Dagen för nyårsafton

 Tänk att det tar så lång tid att lära sig att man ska lura barn genom lek. Om man viskar, skojar och fiffar så får de på sig kläderna i ett huj och är helt fnissiga och yra av glädje över att deras förälder har lekt med dem hela morgonen.

Jag tycker alltid att jag just luras när jag gör så. Men de är så glada. Eller ja, DE är här specifikt Dong-Mei, de andra två är lite för stora. Dong-Mei skickade extra pussar och kallade mig "bästis" innan hon gick ut genom yttrdörren med sin far idag, för att jag hade varit så kul.

Och då är det verkligen inte någon stor humor det handlar om här. Jag bara sade så tolkigt att hon INTE fick kissa utan att säga till. Och då såg jag hur en lykta tänkdes i hennes ögon. Vi skojar! Det är kul. Leka är hennes bästa.

Men ibland blir hon för glad och tror att allt är tillåtet. Då känner jag mig särskilt rutten. För det är ju fortfrande bråtoom, det finns fortfarande krav och kläderna ska på, tänkderna borstas och vi ska ut genom dörren. Och sen hålla lite tempo på väg mot bil eller cykel. Hon blir så besviken när det visar sig att allt inte är fullt så kul och lekigt som man kunnat tro.

Men det behöver jag ju inte tänka på idag. Idag kan jag tänka på att hon verkligen var glad när hon gick. Och idag är det kort dag, så om jag skulle ta och arbeta lite innan det är dags att hämta hem henne.

Adoptionshistoria

 Tiderna förändras. Absolut ingen förälder till ett adopterat barn skulle säga något om att de vill bli en "skön blandfamilj". Men det berättade Barbro Hörberg, gift med Jan Stenvinkel, på tidigt sjuttiotal när deras dotter kom från Korea:

"Bara nio månader gammal kom hon till Arlanda i januari 1971. Adoptivföräldrarna var rusiga av lycka. – Hon är vårt första barn, sa de till Expressen. Men fler ska det bli. Gärna afrikaner. Vi ska bli en skön blandfamilj. Det är oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras." Källa här: https://magiskamoten1.blogspot.com/2018/10/stenvinkel.html)

Det känns lite problematiskt att eftersträva den här blandningen och rasbegreppet är kanske på väg tillbaka, men det här har inte åldrats så bra. Och jag fattar ju hur man kan känna sig väldigt kritisk till det här. Men man kan också ta fasta på det här:

"Adoptivföräldrarna var rusiga av lycka." 

Oavsett en hel del och oavsett det faktum att adoptioner inte ska genomföras för föräldrarnas skull, så är det mycket bra att ha en familj som är rusig av lycka.

Sprall

 Eftersom det var en ledig dag kunde Dong-Mei ligga kvar under täcket riktigt länge innan hon kom uppsmattrande med fötterna över golvet. Så drack hon lite varm choklad och piggnade till ännu mer.

-Jag kan känna det. Nu laddar det igång.

-Vilket?

-Mitt sprall.

Ja, det laddar alltid igång, Dong-Meis sprall. Och så pågår det sprallet ända till klockan 21 eller så, och det är mer än någon människa orkar, egentligen, men det är också det mest förtjusande sprall som finns. Hoppas hennes sprall sitter i för alltid.

Bokbuss

Det var vårt fel att DOng-Mei var väldigt trött denna måndagsmorgon. Helgen var lite väl full av juligheter. Det var pepparkakshus, det var glöggmingel och det var julkonsert på operan. (December är outhärdlig också i år, jag brukar ha som regel att jag får äta takeaway och dricka alla hämtlatte i världen om jag bara står upp tills julafton, men i år provar jag att äta nyttigt istället, det kanske gör att man orkar stå? Gör ingen skillnad, faktiskt, det är december det är fel på, inte var jag äter. Nåja.)

Dong-Mei tänkte inte gå innanför skolgrinden i morse. En pedagog pratade lite med henne. Dong-Mei uppgav att hon tänkte sluta skolan nu.

-Men är det inte bra att lära sig läsa? undrade pedagogen.

-Det kan jag ju redan.

-Räkna då, åtminstone upp till trean eller nåt? Så du lär dig de fyra räknesätten? (Heja pedagogen som bara föreslår ett par år till i skolan och inte de 10 som det är frågan om.)

Nej, det tyckte inte Dong-Mei. Men hon visste vad hon skulle göra istället, om hon fick jobba istället för den här skolgrejen. Hon vill köra bokbuss!

Det är ett bra jobb tycker jag. 

 

Olika

 Både D och A har läsglasögon. Jag har bett A att ta hem sina från skolan varje eftermiddag för att hon lättare ska kunna läsa hemma också. Men nej, det kan A. inte säger hon.

-Men D. gör ju det varje dag! säger jag.

-Ja! Men han KAN ju minnas saker! svarar A.

Jajustdet. Man är olika.

Läsa

Jag har inte läst med Dong-Mei på kanske tio dagar, jag var ltie bortrest, maken-pappam gjrode läxorna. Dong-Mei och jag har bara gjort läsläxan som består av enskilda ord och korta meningar. Al, sal, kal. Ser du en val? Så jag visste inte vad hon kunde.

Men i förrgår tog jag fram en bok, och så fick hon läsa, när läsläxans enstaka ord var klar. Och nu hade det hänt något. Nu kunde hon läsa. D. sa att hon hade läst på allt på bussen hem samma dag. De åker buss hem ihop efter kinesiskan en dag i veckan.

Det är ett mirakel varje gång. Hur gör en unge för att fatta? I morse läste hon på kyrktornet, på skyltar i hissen, hon kunde inte låta bli.

Så det var det. Nu kan hon läsa alldeles. Behövs jag ens längre?

Nio

 Dong-Mei fyllde i en talrad, det var läxa. Fast en av raderna ville hon inte göra. 

-Ska du inte fylla i den här då? undrade pappan.

-Nej. För där ska det vara "nio" och det vet jag inte hur man skriver.

Perfekt problemlösning på något vis. Jag undrar ocksåvarför hon har missat just siffran nio ? Men det spelar ingen roll, för det löser hon ju ändå.

Fiskehistorier

 I Dong-Meis påskägg fanns en leksaksfisk. Hon ber mig vakta den, medan hon leker något ganska vilt med syskonen på gräsmattan.

