Bad, bad adoptivmamma

Elsas gäng, a.k.a. Dong-Meis gäng, var på vintersemester.

Vi, eller mest mamman, hade en riktigt usel dag. Ungarna tjoade, bråkade och härmades och lite annat blandat ohyfsat i baksätet, och när mamman skällde backade hon in i en snödriva. Det tog 45 minuter att gräva fram bilen och det krävdes tre spadar, grus och ett spett för att komma iväg.

Sedan var mamman irriterad av andra skäl också. Och när då Dong-Mei vägrade stå på sina skidor för att hon inte hade lust utan sprattlade, så att mamman upprepade gånger, svettig och eländig, fick lyfta upp henne, så fräste mamman: -Men skärp dig, stå på benen.

De som hörde på kan mycket väl ha trott att den här galna morsan krävde av en treåring att hon skulle kunna åka skidor. Så var alltså inte fallet. Mamman krävde bara att treåringen inte upprepade gånger skulle sursätta sig, så att mamman inte kunde forsla sina andra två barn upp till liften, där de ville åka skidor i stora backen. Samtidigt som hon hade en jacka, och två par barnslalomskidor på axeln.

När mamman stånkade runt sin obstruerande treåring och fyra slalomskidor, med slalomskidor på sina egna ben, kom sexåringen förbi och valde att dra ur sig följande replik:

-Men varför är du så långsam, mamma, du slösar faktiskt bort skiddagen!

så blev mamman väldigt arg, och krävde att sexåringen förklarade hur hon kunde vara så otacksam och oförskämd. Vilket nog kan ingå i normal uppfostran: man får faktiskt försöka se till helheten även om man är sex år och att fyra skidor och en treåring gör även en mamma lite långsam, det få man försöka fatta. Kanske kan man överväga att bära sina skidor själv, till exempel.

Men då kom ändå tanken: folk ser att jag är arg. De tror att jag inte kan hantera mina barn, och de tror att det beror på att jag är adoptivmamma, d.v.s. en inte så riktig mamma, d.v.s. en som inte mödrar fram sina barn på rätt sätt.

Det kan hända att nån tänkte det, det är lite skit samma. Det är bara synd att jag ska tänka det. Det händer sällan, för mina barn är väldigt uppenbart väldigt vanliga barn (treåringar som obstruerar, sexåringar som tror att de är omnipotenta - inget nytt under solen), men ibland ser jag ändå hela situationen utifrån och eftersom det ändå händer en del att folk tar fasta på adoptivdelen av vår familj, så ligger den tanken nära till hands.

Så synd.