Sexåring

Alla tre kidsen och jag är ute och cyklar.

-De får inte köra på mig, säger Dong-Mei. För jag är en sexåring och kör man på en sexåring är man från vettet! Jag skulle dö direkt innan jag hann börja leva.

Ja, hoppas du har många lyckliga år framför dig, min lilla nyblivna sexåring.

Klarar allt, kan allt

D. och Dong-Mei sitter och tittar på molnen under en liten utflykt.
-Det där, säger D. och tittar på ett moln, ser ut som en sån där häst med vingar, vad heter den nu igen?
-Pegasus, säger Dong-Mei.

Det har hon ju rätt i. Jag kommer aldrig att fatta var hon plockar upp allting. Hon kan läsa lite lagom för att klara sig (skor skrev D. på en lapp, det klarade hon, eftersom hon var motiverad, hon läste och gick genast ut i hallen och kollade bland skorna, det var skattjakt), hon kommer ihåg alla faktauppgifter som någonsin snuddat vid henne och hon är outtröttlig. Hon är orädd. Hon är frimodig och tar kontakt med andra barn, och andra vuxna. Hon är fysisk, om än mer försiktig än A var, men det är väl typ alla. Hon är rolig. Hon är kreativ. Hon är bestämd. Hon är tydlig.

Ändå är jag rädd att hon inte är riktigt trygg. Kan inte sätta fingret på varför. Hon klarar ju allt. Kanske är det just det?

Parkering

Jag hämtade Dong-Mei med bil från förskolan. Bilen fick jag ställa ganska många kvarter bort, så när vi skulle gå till bilen fick jag berätta för Dong-Mei att vi hade en promenad.

-Nu blir det en utmaning att hitta bilen, Dong-Mei.
-Jaha, svarade Dong-Mei. Jag säger bara: lycka till!

Ja, det behöver jag när jag kör bil på Söder. Och när jag ska hitta den igen.

Plan

-D., får jag sjunga två sånger för dig? frågar Dong-Mei.
-Ja, säger D. generöst.
-Okej. Jag börjar med den första.

Bra plan.

Nya tider

Vårt hus har blivit väldigt levande. Trots att vi inte träffar nån, eftersom corona.

Barnen kommer och går, jag kommer hem och något barn är redan där. En kommer in, en går ut. Det är ganska nytt. Tidigare har ju alltid en vuxen varit hemma om det har funnits barn här. Men nu kan ju ett par av barnen vara hemma utan oss.

En ny era. Det är livligt och kul.

Doktor

Jag coronaarbetar hemifrån, maken är ledig. Dong-Mei har uppvisat några lite coronaliknande sympton, och är hemma från dagmamman. Hon är såklart inte medtagen alls. Lite feber för fem dagar sen är inget för en som är fem år. (Men ingen har blivit smittadi familjen - det är nog nåt annat virus än corona hon har.)

Dong-Mei leker doktor. Jag är patient på lunchen, maken strax efter. Sedan går jag ner för att fortsätta arbeta.

-Nu ska du vara patient! säger Dong-Mei
-Nej, det var jag ju nyss, säger jag. Nu måste jag arbeta.
-Men du då pappa?
-Jag måste ta tag i disken, jag var ju också nyss patient?
-Åh! Ingen behöver mig, säger den lilla doktorn. Jag går i konkurs!

Lilla Dong-Mei, vi behöver dig.

Min clown

-D:s kompisar är snälla, säger Dong-Mei. De har mycket tålamod med mig.

Ja, det har de. Kanske får hon lite för ofta höra att hon är tålamodsprövande. Men anledningen till att alla har tålamod med henne är att hon är så sanslöst rolig också.

Hur gör man för att ett barn ska fatta att man inte behöver vara en jobbig clown? Eller så är hon en jobbig clown, och då ska hon få vara det.

Det är svårt att uppfostra barn så att det blir rätt.

Kunde kanske de där himla adoptionsutbildningarna handlat lite mer om sånt istället? Grejen med svält och matbunkring var liksom aldrig aktuell i Taiwan.

Lasagne

Jag bjuder på ris och köttfärsgratäng. Inte lasagne alltså, men gratängartat.

Dong-Mei kommer till bordet lite senare än alla andra, det gör hon alltid. Men hon kommer till slut.

-Åh, får vi salange?!

Måtte det aldrig sluta.

Det jag, och inte alla andra, förstår

En av Underbara Claras läsare är ledsen för att mammor klagar på att det är jobbigt med barn. Hon skulle göra vad som helst för att få ett barn och sedan aldrig klaga.

Clara, som jag för övrigt gillar, säger att hon unnar den här läsaren hela mammagrejen. Glädjen och irritationen. Clara är klok och hon har rätt. Jag är också irriterad på mina barn ibland. Jag tänker också att det blir långa sommardagar med barn, om man är ensam vuxen. Många konflikter att medla i, absolut ingen tid att läsa en bok eller dricka lite lemonad i skuggan. Otacksamt gnällande över att de fått fel glass och inga nya flippflopps.

Men att ha slitit så fasansfullt för att få barnen fungerar fortfarande som vaccin mot en del gnäll från min sida. Det räcker att tänka:

Hade jag hellre haft det som innan?

så är man mindre gnällig, mindre otacksam.

