Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

måndag 31 oktober 2016

Husfrid

Eftersom min man kände av det faktum att jag tyckte att läget var lite mättat bad han mig att helt enkelt försvinna hemifrån några timmar. Så länge jag är hemma kan nämligen inga barn låta mig göra något annat än lösa saker som är relaterade till dem.

Jag gav mig av till ett café med en oöppnad och oläst pocketbok. Och började genast tjuvlyssna till vad andra cafégäster pratade om. Och då, när jag just har flytt från familjelivet överhör jag en konversation mellan två yngre män (och ja, en av dem sade verkligen erfarit!).

-Jag har erfarit att om man har en familj, en fru eller man och barn, då är man så lycklig man kan vara. Man kan inte vara lyckligare än så.

Så sant. Jag håller verkligen med.

Men jag slog inte ihop boken direkt ändå, utan läste en halvtimme till innan jag sprang hemåt genom regnet. Och då sitter det två barn och bygger lego på vardagsrumsgolvet och lyssnar på hitsen från Fem myror, medan min man försöker få Dong-Mei att somna.

Ingen bråkar. Det är trevligt. Barnen upplyser mig om instruktionerna deras far har delat ut. De får bygga lego, men det är bara det det får göra. Inte sätta på teve, dator, hämta vattenfärg eller nåt. Den som vill gå och lägga sig går och kissar först. Annars får de välja om de vill bygga vidare eller sova. De har lov.

Jag har också erfarit att man inte kan bli lyckligare än så här. Fast ni cafékillar: man kan behöva en och en halv timmes paus ibland för att verkligen känna hur lyckligt lottad man är.


Saknad

Medan Dong-Mei kräver att få rita med bläckpenna i någons bok och jag försöker avvärja det retar D. A. så mycket att hon börjar slåss.

Eller så har vi det här scenariot: A har ritat en teckning ihop med mig. D förstår vilken kanin som är min och säger "uppmuntrande" till A: Den var fin! Väl medveten om att det är den enda kanin hon inte har ritat.

Eller så har vi det här: A sitter på Dong-Mei. För hon leker häst. Dong-Mei är arg. Som man förstår.

Eller så har Dong-Mei fått tag på en rakhyvel och har rakat av halva ögonbrynet.

Och så allt det vanliga: A missuppfattar allt och väljer att skrika rätt ut som kompensation, Dong-Mei matvägrar och blir grinig, D prokrastinerar städning så länge att man gör det åt honom, A. sjunger sånger på högsta tänkbara volym, Dong-Mei är kränkt för att någon har tagit ifrån henne acetonflaskan/kökskniven/maskindiskmedlet.

Och på det en natt när Dong-Mei hade tappat nappen, A. hade drömt mardrömmar två gånger och D. hade växtvärk och fick få Alvedon vid halvtvåsnåret för att kunna sova.

Det skulle verkligen vara lite välbehövligt med några roliga upplevelser med barnen ungefär nu. Kanske är det inte så dumt med dagis. Jag vill inte att Dong-Mei ska börja, men det kanske inte är så dumt ändå.

Några timmar på jobbet och jag hinner sakna dem. Nu saknar jag mig själv lite grann.


söndag 30 oktober 2016

Svenska

För sådär åtta år sedan stod vi i en hiss på vad som varit ett lyxhotell, när vi var där var det ganska bedagat. Hissen var i glas och alla som åkte tittade ner på matsalen längst ner.

Alla, som inte såg vita föräldrar med kinesiskt barn i famnen. För där var vi med lilla, lilla underbara D, som var en fantastiskt pigg och trevlig bebis på den tiden.

-Aww, sade en taiwanesisk kvinna, som talade engelska, He will speak two langades! Chinese ändå English!

Nej, tänkte jag, han kommer att tala ett språk och det blir inte kinesiska eller engelska. Det blev det inte heller. Hans första ord var tittah och det är svenska. Sen började han lära sig kinesiska och han ska nog komma att tala engelska också.