-Du får ta hand om den. Ge den mat morgon och kväll och släck lyset över hans akvarium. Men stäng inte av syrepumpen! Du kan gärna berätta fiskehistorier för honom också (fiskehistorier!! Hur vet hon att sådana existerar ens!?). Men ta inga såna med kniv och där fiskar dör på slutet.

Nej, det vore upprörande för en gosefisk.

Tecken att vara uppmärksam på

 Psykologiguiden lär oss mer. Om barnet t.ex. upptäcker en brist i den egna förmågan när hen börjar skolan så  kompenserar barnet genom att bli överdrivet social eller rolig.

Det gör Dong-Mei. Hon säger att hon är som Pippi på kalas. När Pippi inte vet hur hon ska bete sig på kafferepet så gör hon spektakel. Hela Dong-Mei är ett spektakel.

Men hon har inga brister. Hon klarar skolan utmärkt. Jag vet inte om otryggheten kommer sig av adoptionen. Det gör den kanske. Men Psykologiguiden talar inte om vad man ska göra åt det hela. Den identifierar bara problemet.

Detta är ett tecken att "vara uppmärksam på". Okej, jag är uppmärksam. Jag har uppmärksammat återkommande jönserier, och det lär ju alla andra ha gjort också, krävs mycket lite uppmärksamhet för det.

Om nu otryggheten kommer av adoptionen och inte är ett personighetsdrag eller inlärt senare - vad ska jag göra åt det? Det är som det är. Stackars Dong-Mei. Men det spelar ingen roll om det är adoptionen. Man kommer inte ifrån det.

Det perfekta barnet

 Att vara adoptivförälder innebär tydligen en ständig kamp mot dumheter. Vill ni höra vad jag har läst sen sist? Kanske ska dela upp min läsning i flera poster, det finns så mycket därute.

Som till exempel i tidskriftern Psykologiguiden. Vem ger ut den, måste kolla, för hör här:

Föräldrarna [det är adoptivföräldrarna som avses] kan bli förförda av den bild barnet försöker ge av sig självt. Säkert närs detta beteende av föräldrarnas dröm om det "perfekta barnet" efter så många års barnlängtan.

Really? Är det rimligt att tro att föräldrar som adopterar barn med en lång lista av speciella behov tror att de ska få det perfekta barnet? Föräldrar som har gått kurser som har upplyst dem om precis alla potentiella risker vid adoption? Föräldrar som har utretts på längden och tvären och förmodligen är tacksamma över att alls få ett barn. Är det rimligt att tro att just de skulle tro att de har gått och fått det "perfekta barnet"?

För jag skulle tro att den tanken ligger nämre till hands om man har ett framgångrikt par i trettioårsåldern med fin bil och fint hus och lyckade karriärer som sjuder för fullt. Att de vill kröna allt det härliga med ett perfekt barn och har mycket lite förståelse för att det kan bli på något annat sätt, när nu allt tidigare har gått deras väg, när allt de företagit sig gått som smort. Vackert bröllop, dyra gardiner, smakfullt umgänge på vinbar.

Nej, det är adoptivföräldrarna som har orimliga förväntningar, det förstår alla. Jag hade en engelsktalande kille när jag var mycket mycket yngre. Han hade, som man gör i en viss ålder, lärt sig förolämpningar på andra språk. Av en kinesisk kompis hade han lärt sig en fras som översatt till engelska löd "eat shit and die".

Precis den frasen tänker jag på när jag läser om att såna som jag tror att de ska få "perfekta barn". Inte bara tror. De blå dunster som mina barn försöker slå i mina ögon "närs" (närs!?!) av denna min önskan om det "perfekta barnet".

Herregud. Eat shit and die.

Förresten, Psykologiguiden. Jag har fått det perfekta barnet. Tre gånger. Och inte för att de har höga betyg, sportar framgångsrikt, leker med vackra barn och städar sina rum. Nej, för att de är som de är.

Är du fäst vid ditt lilla adoptivbarn?

 I Expressen recenserar Salomon Schulman Tobias Hübinettes bok Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.

Jag är ganska övertygad om att Hübinettes bok är mycket läsvärd, den ska jag sätta tänderna i så snart jag får tillfälle. Lika övertygad är jag om att Schulmans recension rymmer mycket av de fördomar som Hübinette frilägger i sina resonemang.

Schulman är barnläkare, och det är något oklart varför det skulle göra honom till en lämplig recensent av denna bok. Men han berättar att när han träffar adopterade barn i sin yreksutövning blir han "beklämd". För att det potentiellt är synd om dem med deras svåra bakgrund och dessutom ständiga utanförskap.

Jaså? Så när jag tar min unge till doktorn ska jag bekymra mig för hen inte bemöts som en vanlig liten patient utan som ett offer. Ett offer genom adoption, ett offer genom rasism.

Jo, allt detta hanterar adopterade barn. Men det gör många, många andra barn också. Många andra barn har inte bara traumatiska första halvår i livet, utan traumatiska hela barndomar. Det är värre. Hoppas att Schulman bekymrar sig mer för det, för det tror jag är hans jobb.

Schulman tycker sig också se att de flesta adoptivföräldrar är mycket "fästa" vid sina barn. Japp, Salomon Schulman, jag är "fäst" vid mina barn. Det är en riktig iakttagelse. Frågan är varför jag inte skulle vara det. Att påpeka att såna som jag är "fästa" vid våra barn är att förutsätta att det inte skulle kunna vara så och det är en tråkig och, faktiskt, rasistiskt eller mycket biologistiskt grundad fördom.

Att påpeka att adoptivföräldrar är "fästa" vid sina barn är att tala om för adopterade barn att det finns anledning at tro att så inte skulle vara fallet. De bör tvivla på sin stabila grund. De är inte av samma sort, ras, dna, som sina föräldrar och då finns det problem som lurar. Eller också brukar Schulman göra patientanteckningar där han skriver att alla nyblivna mammor som stolt och oroligt kommer in med sina små kottar verkar "fästa" vid barnen. Men något säger mig att det inte är så.

Sällan har jag blivit så "beklämd" av att läsa en recension.

Mindre tvätt?

Herreminje, vad mycket dumt det skrivs om adoption. Jag har skärmdumpat de ena värre än det andra. Idiotiska tips från psykologer som förmodligen aldrig sett ett riktigt barn, vilket ändå är konstigt för psykologer kan mycket, är min erfarenhet.