Jag fattar att alla älskar sina barn oändligt. Jag gör det. Jag tror inte att min kärlek till mina barn är finare än nån annans.

Men jag vet vad det här har kostat. Och det hjälper. Det vet inte de som inte har gjort det. Inte ens om de har förlorat sin mamma som Clara berättar om . Hon berättar så fint och jag är ledsen för Claras skull, för det där med mamman. Ingen ska behöva förlora en ung mamma. Men: det är inte detsamma som att ha förlorat sina barn.

De vet faktiskt inte. Och de uttrycker sig faktiskt aningslöst.

De får göra det, för de fattar faktiskt verkligen inte. De kan man inte lasta folk för.

Men du, tjejen som inte fattar varför folk klagar:

Jag förstår dig.

Konsten att adoptera

Att bli förälder genom adoption är världens konstigaste sak.

Jag har hört från många att det är konstigt att bli förälder på BB också. Att man föder sin bäbis och sen skickar de hem en med en ny människa som man har ansvar för, fast man inte kan ett dugg om bäbisar.

När man blir förälder genom adoption åker man långt bort i världen. Man talar språket dåligt, om ens alls. Jo, lite har man kanske försökt anstränga sig att lära sig. Men alltså: man pratar ju oftast språket mycket mycket dåligt.

Man fattar inte nåt av världen runt sig. Man har läst på om statsskick och sociala skyddssystem och grejer, men när man kommer dit: man fattar inte mycket.

Man hittar inte.

Man känner absolut ingen.

Sen åker man nånstans i en ny stor stad, och så kommer man till ett barnhem, man fattar inget av vad som pågår på barnhemmet under vardagarna. Hur skulle man kunna fatta det?

Man får ett barn. Nån sätter ett barn i ens famn. Eller skjuter fram ett litet barn som kan gå själv. Så. Där är mamma och pappa, där är barnet, det var det.

Man åker taxi till hotellet eller lägenheten med ett förvirrat och ledset barn. Bättre med små spädisar, värre med lite äldre barn. Det är det VÄRSTA jag har gjort mot någon. Det värsta jag har gjort mot någon är det jag har gjort mot Dong-Mei.

Så i denna förtvivlan startar relationen mellan barn och ny famlj. Barnet är så rädd att man är orolig för att hen på riktigt ska gå sönder direkt. Barnet kämpar. Man älskar sitt lilla nya barn. Och vet att man har gjort något hemskt mot sitt nya barn.

Vem kan hjälpa? Kan kanske farmor och farfar komma över och säga något klokt? Nej, för de är tusen mil bort. Okej, Skype. Men vet farmor och farfar ens något om barn som går sönder vid adoption.

Nej. Den som vet bäst är tyvärr man själv som vet nästan inget.

Jaha. Man kan ju inte ge upp. Man ger mat. Man tappar upp bad. Man skojar. Man klappar. Man nattar. Man gör liten utflykt.

För vad har man att välja på?

Sen åker man hem. Och i nästan alla fall går det ganska bra, för barn är så tappra. De har heller inget att välja på. De visar vad de behöver, man ger. Och så blir det bra. Men helt bra blir det kanske inte, tänker man resten av livet.

Mina meriter

Jag har gjort två riktigt svåra saker i livet.

Tagit körkort och adopterat barn.

Om folk bara visste.

Ja, körkort vet de ju, jag är förvånad över att jag fick ett. Inte för att jag kör dåligt, men för att jag tänker på mig själv som en som inte borde kunna köra. Lite oklart varför, egentligen. Men alltså: jag har körkort.

Och jag har adopterat barn.

Om folk bara visste.

Detta borde kvalificera mig för vartenda jobb jag nånsin skulle vilja ha. Strunta i min CV, strunta i tidigare anställningar och utbildning. Fråga bara: Har du körkort? Har du adopterat barn?

Är svaret ja på de frågorna så har du framför dig en person som klarar allt i hela världen.

Sista gången

Nej, hörrni, det här med att den lilla växer och blir så stor, är det så roligt egentligen?

Med storasyskonen D och A har jag alltid kunnat tänka att nu tar du ett litet steg till lilla vän och lämnar vällingburken till nästa barn. När jag packar ner en fin hemstickad vintertröja som är kort i ärmarna tänker jag att om ett par år har någon annan på sig den här varma tröjan. Och när spjälsängen ställts undan funderade vi inte på att sälja den, kanske inte ens montera isär den, för den skulle ju snart fram igen. Och igen.

Idag bytte jag lakan på Dong-Mei lilla täcke. Hon har inte vuxensize på täcket än. Och då kom jag på att om bara några månader blir det inga fler små täcken. Inte bara har jag lagt undan Dong-Meis täcke, jag har lagt undan små täcken för all framtid.

Nu ska vi tydligen istället snart ha en tonåring, om ett och ett halvt år. Om några månader ska alla gå i skola. Alla tre. 

Men jag då? Jag hann ju inte med? 

Varför började jag inte med barn när jag var tjugo, så kunde jag skaffat jättemånga.

Fast jag hade förstås inte fått adoptera när jag var tjugo. Det hade varit en miss.