Dong-Mei fyllde i en talrad, det var läxa. Fast en av raderna ville hon inte göra.
-Ska du inte fylla i den här då? undrade pappan.
-Nej. För där ska det vara "nio" och det vet jag inte hur man skriver.
Perfekt problemlösning på något vis. Jag undrar ocksåvarför hon har missat just siffran nio ? Men det spelar ingen roll, för det löser hon ju ändå.
I Dong-Meis påskägg fanns en leksaksfisk. Hon ber mig vakta den, medan hon leker något ganska vilt med syskonen på gräsmattan.
-Du får ta hand om den. Ge den mat morgon och kväll och släck lyset över hans akvarium. Men stäng inte av syrepumpen! Du kan gärna berätta fiskehistorier för honom också (fiskehistorier!! Hur vet hon att sådana existerar ens!?). Men ta inga såna med kniv och där fiskar dör på slutet.
Nej, det vore upprörande för en gosefisk.
Psykologiguiden lär oss mer. Om barnet t.ex. upptäcker en brist i den egna förmågan när hen börjar skolan så kompenserar barnet genom att bli överdrivet social eller rolig.
Det gör Dong-Mei. Hon säger att hon är som Pippi på kalas. När Pippi inte vet hur hon ska bete sig på kafferepet så gör hon spektakel. Hela Dong-Mei är ett spektakel.
Men hon har inga brister. Hon klarar skolan utmärkt. Jag vet inte om otryggheten kommer sig av adoptionen. Det gör den kanske. Men Psykologiguiden talar inte om vad man ska göra åt det hela. Den identifierar bara problemet.
Detta är ett tecken att "vara uppmärksam på". Okej, jag är uppmärksam. Jag har uppmärksammat återkommande jönserier, och det lär ju alla andra ha gjort också, krävs mycket lite uppmärksamhet för det.
Om nu otryggheten kommer av adoptionen och inte är ett personighetsdrag eller inlärt senare - vad ska jag göra åt det? Det är som det är. Stackars Dong-Mei. Men det spelar ingen roll om det är adoptionen. Man kommer inte ifrån det.
Att vara adoptivförälder innebär tydligen en ständig kamp mot dumheter. Vill ni höra vad jag har läst sen sist? Kanske ska dela upp min läsning i flera poster, det finns så mycket därute.
Som till exempel i tidskriftern Psykologiguiden. Vem ger ut den, måste kolla, för hör här:
Föräldrarna [det är adoptivföräldrarna som avses] kan bli förförda av den bild barnet försöker ge av sig självt. Säkert närs detta beteende av föräldrarnas dröm om det "perfekta barnet" efter så många års barnlängtan.
Really? Är det rimligt att tro att föräldrar som adopterar barn med en lång lista av speciella behov tror att de ska få det perfekta barnet? Föräldrar som har gått kurser som har upplyst dem om precis alla potentiella risker vid adoption? Föräldrar som har utretts på längden och tvären och förmodligen är tacksamma över att alls få ett barn. Är det rimligt att tro att just de skulle tro att de har gått och fått det "perfekta barnet"?
För jag skulle tro att den tanken ligger nämre till hands om man har ett framgångrikt par i trettioårsåldern med fin bil och fint hus och lyckade karriärer som sjuder för fullt. Att de vill kröna allt det härliga med ett perfekt barn och har mycket lite förståelse för att det kan bli på något annat sätt, när nu allt tidigare har gått deras väg, när allt de företagit sig gått som smort. Vackert bröllop, dyra gardiner, smakfullt umgänge på vinbar.
Nej, det är adoptivföräldrarna som har orimliga förväntningar, det förstår alla. Jag hade en engelsktalande kille när jag var mycket mycket yngre. Han hade, som man gör i en viss ålder, lärt sig förolämpningar på andra språk. Av en kinesisk kompis hade han lärt sig en fras som översatt till engelska löd "eat shit and die".
Precis den frasen tänker jag på när jag läser om att såna som jag tror att de ska få "perfekta barn". Inte bara tror. De blå dunster som mina barn försöker slå i mina ögon "närs" (närs!?!) av denna min önskan om det "perfekta barnet".
Herregud. Eat shit and die.
Förresten, Psykologiguiden. Jag har fått det perfekta barnet. Tre gånger. Och inte för att de har höga betyg, sportar framgångsrikt, leker med vackra barn och städar sina rum. Nej, för att de är som de är.