Men istället ska jag skriva om mitt favoritämne: tvätt. Återkommer till adoptionerna.

Tvätt upptar mycket av min tid. Antingen samlar jag ihop tvätt från hallen, från under sängen, från barnrum, från soffor, byråer och matsalsbord. Eller så sorterar jag. Blandad ljust, vitt, mörkt 60, mörkt 40, lakan och annat 90. Eller så bär jag tvätt genom fastigheten till tvättstugan, eller så proppar jag vår lilla tvättmaskin i lägenheten full med tvätt, eller så hänger jag, eller så stryker jag, eller sorterar eller bär in. Även maken ägnar stora delar av sitt liv åt tvätt.

(Medan jag skrev det här kom D., snart 13, och visade en t-shirt han hade försökt stryka till dagens skolfotografering. Det var bra att han försökte stryka, men den såg ändå rätt mycket ut som ett dragspel så jag har just strukit en tischa, faktiskt.)

Men nu har det hänt nåt: barnen kan använda jeansen i två, ibland tre dagar. Inte Dong-Mei, förstås, hon är fortfarande i klättra, rulla sig och knähasa över gräs-åldern Jag försöker lära dem att inte proppa allt i tvättkorgen, utan kolla först. För ett par år sedan var det ingen idé, om man trodde att något var rent var det för att man inte tittat noga, det fanns alltid gräsfläckar, jordkockor, sylt, sås, färg, blompigment. Ja, nåt helt enkelt. Eller spilld mjölk, cirka ett glas, som kanske inte syntes, men som luktade mysko dagen därpå. Allt skulle alltså tvättas alltid.

Men inte nödvändigtvis längre. Det gör underverk för vår tvätthög att jeansen minskat med hälften och collegetröjorna med en tredjedel. Miljön blir gladare, och pappan och mamman också.

Orosmoln

 I Australien, säger en person som själv är adopterad, och vill att Sverige ska stänga sina adoptioner tills allt skumt är utrett, där tillåter man inte adoptioner av långväga barn. Man ska ha nära till sitt ursprung.

Det är bara det att när vi har varit i Taiwan, så har vi träffat australienskiska familjer, som just adopterar barn från Taiwan. Och det är ganska långväga. Just Australien har väl haft en del andra problem också, med inhemska adoptioner. Det behöver inte bli bättre.

Jag fattar att folk är arga på sin egen adoption, på att vi som är vita och rika bara åker och skaffar oss det vi vill ha. Men just det här med Australien är inte sant. Och ingen jorunalist faktakollar.

Jag vill att man utreder adoptionerna, direkt. Jag vill inte att nån, inte jag själv heller, ska få ett barn som någon annan hade kunnat ha kvar. Man kanske kan stoppa adoptionerna så länge. Men starta dem gärna igen. Som läget är nu finns till exempel barn med funktionsvariation kvar på ryska barnhem istället för att få familjer i Sverige. Det beror inte på att Sverige har stoppat adoptionerna, det var det Ryssland själva som gjorde för några år sedan. Men nu har i alla fall de barnen inte någon familj.

Det är inte heller så att vi som är vita och rika beter oss bättre för att vi slutar adoptera. Vi åker till exempel till surrogatmödrar. Det kanske finns de kvinnor som bara vill göra en god gärning och hjälpa barnlösa par, men jag skulle tro att graden av desperation är ungefär lika stor när man lånar ut sin kropp till en graviditet som när man lämnar ifrån sig ett barn man  känner att man inte kan ta hand om. 

Jag vet vilka mammor och pappor som har lämnat våra barn, jag vet varför. Men jag vet inte säkert om det hade funnits bättre alternativ för dem. Om det hade funnits dagis, kontaktfamiljer och försörjningsstöd. Om inte adoption hade varit ett alternativ som de visste tillhandahölls.

Slutet för adoptionerna

Internationell, eller transnationell, adoption är på väg att ta slut, är det inte så? Svt gör program om stulna barn i Chile. En utredning kommer, den omfattar många länder, ända fram till nu. Pengar har styrt många adoptioner. Och barn har stulits, mödrar lurats.

Organisation efter organisation i Sverige läggs ner. Det är för att färre ansöker om att få adotpera. Jag vet inte om det låter riktigt sant. Det blev ju svårare och svårare att FÅ adotpera. Vi märkte det, vart tredje år, med våra barn. Fler papper, fler krav, fler resor, fler intyg, mer pengar. För massor av människor går ju  inte det.

Snart är alla adoptioner i Sverige knutna till Adoptionscentrum, samtidigt som Adoptionscentrum är ikraftigt blåsväder, ganska välförtjänt ser det ut som. Man måste ha koll på varifrån barnen kommer.

Vuxna människor har inte rätt till barn. Det är ganska grymt, men sant. Men barn har fortfarande rätt till föräldrar. Om det inte sker adoptioner så blir massor av barn kvar på barnhem eller i tillfälliga lösningar permanent. De blir ingens barn. De blir kvar i sin kultur (fast vad betyder det?), sitt land, sitt språk, sin mat. Men de missar att vara den som två eller en eller flera vuxna går tidigare från jobbet och kör tjugofem mil för att inte missa när hen har avslutning på godesjursjudon, när hen lär sig simma tre simtag med tårna i botten, eller när hen redovisar sitt konstprojekt på förskolan. Det är ganska mycket kärlek att gå miste om för ett barn.

Jag önskar att alla barn fick ett tryggt hem nära där de föddes. Med möjlighet att återknyta till det första hemmet under trygga omständigheter om det ordnar upp sig där. Men nu funkar det ju sällan så. Det funkar inte så i Sverige heller. I Sverige dog Lilla Hjärtat.

Så jag tycker fortfarande att adoption är bra, förutsatt att alternativen är dåliga. Nu kommer våra barn att vara bland de sista som kommer till Sverige. Det kommer att bli konstigt at vara adopterad. Det är synd för vår familj på ett särskilt sätt. Och det är synd för barn som inte blir någons barn.

Mer

 Dong-Mei ska förklara något för pappan/maken. Det verkar vara något lite komplext. Han förstår inte riktigt.

Dong-Mei ger upp:

-Nej, jag vet inte hur jag ska uttrycka det.

