Ingens barn

Jag vill ha fler barn. Hur många som helst troligen. Men det kommer inte att funka. Det gör det inte för någon.

Vi adopterar inga barn för att "rädda" dem. Det finns massor av barn som behöver familjer, men de som vi har fått hade fått familj även utan oss. Inga världsförbättrande ambitioner är inblandade i vårt beslut att adoptera.

Men så finns det massor av barn som inte får familjer, som inte har någon. De är inte heller tillgängliga för adoption, för det allra mesta. De lever i områden där det är så rärigt att man inte kan bedriva adoptionsverksamhet; ingen vet om det finns föräldrar i livet, ingen vet varifrån barnen kom, inte de själva heller. När jag ser på små ungar och vet hur de ser ut när de sover, vet hur dåliga beslut en fyraåring fattar om ingen stoppar hen, vet hur griniga de är när de blir hungriga, hur mycket gladare de blir efter lite gröt i magen. Då blir jag galen, helt knäpp, när jag tänker på alla ungar som är ingens.

Ingens unge.

Kan någon berätta för mig vad jag kan göra åt det?

Allergi allerga

Min man och jag har tyckt att det är så praktiskt at våra barn inte ärver våra fysiska defekter. Båda är pollenallergiska. Tur för kidsen att de slipper det.

Förra våren hostade och nös D. hela tiden. Vi trodde att han var förkyld. Dessutom kanske det var nåt med sängen eller väggen för, det var värst på morgonen. När vi flyttade till Stockholm blev han bättre.

Men så kom våren till Stockholm. Han säger att det "svider" i ögonen, de är helt knallröda och han nyser så att han inte kan sova på nätterna. Jag vaknar av att nyser femton gånger i sträck flera gånger under natten.

Och så hostar han, han säger att hostet inte kommer ut. Det är för att han nästan får kramp i luftrören. Man får ge vatten och be honom att försöka andas lugnt.

Det här får bli doktor. Men det tar lite tid att få doktor. Så nu har min man hittat receptfri antihistamin för barn, det kanske hjälper lite. (Tips från Elsasmamman: ta inte två antihistamintabletter när det står en på paketet för att du är så sur på att det kliar. Det blir inte bättre, men man får ganska ont i huvudet. Har testat flera gånger och är rätt säker på att det är så här det hänger ihop.)

Hur kunde vår söta unge som inte liknar oss ÄNDÅ få pollenallergi? Han hade till och med katt när han var bebis, så han fick massa härliga allergener i sig varje dag, när han slickade på saker med katthår på. När han inte slickade på katten.  Är det nåt fel i själva Sverige som gör att alla, oavsett genom, får kli på våren här?

(Han sjöng på skolgården idag. Det var tusen ungar, man kunde inte se honom, men efter konserten ser jag något sött i ögonvrån. Något ovanligt sött. Det är han. Fattar inte hur man kan ha sån tur så att man får det sötaste som finns. Men röd i ögonen är han.)

Adoption som inte tar slut

Ett tag kände vi massor av familjer sm skulle adoptera. Vi gick på kurser och på öppna förskolan och kom i kontakt med massa familjer. Adoptivfamiljer, som de kallas. Familjer alltså.

Några av dem har vi kvar och någon ny har kommit till, men många kände vi egentligen inte så bra. Men de var ändå viktiga att ha och det kändes bra att barnen såg andra familjer som liknade vår.

Men nu finns inte så många adoptionsaktiviteter att tillgå. Barnen går i vanliga skolan och vanliga förskolan. Det förekommer ju inte att det anordnas några adoptivgrupper från BVC. De som så gärna ville ha med oss i nån amningsgrupp. Lite missriktat. Och social resursförvaltning som vände på varje sten för att se om vi var tillräckliga för att adoptera. Tre gånger. Kunde de inte satsa lite tid på nån uppföljning?

För nu är det slut med adoption. Det är dagis, det är vantar, det är sprutor, det är tandställningar, det är skjuts till friidrotten, det är kompisar, något kalas ibland, luciatåg, tusen skolblanketter, konsert på skolgården, ny cykel, nya skor, körövning och övernattningar.

Men ingen enda är adopterad. Ibland får vi nån fråga om det av nån mamma i dörren på väg att hämta sitt barn, men i stort sett är det överspelat. Det var när de nyss kom som adoptionen var intressant.

Men nu då? Det är faktiskt fortfarande adopterade, om jag får påpeka det.

Och nu finns det ingenstans att gå.

Det är inte så att vi har stora adoptionsrelaterade problem. Man kan säkert få nån terapi av duktig adoptionsinriktad psykolog, det är bra. Men det behöver vi inte just nu i alla fall. 

Jag vill bara träffa nån ibland som är som vi.

Rant mot barn. Och vuxna.

En liten kompis var hemma och lekte. Hon hade synpunkter på ordningen i A:s rum. Vad stökigt hon har det!

