, a.k.a. Dong-Meis gäng, var på vintersemester.

Vi, eller mest mamman, hade en riktigt usel dag. Ungarna tjoade, bråkade och härmades och lite annat blandat ohyfsat i baksätet, och när mamman skällde backade hon in i en snödriva. Det tog 45 minuter att gräva fram bilen och det krävdes tre spadar, grus och ett spett för att komma iväg.

Sedan var mamman irriterad av andra skäl också. Och när då Dong-Mei vägrade stå på sina skidor för att hon inte hade lust utan sprattlade, så att mamman upprepade gånger, svettig och eländig, fick lyfta upp henne, så fräste mamman: -Men skärp dig, stå på benen.

De som hörde på kan mycket väl ha trott att den här galna morsan krävde av en treåring att hon skulle kunna åka skidor. Så var alltså inte fallet. Mamman krävde bara att treåringen inte upprepade gånger skulle sursätta sig, så att mamman inte kunde forsla sina andra två barn upp till liften, där de ville åka skidor i stora backen. Samtidigt som hon hade en jacka, och två par barnslalomskidor på axeln.

När mamman stånkade runt sin obstruerande treåring och fyra slalomskidor, med slalomskidor på sina egna ben, kom sexåringen förbi och valde att dra ur sig följande replik:

-Men varför är du så långsam, mamma, du slösar faktiskt bort skiddagen!

så blev mamman väldigt arg, och krävde att sexåringen förklarade hur hon kunde vara så otacksam och oförskämd. Vilket nog kan ingå i normal uppfostran: man får faktiskt försöka se till helheten även om man är sex år och att fyra skidor och en treåring gör även en mamma lite långsam, det få man försöka fatta. Kanske kan man överväga att bära sina skidor själv, till exempel.

Men då kom ändå tanken: folk ser att jag är arg. De tror att jag inte kan hantera mina barn, och de tror att det beror på att jag är adoptivmamma, d.v.s. en inte så riktig mamma, d.v.s. en som inte mödrar fram sina barn på rätt sätt.

Det kan hända att nån tänkte det, det är lite skit samma. Det är bara synd att jag ska tänka det. Det händer sällan, för mina barn är väldigt uppenbart väldigt vanliga barn (treåringar som obstruerar, sexåringar som tror att de är omnipotenta - inget nytt under solen), men ibland ser jag ändå hela situationen utifrån och eftersom det ändå händer en del att folk tar fasta på adoptivdelen av vår familj, så ligger den tanken nära till hands.

Så synd.

Adoptivmamma orsak till mord?

Ett dygn efter skolskjutningen i Miami hade nyheterna på radio mer information om skytten.

Hans adoptivpappa hade dött för fyra år sedan, och bara några månader före dådet hade också adoptivmamman, som han hade en mycket nära relation till, gått bort.

Jag förutsatte att man skulle söka (rimliga eller mer fantasifulla) förklaringar till dådet i den unge mannens bakgrund, före adoptionen, att det var därför man fick veta att det var en adoptivmamma och en adoptivpappa som hade gått bort. I synnerhet i USA är det inte helt ovanligt med inhemsk adoption av äldre barn, i situationer som skulle föranleda familjehemsplacering i Sverige. Det kan ha förekommit olika trauman i mannens första familj.

Men det kom inte någon sådan förklaring. Och eftersom det inte gjorde det, så får man anta att det ansågs vara ett slags förklaring att en ung människa förlorat två föräldrar på kort tid, föräldrar som dessutom var välfungerande, eftersom de hade en god relation till sonen.

Så vad adoptiv gjorde före mamman och pappan i nyhetsrapporteringen, det förstår inte jag. Det är precis lika illa som att ge information om vilken sexuell läggning personen hade eller vilken etnisk bakgrund. Det hade inte varit möjligt. (Tänk er: Pojkens afrikanska pappa och kinesiska mamma hade gått bort kort före dådet. Inte rimlig rapportering, eftersom det också skulle implicera att det afrikanska och kinesiska arvet utgjorde en delförklaring. Precis som det nu implicerades att det var adoptionen, fullständigt oklart hur, som skulle vara den meningsfulla information som kunde ligga bakom massmord.)

På vilket sätt är det faktum att man har en adoptivförälder, som man har en bra relation till, en rimlig förklaring till en skolskjutning?

Jag börjar irritera mig på den oreflekterade användningen av adoptiv-förledet. 

Skärp er, Ekot och TT. Bara skärp er.

Klockan

-Jag ska bara gå och kolla vad klockan är, säger A.

-Okej, vad är den? frågar jag.

-Den är sju.

Sen tänkte jag inte mer på det, såvitt jag vet kan inte A. klockan. Men: den var sju, ungefär.