Hon har många ord. Och många tankar. Fler än någon orkar ta till vara riktigt. Hoppas de tillvaratar hennes kapacitet i skolan. Men vem ska hinna med henne?

Mitt inre skepp

Hela kvällen försökte jag packa, medan Dong-Mei gör som hon alltid gör: Ju tröttare hon är desto mer pratar hon och liksom växlar upp. Ingen hinner med henne i svängarna.

Jag strök det som skulle ner i väskan. Kanske lyssnade jag inte precis hela tiden, och kanske vet jag knappt vad jag svarade heller. Men det här var vad som sades:

Dong-Mei: -Jag blir i alla fall trött i händerna!

Mamman:- Ja, jaha, ja, jag är så trött nu så jag tror att jag ... kapsejsar.

Dong-Mei: -Och trött i fötterna! Kapsejsar, vad betyder det?

Mamman: -Det är när man går under med ett skepp.

Dong-Mei: -Har du ett skepp, mamma?

Mamman: -Eh, ja. Ja, det kanske jag har.

Dong-Mei: -Menar du ett skepp inombords?

Mamman: -Ja... ja, det gör jag.

Dong-Mei:- Jaja. Jag fattar ingenting.

Varm choklad

Det var jätteregnigt i helgen, men vi tog en promenad på en av öarna i skärgården. Sen hittade vi ett öppet café, där jag och maken fick kaffe och Dong-Mei fick varm choklad. Med vispgrädde och chokladsås. Det älskar hon.

Hon fick låna min mobil för vi ville få sitta och titta på regnet och havet i tio minuter. Idag upptäckte jag att telefonenhade en fläck på sig, och tänkte torka rent den. Men sen fattade jag att det lilla fingeravtrycket var i choklad. Hon kladdade lite med chokladsåsen på telefonen. Nu vill jag inte tvätta bort fläcken, för jag gillar att tänka på hur mycket hon gillar varm choklad. 

Varje gång jag ser fläcken på telefonen blir jag glad.

Näsan sticker ut

 Dong-Mei kommer hem från skolan med skrapad näsa. Hon har haft en klasskompis på ryggen och första gången gick det bra, men andra gången ramlade hon, och hade inga händer att ta emot sig med, de höll väl om klasskompisens ben. Jag är lite rädd om hennes rygg.

-När jag ramlade höllde jag upp huvvet, en jag skrapade i näsan, för den stack lite utåt så. (liten gest med handen som visar attnäsan sticker ut från ansiktet.)

Ja, näsor sticker ju ut, även små mjuka barnnäsor. Och tur att det bara blev ett skrap. Idag. Det blir många olyckor. D.v.s. för Dong-Mei och A. 

För D. blir det aldrig olyckor för han har totalkoll. Fast idag fick han gå hem för han hade migrän och var så trött. Jag jobbar hemma p.g.a. himla coronan, och kunde därför ta emot den lille sjuklingen, ge medicin och göra ugnspannkaka. Då blev han bättre. Totalkoll kan nog led till huvudvärk.

Tid för bara oss

 När vi skulle adoptera sista bvarnet pratade vi mycket med den präst som skrev intyget om vår gudlighet. Vi går i kyrkan, vi är kristna, barnen går på kristen skola, men jag känner alltid att jag lurar folk när jag säger det. Jag svär, jag är arg, jag är inte mild och god. Tror inte Gud behöver fler milda goda kvinnor i och för sig. Han behöver väl en arg också. Det är tydligen jag som är den.

I alla fall: prästen gav oss ett råd. Vi skulle tänka på att få tid för varandra. Rådet kändes lite knäppt i det läget, när vi mest av alls önskade oss fler små familjemedlemmar, Varandra hade vi haft länge, det kändes som att vi kunde den delen.

Vi har inte följt det rådet alls. Fast jag tycker att det låter bra. Sedan vi fick Dong-Mei har hon sovit borta två nätter från oss. En gån vetjag inte vad vi gjorde, en gång var jag på en disputationsfest, det var min doktorand som disputrerade. Så det var lite jobb, men mest nöje, mycket trevligt. En natt sov också Dong-Mei hos mormor. Men då hade vi de andra två hemma, så en natt utan barn på sex år.

De andra två hade barnvakt när vi var i Taiwan och grejade med Dong-Meis adoption i en av vändorna. Ja, det var det. Men har vi gått ut och ätit mycket? Nja. Nej. Kanske två gånger som inte har varit med något jobbevent. Jo. lunch, vi har ätit lunch flera gånger. På två år i Stockhom åt vi lunch ihop säkert ... tre gånger?

Ganska ofta är jag eller min man bortresta i jobbet, men det är var för sig. Barnen är med den andra föräldern. Extra mycket, har man tur fylls dubbelsängen inte bara med Dong-Mei utan med A. också.

Så det har inte gått så bra. När jag läser om andra par som har barnfria helger och åker på staycation och till London och grejer så låter det härligt. Jättekul. Men jag tror inte att det är vår grej. Ungarna får följa med på resorna istället. Och senaste året har i inte haft så god tilgång till barnvakt med gamla föräldrar och corona.

Men kanske ska vi ändå utnyttja unga vuxna i bekantskapskretsen. De tjänar en slant, vi får gå ut. Tror att vi ska slå  till på det. Kanske helt enkelt dags att följa prästens goda råd.

Läsning och fönsterkarm

För två veckor sen började Dong-Mei faktiskt läsa. Enkväll när jag bad henne sätta sig i sängen vid läggdags medan jag gjorde i ordning något, så gjorde hon faktiskt det istället för att fnatta omkring.

Hon tog upp Mamma Mu och började läsa på första sidan: Det var en varm sommar. Det var första gången hon klarade att läsa mer än enstaka ord. Man kunde se hur något hände i henne. Hon fattade något om hur allt hänger ihop. Och sen dess har hon gärna velat övningsläsa lite mer.

Ett par dagar senare satt hon och läste mer Mamma Mu. Kråkan landade på ... fönster ... fönsterbl.. fönsterble...

-Det står fönsterblecket, hjälpte pappan-maken till.  Men vet du vad det är, Dong-Mei?

-Ja, det är den där karmen under fönstret.

Ja, precis. Så kompetent.

Alla "om"

 Det är ju en fruktansvärt märklig slump att man finns till. Det ska väldigt mycket till för att just vi som går runt här på joden är just vi. Det kan man tänka på ibland, men det är inte mycket att göra med den tanken.