Men man ärver inte språk. Man lär sig dem.

lördag 29 oktober 2016

Fruktstund

Dong-Mei och jag har fruktstund. Hon äter äppleklyftor. Och bjuder mig på en halv.

-Osså äta äpple, mamma?
-Nej, jag kan inte äta det. Jag är allergisk.
-Åh, sjuk?

Ja, just det, sjuk om jag äter äpple. Men hur fattade hon det? Jag sade det ju inte för att hon skulle fatta, jag sade det ju bara för att prata med henne, som man gör.

Barn fattar fort.


fredag 28 oktober 2016

Rasism för åttaåringar, del 2

Vår åttaårige son, han med "platt näsa", är en kort liten rackare. Superkort faktiskt, det har han alltid varit. Det gör att folk tror att han är ett snille, för den som ser ut som en femåring men har en åttaårings kapacitet verkar ju onekligen ganska långt framme.

Men nu är det så här, att när han hoppar hopprep i skolan, får han inte veva. För då blir bågen för låg.

Vad är det för dumheter? Man vevar ju med armen ovanför huvudet och man hoppar inte med händerna ovanför huvudet och  kort är han inte så att han inte kan åstadkomma en båge. Dessutom. Om man ställer sig närmre den andra vevaren blir bågen högre, för att repet är långt. Man kan ligga på marken och veva, if one is so inclined.

Men D. och lilla Johanna, som också är mörk och liten och skitsöt, de får inte veva.

Vad är det här?!

På adoptionskursen, den där man får lära sig om att fallgropar i adoptionssammanhang, sade de att man skulle ta tag i saker och säga till. Jag har inga som helst problem med att kontakta skolan, men jag tror inte att de vet vad de ska göra. De har säkert en handlingsplan som ogillar rasism, men jag tror att de har lite svårt att operationalisera sina goda avsikter. Det har jag också.

Men han vill nog gärna få veva.

onsdag 26 oktober 2016

Allt är väl

Usch, vad är det för liv, när man måste rycka upp en tvååring som sover på rygg med lätt öppen mun och utslagna armar för att syskonen ska lämnas i skola?

Dong-Mei hade svårt at komma till ro igår kväll, det var så kul på D:s kör, där hon sprang runt och "hjälpte" mig att bre smörgås åt 16 barn. Och sen när hon väl somnade började den resterade förkylningshostan, så fort hon ligger ner börjar det. Hon kruppar lite, det låter så hemskt och det är jobbigt för henne. Hon ville sova själv, ville sova hos mig, ville sova själv. Inget blev bra.

Och så blir klockan sju nästa morgon, och nu måste vi snart packa ihop oss. Jag försöker tända, stöka, puffa till sängen, för att inte behöva väcka henne genom att ta i henne, det verkar så hårt. Till slut ger jag henne en vällingflaska, och den dricker hon halvt i sömnen, men hon vill fortfarande inte gå upp.

Stackars alla sängvarma barn, med gårdagens äventyr fortfarande kvar i drömmen och ett gosedjur under armen. De kan väl få sova lite till?

Och ändå: vi lever i ett land där det hemskaste som händer barnen är att de blir uppuffade ur sömnen av en förälder som kommer med varm välling. Det är bättre än att huset rasar in över en.

Inte usch, alltså, utan tack för att jag får ha mina barn här.

Degen sover

-Nu ska degen sova, säger jag till Dong-Mei.

Jag bakar och har ställt en deg på jäsning. Dong-Mei vill äta deg. När jag säger att degen ska sova, frågar jag om hon vill hjälpa mig. Hon lägger över en bakduk som täcke, så långt är jag med. Men sen: hon släcker lampan över spisen och pussar degen godnatt.

Sötchock.

Fast nu undrar jag om om hon inte har väckt degen i alla fall. Hon nallar nog av den ute i köket as I write.

tisdag 25 oktober 2016

Kära nån

Vi läser en bok, jag och Dong-Mei. Den är alldeles sönderriven. Av unga fröken Dong-Mei.