Ja, det är helt korrekt. I sak.

Det är emellertid inte helt korrekt beteende att kritisera andra barns rum.

Så här kommer ranten:

Hörru, kompisbarnet. Ja, det är stökigt hos A. Och inte hos dig. Det beror på att mamman i Elsas gäng inte har en städerska som kommer och städar, som hemma hos dig. Mamman i Elsas gäng städar själv. Dels för att det då blir pengar över till sånt Elsamamman tycker är viktigare. Dels för att det finns en liten socialist i Elsamamman som säger att man tar hand om sin egen skit. Det finns också människor som inte har råd med städerska.

Det kan hända att det här är dubbelmoral. Det finns förstås massor av saker och tjänster som jag köper. Det är inte heller så att jag är arg på människor som har en städerska, om hen får rimlig lön för besväret. Folk får göra som de vill med det.

Men de får inte göra som de vill med att uppfostra sina barn. I synnerhet inte om ens sociala situation är såpass ordnad att man har fixat en städerska. Då finns olika resurser. Kompisbarnet: A. går inte hem till andra och klagar. Gör hon det får hon med mig att göra! 

Det är värre att vara dryg än att ha det stökigt.

Den här ranten vänder sig nog mer till kompisbarnets föräldrar för övrigt.

There. End of rant.

Hemma

A. kryper ner i sin egen säng efter en vecka på påsksemester. Jag undrar om det är skönt att vara hemma igen.

-Det här är inte hemma, säger A. Hemma är Göteborg.

En del säger att barn vänjer sig fort. Det tycker jag inte riktigt stämmer. Vissa barn gör nog det. Vissa inte.

Det är svårare för dem som inte vänjer sig.

Påsk

Nåt ska de väl lära sig, tänker jag på långfredagen och håller därför en liten utbildning om inte bara den kristna, utan också den judiska påsken. Vi äter pepparrot, nämligen, och jag kommer på att judiskt påskfirande också innehåller pepparrot som en påminnelse om utstådda bittra lidanden. Rätta mig om jag har fel; vi är inte judar.

Vi kommer fram till att Jesus korsfästes på långfredagen, och att det var mitt i den judiska påsken. Men varför hade de påsk, om de inte trodde på Jesus? Tror judar  inte på Jesus?

Jo, fast de tror inte att han är Guds son, det är hela grejen. De väntar fortfarande på att Messias ska komma. Vi tuggar vidare. Sen säger D:

- De är lite långsamma, va?

Ursäkta, eventuella judiska läsare. Jag ser hellre likheter än skillnader i religioner. Men det är en schysst kommentar. Lite närsynt. Men kul.

Studsmatta

Grannskapets barn har samlats i vår studsmatta som tar upp halva tomten. Eller mer.

Det är mysigt att de leker tillsammans, de är mellan två och tio.

Nån har kommit på leken att man slänger upp ett par små gosedjur i luften och så ska man studsa fram och ta dem. Den som får tag i ett vinner.

Naturligtvis går det då lite vilt till väga. Ingen har tänkt missa chansen att ta ett gosedjur. Mitt i allt står lille Mio som en vante. Han är inte så tung, så han flyger åt alla håll när de stora, tyngre, barnen hoppar mot gosedjuren.

-Nej, säger jag. Ni måste akta Mio. Gosedjuren går inte före Mio. Mio är viktigast.
-Ja, säger Dong-Mei. Ja, för han är människa.

Exakt.

Ont i själen

Om ens barn inte vill gå till skolan och därför skriker, gråter, svär, sparkas och slåss, så att man inte kommer iväg till skolan förrän ett par timmar för sent -

vilken rubrik ska man kryssa i på Försäkringskassans webbformulär då?

Det kan ju inte vara min arbetsgivare som ska stå för min bortavaro en sådan morgon, det är inte arbetsgivarens fel. Inte heller har jag "semester", jag vårdar barn, mycket intensivt.

Man kan välja på feber, kräksjuka, ont i magen och ont i huvudet.

Men man kan inte välja ont i själen.

Och, personligen, tycker jag att ont i själen kräver mycket mer omsorg än lite ont i halsen. Jag skulle faktiskt hellre skicka iväg en lätt febrig unge än en unge med ont i själen.

Men det fanns ingen sån ruta.

Spagat

-Äsch, jag kan inte säga det, säger A, som övar på att gå ner i spagat. Av nån anledning.

-Skabat? Heter det så?
-Nja, det heter mer som spagetti, svarar jag.
-Skabetti?
-Nja. SPagat.
-Skabat?

Dong-Mei tröttnar på att A. inte gör några framsteg i uttalet.

-Nej! Spagat!
-Skabat? försöker A igen.
-SPAGAT! rättar Dong-Mei.

Stackars A som har en så receptiv lillasyster.