I mitt fall kombineras den tanken alltid med nästa: det är ett så märkligt sammanträffande att jag är förälder till just våra tre barn. Först skulle de då bli till, av samma märkliga slump som vi alla blir till.

Sen skulle de hamna här. Och det gör ju saken ganska ångestladdad. Om vi alla inte hade blivit till så, ja, då hade vi inte funnits. Men våra barn hade funnits. Det hade varit någon annan stans.

Detta kan leda till många tankar, som de flesta andra föräldrar slipper. Tänk om mina barn hade hamnat i en familj i Australien? Tänk om de i Australien hade kunnat erbjuda något bättre för barnen, kanske precis rätt personlighetstyp, precis rätt skolform, precis rätt vänner, precis rätt handledning för att barnen skulle bli sitt allra lyckligaste jag? Tänk om de i australien helt enkelt är bättre föräldrar?

Tänk om barnen inte hade hamnat i samma familj och inte blivit syskon? Då hade de gått miste om varandra.

Tänk om barnen hade stannat hos sina första mammor? Det hade jag velat att de kunde. Men då hade de inte blivit våra- och jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara utan dem.

Det är inte mycket man kan göra med de här tankarna heller. Det blir meningslöst att grubbla över det. Nu är det ju som det är, och i grunden har jag en ganska hoppfull syn på det hela. Det kan bli bra på så många olika sätt.

Men tänk om Sverige blir mer rasistiskt? Tänk om det inte går att se ut som de gör och bo här? (I blame SD, men också dem som röstar på SD, samt, numer, moderaterna kristdemokraterna och liberalaerna.) 

Tänk om vi eldar upp hela klotet och allt våra barn får är en het planet med flyktingströmmar och krig om de få resurser som finns kvar. 

Nej, det går inte att tänka så. Man får skicka med dem all kärlek man har och hoppas att de blir lite bättre än vi själva.

Perspektiv via adoption

 Jag älskar Underbaraclara.

Men vad alla får det att låta som att tre barn kräver extra utrustning av alla slag. Clara ska bygga specialtvättstuga i källaren och ha ett tvättnedkast så att man slipper bära tvättkorgar upp och ner för trapporna genom hela huset.

Så här funkar det hos oss. Vi bor i lägenhet. Den är stor och rymlig, det är inte synd om oss. Vi har en mikrotvättmaskin i lägenheten. Där kör vi en liten tvätt varje dag. Den hänger vi i badrummet. Det är ganska stort och ändå fult, så man bryr sig inte så mycket om ifall det hänger tvätt i ett hörn också.

Sen har vi två stycken industimaskiner i husets gemensamma tvättstuga på vinden. För att komma dit får man ta sin tvätt, lämna lägenheten, gå upp för en halvtrappa, ut på en balkong, och över den, in genom en dörr i nästa trapphus och så gå eller ta en långsam hiss två trappor upp och sen gå ytterligare en trappa till vinden, låsa upp tvättstugan och sen tvätta, varefter man bär ner sin rena tvätt, samma väg som man kom. Tvättstugan måste bokas, men det finns gott om tider. Maskinerna sväljer jättemycket om man kan köra två samtidigt och man hinner med sex maskiner på sin tvättslot. Detta gör vi ungefär en gång i veckan.

Vi har inte byggt om vårt lägenhet för att vi har tre barn. Vi viker tvätt hela tiden. Men det gör alla med tre barn. Och fem barn. De viker mer. Jag hade gärna haft fem barn och vikt mer.

Det är något med att folk tycker att det krävs så mycket för att ha barn som irriterar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske att de inte alls uttrycker tacksamhet över barnen, att de ser barnen som ett underlag för att få fixa mer med det materiella, konsumera, jag vet inte.

Jag klagar ju också över den eviga tvätten, städet, stöket. Men ändå. Ett tvättnedkast för att man har tre barn i en stor villa? (Javisst, man får bygga sin villa precis som man vill ha den, en del vill ha intelligenta lampor, andra tvättnedkast.)

Kanske är det det här jag tänker:

Det behövs inte en massa arrangemang för att ha barnen. Men det tog oss en JÄVLA massa arrangemang för att få dem.

(Sprutor, undersökningar som gjorde ont som FAAN, sorg och helvete, intyg, plågsamma intervjuer som inte var ondsinta men som petade runt i vårt hela liv, besök hos läkare, sjuksköterska, ekonom, jurist, översättare, handläggare på utrikesdepartementet, tjänstepersonpå Taiwans motsvarighet till ambassad, socionom och präst, och nu har jag säkert glömt tolv yrkeskategorier, minst ett besök i domstol i såväl Taiwan som Sverige per barn, flera resor till Stockholm, minst en resa till Taiwan per barn, papper, så mycket papper, kostander, såna enorma kostander, tid, så oerhört mycket tid, så ofantligt långa listor på "ringer du adoptionsbyrån, så ringer jag och bokar tid för nya hiv-test", varje vecka nya tester, nya papper, nya räkningar. Varje vecka mer väntan, varje månad mer oro. Arrangemang a la grande.)

Och när man då väl har barnen så struntar man i tvättnedkast.

Religion

D tycker av någon anledning inte om religion, alltså ämnet. Han har ändå gått i kristen skola i flera år, så man kunde tro att det hade väckt något litet intresse, men det har det alltså inte. För att bevisa hur hopplös han är på religion kom han hem och visade upp sitt religionsprov om islan. Det hade inte gått särksilt dåligt, men han hade fått ganska låga poäng på frågan"Vad hände efter Mohammeds död?".

Svaret? "De begravde honom."

I skolan funkar det så, att allt som i och för sig är sant inte nödvändigtvis är rätt.

Konsekvenser

Vi är på får trettiofjortonde utflykt till skogen. Den här pandemin har fått mig att tröttna på skogsutflykter, och då var jag ändå en brinnande scout en gång i tiden.

Kidsen får varm saft i termos. Den är väldigt varm. Dong-Mei surplar i sig och bränner sig olyckligtvis i halsen (Aj, så ont!).

-Den här saften är så varm att jag brände mig i halsen. Det gjorde så ont där att mina öron fick konsekvenser!

