Konsten att adoptera

Att bli förälder genom adoption är världens konstigaste sak.

Jag har hört från många att det är konstigt att bli förälder på BB också. Att man föder sin bäbis och sen skickar de hem en med en ny människa som man har ansvar för, fast man inte kan ett dugg om bäbisar.

När man blir förälder genom adoption åker man långt bort i världen. Man talar språket dåligt, om ens alls. Jo, lite har man kanske försökt anstränga sig att lära sig. Men alltså: man pratar ju oftast språket mycket mycket dåligt.

Man fattar inte nåt av världen runt sig. Man har läst på om statsskick och sociala skyddssystem och grejer, men när man kommer dit: man fattar inte mycket.

Man hittar inte.

Man känner absolut ingen.

Sen åker man nånstans i en ny stor stad, och så kommer man till ett barnhem, man fattar inget av vad som pågår på barnhemmet under vardagarna. Hur skulle man kunna fatta det?

Man får ett barn. Nån sätter ett barn i ens famn. Eller skjuter fram ett litet barn som kan gå själv. Så. Där är mamma och pappa, där är barnet, det var det.

Man åker taxi till hotellet eller lägenheten med ett förvirrat och ledset barn. Bättre med små spädisar, värre med lite äldre barn. Det är det VÄRSTA jag har gjort mot någon. Det värsta jag har gjort mot någon är det jag har gjort mot Dong-Mei.

Så i denna förtvivlan startar relationen mellan barn och ny famlj. Barnet är så rädd att man är orolig för att hen på riktigt ska gå sönder direkt. Barnet kämpar. Man älskar sitt lilla nya barn. Och vet att man har gjort något hemskt mot sitt nya barn.

Vem kan hjälpa? Kan kanske farmor och farfar komma över och säga något klokt? Nej, för de är tusen mil bort. Okej, Skype. Men vet farmor och farfar ens något om barn som går sönder vid adoption.

Nej. Den som vet bäst är tyvärr man själv som vet nästan inget.

Jaha. Man kan ju inte ge upp. Man ger mat. Man tappar upp bad. Man skojar. Man klappar. Man nattar. Man gör liten utflykt.

För vad har man att välja på?

Sen åker man hem. Och i nästan alla fall går det ganska bra, för barn är så tappra. De har heller inget att välja på. De visar vad de behöver, man ger. Och så blir det bra. Men helt bra blir det kanske inte, tänker man resten av livet.