-Men A., kan du klockan?

-Nä. Men jag har lärt mig den.

-Hur då?

-Jag har tittat på sjuan på min egen klocka och lärt mig var den sitter.

-Ja, men då kan du ju klockan?

-Ja, jag har ju lärt mig den.

Jaha. Det var ganska otippat. Man ska inte utgå från saker när det gäller barn.

Skedar

Titta, en samling skedar. Nio stycken, närmare bestämt.

Dong-Mei ville smaka på frukostpannkakssmeten. Och eftersom man inte får sticka ner samma sked i  bakbyttor två gånger, en regel, som konstigt nog sjunkit in, så får man ta en ny sked varje gång. Då går det åt en hel del skedar.

Lillgammal

Dong-Mei har blivit för lillgammal. Hon är som en liten pastor.

Hon har fått lödder i ögonen i badet och ber mig torka bort det med handduken. Det gör jag.

-Åh tack, säger Dong-Mei, 3. Tack och lov!

Bus

Jag ägnar mig åt tvätten, det gör jag ju nästan alltid. Jag har tagit ner hängd tvätt för att få tillgång till galgar att hänga ny tvätt på. Men när jag ska hänga nya tvätten är alla galgar borta. Dem har Dong-Mei tagit och hängt på sina syskons stege till våningssängen.

Hon strålar av lycka över detta fiffiga tilltag.

-Jag ha gjort ett bus! säger hon, hon läspar så fint på s:et.

Då har jag inte hjärta att förstöra det smarta, roliga buset för henne. Så nu har vi en hög våt tvätt som man inte kan hänga.

Måste komma ihåg att instruera A. och D. att de ska bli väldigt förvånade och kommentera att det hänger galgar på stegen till våningssängen. Annars kanske de bara hänger tillbaka dem, utan att fatta vilket jättekul prank det i själva verket är.

Vi ler

Det gäller bara att ha en gemensam front. Min man och jag börjar bli rätt bra på det.

-Är de syskon.
-Ja.
-Fantastiskt ändå!
-Ja ...

Och så alla tillfällen när man inte ska prata.

"Ja, jag och min kille, vi fick kämpa för Anna/Arne." "Jag vet inte hur det var för er, men vi är så glada att det blev Anna/Arne." "Det gick först med ivf, på andra försöket, jag grät i två år innan." "Läkaren sa att jag aldrig skulle kunna få barn, men så blev jag gravid med Anna/Arne när vi bara hade varit ihop i två veckor!"

Svaret på allt detta är ett empatiskt "hm" och nickar från vår sida, samstämmiga vänliga nickar. Vi kan inte identifiera oss med alla människors historier om barnens tillkomst. Jo, de som handlar om adoption. Men alla dem som handlar om att de inte adopterade. På vilket sätt ska vi identifiera oss med det? undrar jag.

Annat än att det handlar om barn. Och det har vi verkligen gemensamt.

(Sen finns det historier som går ut på att andras barn är så mycket mer speciella för dem än våra är för oss, där man kan tycka att de borde se vissa paralleller. Mer om det annan gång.)

Vatten

Dong-Mei badar. Det är vatten överallt. Hon skvätter högt och lågt.

-Nu är det vatten överallt, börjar jag för att försiktigt leda in oss på att hon kanske kan ta det lite lugnare. Dong-Mei ser sig bekymrat omkring.
-Det är ett väldigt litet rum.

Vem är Jim?

- Kom nu, nu går vi ut! ropar jag.
- Ska vi hälsa på Jim? undrar Dong-Mei.
-Jim?
-Din kompis.
-Jag har ingen kompis som heter Jim.
-Är det pappas?

Vi känner ingen Jim.

Adoptionsdebatt

Ny debatt om adoptioner. Jag kan inte säga annat än att det är förfärligt. Barn ska inte bli stulna. Föräldrar ska inte bli avlurade sina barn. Adoptionsorganisationer ska ta ansvar för det de har gjort.

Kanske kommer eftervärlden att tycka att de adoptioner jag har genomfört också är horribla. Jag vet att jag kollade så bra jag kunde. Valde land med omsorg, drog i tåtar kring barnens bakgrund, kring deras första föräldrars beslut, ställde frågor och tjatade. Men de föräldrar som adopterade på 70- och 80-talen trodde inte heller att gjorde fel. Tvärtom. De gjorde i tidens anda en solidarisk handling. De adopterade barn som på grund av dikaturer och annan orättvisa inte hade några föräldrar. De bidrog till den globala rättvisan. Inte var de med och skapade den.

Men det hjälper ju inte de första föräldrarna och inte barnen.