Bränd ända ut i öronen. Ja, ni ser, snart struntar jag i skogsutflykter. Fast den här var fin, det började blåsa på eftermiddagen, men medan vi var ute var solen framme och om man kisade glittrade sjön och man kunde låtsas att det var en sommardag. Om man drog upp huvan på jackan mot den friska brisen och struntade i att marken under stjärten var rätt kall och blöt. Men ändå. 

Jag älskarju vinter,  och jag gillar skogen på hösten med alla färger. Sommaren är fin också. Men våren alltså. Stålkallt, helt obarmhjärtigt ljus, damm över vindpinade alfaltsgator, vinterns grus i högar, brunt gräs. Och så alla som tjatar om de mikroskopiska musöron som kanske syns på nån buske i söderläge om man har förstoringsglas. Jag hade gärna hoppat över mars och april och gått direkt från februari till maj. Men det kanske skulle få konsekvenser, det också.

Avslöjande

Jag försöker dricka en kopp kaffe i lugn och ro en helgmorgon. Det går såklart inte, det vet jag ju egentligen. Om det ska funka får man gå upp kvart över fem. Det gör jag faktiskt ibland för att få den där halvtimmen, men man måste sova också.

I alla fall, jag drack kaffe och Dong-Mei kom trampande med en kortlek. Nu skulle vi spela Finns-i-sjön.  Det gick bra. Sedan gjorde hon trolleritrick. Hon hade två kort, ruter dam och hjärter dam och jag fick välja en, ge tillbaka och sedan skulle hon säga vilken jag hade dragit.

 
-Den här!

Nej, den andra olyckligtvis, 50% chans där, som slog fel. Hon testade igen.

-Den här!

Rätt.

-Jaa!
-Så bra, sa jag, hur gjorde du!?
-En magiker slöjar aldrig av sina trick!

Nej, slöja inte av slumpen, älskade unge.

Adoption, kristendom och väderkvarnar

 Ganska många adoptionsländer kräver att de som adopterar ska vara kristna. Därför är väldigt många av dem jag känner som har adopterat kristna. Nu kan ju jag omäjligt avgöra hur kristna folk egentligen är, men en del av dem berättar om hur de inte alls är kristna faktiskt, det var bara något de sa för att få adoptera.

Det där gör lite ont i mig, Inte för att jag tror att jag är särskilt lyckad själv, verkligen inte. Inte heller för att jag tror att kristna är bättre än andra, det finns bra och dåliga av alla sorter. Men jag tänker att få barn vill man helst göra genom någorlunda ärliga förfaranden. Adoption är tillräckligt krångligt som det är.

Och det finns länder som inte kräver att man är kristen, så man behöver inte ljuga om det. Man kan välja annat land. (Eller, det kanske knappt går längre, när jag tänker på det. Det finns många barn som någon borde älska, men det finns få att adoptera.)

Jag vet inteheller hur farlig den där lögnen är. Det är sällan föräldrarna som kräver att man ska vara kristen, de kommer ofta från samhällen som itne är kristna. Det är de organisationer som verkar som är kristna och vill att barnen ska få en kristen uppväxt. Barnen lär absolut inte ha någora synpunkter på vilken religion de får med uppväxten. 

Men jag är i alla fall glad att vi inte ljög. Vi är dåliga på många andra sätt, förstås, det är alla föräldrar. (Önskar att jag hade Malin-på-Barnkanlens självförtroende, som på frågan "Hur är du som mamma?" utan att tveka svarade att hon var en bra mamma, och rolig.)  

Men jag är nog ute efter fel problem. Problemet med adoption är kanske adoption. Det är bara det, och jag återkommer alltid dit, att just i varje enskilt fall hade det sällan varit bättre om barnet inte blivit adopterat. Det är det struktuella som är svårigheten. Och strukturer är svåra att komma till tals med. De blir lätt väderkvarnar.

Komma till rätta

Dong-Mei är så trött en morgon. Hon kommer upp, dricker sin välling och går sedan tillbaka till sängen och somnar om. Solen lyser henne rätt i ansiktet, mendet stör inte hennes sömn. Till slut vaknar hon, sträcker på sig och förkunnar att hon är så sömning, så hon tänker inte vakna idag. Men det tar såklart inte många minuter innan hon har gasat igång. Hon kommer upp och sluddrar nästan:

-Sådärja. Nu har jag komit lite till rätta.

Redo för att välta huset åter en dag.

Gabriel Gräslök

Gabriel Gräslök skriver så gräsligt

brevet han skrev var inte läsligt.

Åh, vilket brev!

sa fröken och rev

brevet som Gabriel Gräslök skrev.

 

Dong-Mei har älskat Lennart Hellsing sen första dagen, och nu kan hon nästan hela ABC-boken utantill. Gabriel Gräslök-versen är en favorit. Hon har kommentarer också:

 

-Men han skriver ju på sitt sätt! Man behöver inte säga att det är dåligt och riva sönder sådär!

Ögon

 -Mamma, säger Dong-Mei. Det är morgon och sommartid och hon har inte ens öppnat ögonen än.

-Mamma, när jag har ögonen så här (d.v.s. slutna) så är det här (pekar på vänster öga) tungare än det andra. Varför det?

Det är en av alla frågor från Dong-Mei som det är svårt att svara bra på.

Ögon står f.ö. i centrum denna vecka. Både D och A klagar över kliande ögon. De ser också mycket rödögda ut. Det blir bättre med ögondroppar mot allergi, så vi droppar.

A. har varit hos optikern. Hon fick glasögon för att hon är närsynt för två år sedan. Men nu fick hon också läsglasögon. 

-Hon ser dåligt, sa optikern utan att linda in det. Både på långt håll och nära håll.

Så då fick A. välja två nya bågar. Två nästan likadana, en att ha hela tiden, och en att ha när hon läser. Då kanske läsningen går bättre, jag tycker nog att det går knackigt. Optikern menade att det är superjobbigt att läsa med dåliga ögon, musklerna spänner sig, och sen tjyvslappnar de av och då blir texten blurrig en sekund, sen skärper sig ögonen igen och det där pulserandet är tydligen tröttande.

Ja, så om vi får ordning på Dong-Meis tungare öga, på kliet och på de två paren glasögon, så blir det väl bra.

Inte mycket fokus

 Lärare tror av någon anledning ofta att om de får ett syskon till tidigare barn i familjen som kommer det barnet att vara likadant. Eller de kanske inte tror det, men ibland låter det så.

