Det jag, och inte alla andra, förstår

En av Underbara Claras läsare är ledsen för att mammor klagar på att det är jobbigt med barn. Hon skulle göra vad som helst för att få ett barn och sedan aldrig klaga.

Clara, som jag för övrigt gillar, säger att hon unnar den här läsaren hela mammagrejen. Glädjen och irritationen. Clara är klok och hon har rätt. Jag är också irriterad på mina barn ibland. Jag tänker också att det blir långa sommardagar med barn, om man är ensam vuxen. Många konflikter att medla i, absolut ingen tid att läsa en bok eller dricka lite lemonad i skuggan. Otacksamt gnällande över att de fått fel glass och inga nya flippflopps.

Men att ha slitit så fasansfullt för att få barnen fungerar fortfarande som vaccin mot en del gnäll från min sida. Det räcker att tänka:

Hade jag hellre haft det som innan?

så är man mindre gnällig, mindre otacksam.

Jag fattar att alla älskar sina barn oändligt. Jag gör det. Jag tror inte att min kärlek till mina barn är finare än nån annans.

Men jag vet vad det här har kostat. Och det hjälper. Det vet inte de som inte har gjort det. Inte ens om de har förlorat sin mamma som Clara berättar om . Hon berättar så fint och jag är ledsen för Claras skull, för det där med mamman. Ingen ska behöva förlora en ung mamma. Men: det är inte detsamma som att ha förlorat sina barn.

De vet faktiskt inte. Och de uttrycker sig faktiskt aningslöst.

De får göra det, för de fattar faktiskt verkligen inte. De kan man inte lasta folk för.

Men du, tjejen som inte fattar varför folk klagar:

Jag förstår dig.