D. var världens redigaste elev. Eller är. Alltid väl förberedd, läser på allt, även det han tycker är tråkigt, packar gympapåsen själv på kvällen. Ni fattar.

Med A är det annorlunda. Hon lär sig jättebra det hon vill. Det andra - nej, det stör. Men nu har hon kommit på att om hon skriver upp gångertabellerna och tittar på dem så minns hon dem. Inte så förvånande. Hon gillar ju bilder.

Sen har vi då Dong-Mei, älskade unge. Igår sa hennes kinesiskalärare att det vore bra om hon hon inte hade playdejts inplanerade just de dagar då hon har kinesiska. För då kan hon inte fokusera. Jag blev väldigt glad av detta budskap. Det verkar innebära att hon ändå fokuserar lite annars. Och det här var första gången Dong-Mei skulle följa med nån hem efter skolan. Det är ju pandemi och hon har just börjat Förskoleklass. Inte så himla lätt att fokusera då.

Om nån undrar varför livet med Dong-Mei är så extremt kul, om än lite tröttande, så kan jag berätta att imrose, i bilen på väg till skolan, gick en dam framför oss mot rött ljus. Hur nu Dong-Mei såg det, jag nöjde mig med att konstatera att vi hade rött och då kan ju folk få gå över hur de vill.

-Men lilla damen! Inte ska du väl gå mot rött!

Hon kanske inte kan fokusera. Men hon är bäst ändå.

Emil och Dong-Mei

Vi läser Emil i Lönneberga som godnsattsaga för Dong-Mei. Hon har precis tagit steget från att gilla böcker med färglada bilder till berättelser utan så mycket bilder.

Emil förstår hon mycket väl. I ett kapitel sitter Emils mamma på Emils sängkant på kvällen och uttrycker sin oro för hans många hyss. Hon säger att till hösten ska han börja skolan och då kan det inte fortsätta så här. Det här gillar inte Emil att höra. Han sjunger på en låt.

Dong-Mei skrattar och säger att det här känner hon igen. Hon vill inte heller höra på förmaningar som hon får tio gånger fler av än de andra barnen nånsin fått. På förekommen anledning, ska tilläggas. 

-Fast jag brukar inte sjunga "dudelidej", utan säga "blablabla".

Sen föreslår hon:

-Kan du byta ut Emil mot Dong-Mei när du läser?

Se där, det är fint att kunna identifiera sig med världslitteraturen. Böcker är viktigt.

Stora barn behöver ingen mamma

Ibland, på bilder i tidningar, ser man en förälder med armen runt sitt tonårsbarn. Oftast är det en mamma.

Tonåringen tittar självsäkert och självklart in i kameran. Men mamman ser alltid lite vädjande ut. Älska mig, unge, ser hon ut att tänka.

För barnet behöver ju inte älska sina föräldrar. Men föräldrarna kan ju aldrig låta bli att älska sitt barn, även om hen har blivit tonåring och klarar sig själv. Borta är den där lilla personen som behövde hjälp att knyta skorna och sträckte armarna efter föräldern när något otäckt hände. En hund, ett magont, en ensamhet.

Jahapp. Så är det att vara föräldertill stora barn. Man verkar behöva dem mer än de behöver en. Fast kanske inte alltid. Och så vill man att de ska klara sig själva, det är ju det man har jobbat på i tolv år.

Så himla länge

 Det är samma sak varje höst och varje vår. Inga barn litar på föräldrarna som säger att det är dags att gå och lägga sig eller gå upp. Men det är ju ljust! Eller mörkt!

Härom morgonen sov Dong-Mei ungefär som vanligt länge. Hon vaknade vid halv sju, men då hade ju solen redan stigit upp i öster, som vårt sovrumsfönster vetter mot.

-Jag har sovit så himla länge att solen gått upp!

Japp. Så himla länge. Men det är vackert med solen över hustaken. Lite lättare att vakna, lite enklare att tänka att man har vintern bakom sig och inte framför sig. Och jag gillar ändå vinter, men inte alla potentiellt tillhörande sjukor. Men nu blir ingen sjuk, för alla stannar hemma med minsta symptom. Inte bara dåligt, faktiskt.

Lite lättare att vakna nu, när solen står lika högt på morgonen som den gjorde i mitten av september, men med den lilla skillnaden att nu kommer en sommar. Svårt att känna när vi cyklar mot skolan i blåst och minusgrader, men den kommer. Jag har köpt nya jeans.

Många blessyrer

Dong-Mei hade en tuff helg. På lördagen gjorde vi en cykeltur, och då satt hon bakpå min cykel i sån där storbarnscykelsadel. Hon envisades med att hålla cykelpumpen, en liten kompakt sak gjord för att alltid ha med ut, i metall förstås.

När jag slängde bak min handväska som hängde tvärs över kroppen och åkte fram hela tiden, lyckades jag skapa en dominoeffekt. Väskan slog till pumpen som slog till Dong-Mei rätt över ögonbrynet. Det blev blåmärke. Och tårar. Stackars Dong-Mei.

Så blev det söndag och Dong-Mei, pappan och jag cyklade till lekplats. Nu fick hon cykla själv, syskonen var hemma själva och spelade troligen debila telefonspel. Vi lekte kull i en sån där lekställning, och jag ser Dong-Mei springa från sin pappa, runt en stålkonstruktion och rätt in i en av stålpinnarna i en stege. Hon studsar tillbaka, det stänker blod och det där, tänker jag medan jag ser det hända, det där gör ont, hur gick det med näsbenet? Vi hade ju en incident med As näsben för ett par månader sen, man kan inte åka in med näsben till akuten hela tiden väl?

Men näsbenet är fint, det svullnar inte så farligt, näsblodet går fort över, men Dong-Mei är ledsen. Nu vill hon inte leka mer. Hon vill hem.

Så vi cyklar hem. Och jag gillar de äldre, oftast män, som inte kan låta bli att le åt en sexåring, som har jackan öppen, en lila Pippimössa med knallgul hjälm ovanpå och ett stort, lurvigt rosa näbbdjur fastsatt i en dragkedja på tröjan studsande runt när hon cyklar, med en papperstuss stickande ur vänster näsborre. Det syns att hon är full av idéer och liv.

Och då blir det kanske skador. Barnen som var hemma och spelade på telefoner hade inga skador. Men jag undrar vad som är bäst på sikt?

 

 

Jesus som bluff

Några av barnen, d.v.s. D och Dong-Mei går i kristen skola. De har morgonandakt med den lärare som har den första lektionen på dagen varje morgon, de har kristendomsundervisning en dag i veckan, utanför schemat, förstås, och så har de morgonbön med nån "profilpedagog", d.v.s. så vitt jag förstår nån person som inte är präst men håller liten andakt med barnen. Ganska mycket kristendom i vardagen alltså.

I söndags bakade jag kakor eller nåt i köket och hade på radion när det var gudstjänst på P1. Jag avskyr radiogudstjänst, det är ungefär som att se operaföreställningar på teve - helt hopplöst. Men Dong-Mei hörde ju att det var något gudligt på gång och kom att tänka på en sak:

-Hur är det med Jesus? Finns han på riktigt? Eller är det en bluff?

Ganska mycket kristendomsundervisning i vardagen biter inte riktigt på henne. Jag tror inte att något kan besegra henne.

Trött i Taipei

 Jag skulle så gärna vilja åka till Taiwan och se på allt. Det lär finnas mycket skog, den har jag knappt sett. Varma källor och snabbtåg. Och stränder som är som i Thailand, sägs det. De är ganska otillgängliga, för södra Taiwan är inte så väldigtturistvänligt, inte för européer, men det ska nog ändå gå, tänker jag.

Framför allt skulle jag vilja se Taiwan utan att vara så trött som jag alltid varit. Att först flyga över halva jorden och sen dagen därpå få en ny bebis, det gynnar inte sömnen. Taiwan är dimmigt i mitt minne. Inte så att jag inte kommer ihåg, men en sån där slöja av sömnbrist ligger över allt.

Taiwan är också så otroligt förknippat med jakten på flasknappar som nya bebisen ska gilla bättre, ny kofta som inte är för varm eller för kall, en termos för mjölkersättningsvatten och så kanske inte åka för långt bort. Fast det sista struntade vi i, eftersom vi tänkte att barnet ändå inte skulle vänja sig vid hotellet eller lägenheten i Taipei, utan vid oss, så det spelade ingen roll var vi var. Vi bar och bar små kottar genom Taipei. 

Och alla myndigheter vi besökt, alla kontor, alla papper och stämplar. En helt kafkaaktig upplevelse, vi hade med oss tolk, och vi fattade ingenting. Men ska jag vara ärlig har jag precis samma förhållande till UD:s expedition på Malmtorgsgatan, där bakom Sheraton eller vilket hotell det nu är vid Tegelbacken i Stockholm. Känslan av att det man gör är enormt viktigt, man håller sitt barns liv i handen i form av en bunt slämplade och sigillförsedda papper, men man fattar inte vad som händer med pappren där på myndigheten i Stockholm eller Taipei.

Men det vore roligt att åka till Taipei utan att vara trött och drabbad av overklighetskänslor och skräck för att det ska hända något konstigt i processen. Fast också utan att vara nykär i liten person. Kanske är det den känslan som gjort Taiwan så bra? Kanske är det inte alls maten och staden?

Offerkofta på

Morgon i Elsahuset, alltså hemma hos Dong-Mei. Mamman, alltså jag, har givit smörgås på sängen till två barn, D 12, och A 9. Men Dong-Mei har ännu inte fått sin vällingmugg på sängen. Det är för att hon sover så gott. Men till slut går pappan in och klappar henne på ryggen och frågar om hon har fått vällingen.

-Nej, säger Dong-Mei och snyftar ner i kudden. Nej, för alla har skitit i mig!

Skitit? Varför kan hon böja det rätt när hon aldrig lär sig skar och sjöng, utan kör med skärde och sjungde? Och över huvudtaget, SKITIT, varför säger hon det?

Men sött är det ändå. Och maken till unge att få på sig en offerkofta fort har jag aldrig sett.

Onda mammor. Och tjatiga.

Jag nattar Dong-Mei och hon berättar en lång historia om olika aktörer. Det finns alla möjliga med i berättelsen, t.ex. "onda mammor". De är särskilt läskiga, det förstår man.

-Onda mammor? frågar jag. Är det såna som jag?

Då skrattar Dong Mei så att hon nästan inte får luft. Så absurt! Nejnej, jag är ingen OND mamma, det menar hon verkligen inte. Lite tjatig, bara.

Okej, då går detkanske ganska bra ändå?

Snö

Det snöar och snöar i Göteborg. Och ingen skottar. Det är som om man har glömt att det kan bli snö också här. Eller som att någon hoppas på klimatuppvärmningen, och därför har rationaliserat bort snöröjning.

På gatan nedanför vår lägenhet där jag hemmaarbetar går en man med en barnvagn. Det går inte att komma fram, jag fattar om han är irriterad.

Och då minns jag en dag för vad som måste varit fem år sedan. Dong-Mei och jag skulle till sjukhuset. Jag minns hur jag valde bort både vagn och bil och helt enkelt stoppade ner ettochetthalvtåringen i en stadig variant av babybjörn, svepta jackan rynt alltihop och pulsade bort til språkvagnshållplatsen.

Tänk att hon var så liten? Tänk at thon skulle på koll på sjukhuset för att hon nyss kommit hit.Tänk att jag för fem år sedan nyss blivit mamma till ett tredje barn. Jag var nybörjare på Dong-Mei för fem år sedan. Ändå inte så länge sedan. 

Samma snö, samma brist på plogbil.

Men inte en bebis längre.

Näsa

Tidigt en morgon vaknar Dong-Mei till bredvid mig. För hon sover ju alltid mellan min man och mig. Ett rufsigt huvud reser sig från en hög med kuddar och så ser jag hur trötta putpiller försöker fixera mitt ansikte. Sedan sätter hon ett bestämt pekfinger på min näsa, tar bort det igen, lägger sig ner och fortsätter sova.

Så absurt. Och så mysigt.

Labb för katter

 Dong-Mei gör ju alltsomoftast om vårt badrum till ett labiratorium, eller vad hon brukar kalla det. Häromdagen fick man inte komma in, och hon hade satt upp ett skylt på dörren så att man skulle fatta vad som dolde sig därinne:

Ja, ni ser ju. De små paragrafliknande krumelurerna är då tryckta små a:n. Det står: lapförkatä. Man fattar:

Labb för katter.

Hon har lärt sig skriva ju!