-Men vad har hänt här? undrar jag. Den är ju helt sönder.
-Kära nån! utbrister min tvååring.

Så här är det ju: Dong-Mei har lärt sig prata av oss. Inte på dagis. Inte på gården, eller hos dagmamman. Har hon lärt sig det nördiga uttrycket kära nån så är det av oss.

Vi måste språkvårda lite mer här hemma.

söndag 23 oktober 2016

Rasism för åttaåringar

-Mamma, är det fint med platt näsa? undrar D.
-Platt näsa?
-Ja, som jag har.
-Du har väl egentligen inte platt näsa. Du har inte lika stor benbit mellan ögonen som jag har.  Näsrygg brukar man kalla det.
-Är det fint att inte ha det?
-Alltså, har du hört att det finns folk som gör operationer för att de skall bli finare, eller som de tycker är finare?
-Ja...?
-Ja, de flesta som opererar sin näsa vill att den ska bli mindre, här i Europa.
-Jaha.
-Men vet du att det konstiga är att i Asien vill många operera in en extra plastbit i näsan så att den blir större. Man är aldrig riktigt nöjd, och vad som är finast går väl inte att säga.
-Kan de få ut plastbiten igen?
-Ja, jo, om de gör en ny operation.
-Vad tycker du är finast då?
-Jag tycker såklart att det är finast att ha sån näsa som du och A. och Dong-Mei har, ni är ju mina barn och det finaste jag vet.

Okej, tänker jag. Det här handlar om något. Men jag tänker inte trycka på så att han fattar att inom hans mamma mullrar en antirasistoperation av stora mått. Och sen kommer det:

-När Billy träffar mig brukar han trycka ner sin näsa, så att den blir platt som min.

Jävla Billy. Jag måste lägga klipulver i hans tröja. Minst.

-Jaha. Det var kanske inte så trevligt att kommentera andras utseende. Vad tänker du då?
-Jag bryr mig inte om det.
-Blir du inte ledsen?
-Nej.
-Du får väl säga att det inte spelar nån roll om han trycker till sin näsa, den blir ändå aldrig lika snygg som din.

Okej, massor av minuspoäng till mamman här.

-Vill du att jag ska säga till nån att man inte ska prata sådär om hur andra ser ut, undrar jag, men jag vet svaret.
-Nej!

Nej. Jag vet inte vad man ska göra. Trots den deppiga adoptionskursen där vi lärde oss allt om rasism, så lärde vi oss inte ett smack om det här. Om hur man gör i riktiga livet. Vi fick svara på frågan" Kan du hantera att ditt barn eventuellt utsätts för rasism?".

Eventuellt - ha! Det klart att de utsätts för det. Och kan jag hantera det?

Nej, om inte klipulver är en lösning. Såklart kan jag inte hantera rasism. Det kan väl ingen. Det är själva problemet.

På kursen var rätt svar "Ja, jajamen jag kan hantera rasism". Och alla adoptivföräldrar in spe hade strategin att de skulle stärka sina barn, så att de kunde stå emot.

Jag kan också ha yttrat följande i min diskussion med D:

-Har Billy aldrig sett en kines tidigare?

Inte så stärkande. Nej, det här går inte så bra.

Vänta mig

För andra gången idag kissar Dong-Mei på toaletten.

Det är så bra att de fattar och jag vill ju att de lär sig.

Men snart har jag kanske inte något blöjbarn längre. Det har jag haft i åtta år, och jag har gillat det, eller vad man ska säga.

Inte så fort, snälla Dong-Mei, vänta mig, som du brukar säga. Vänta mig, jag hinner inte med.

Snälla människor

Igår, på väg hem från att ha handlat ingredienser till middagen tillsammans med D., hör vi ett skrammel bakom oss. Det är en cyklist som har blivit påkörd. Jag ser mig om, finns det ingen som är lite mer kompetent än jag? Jag är språkvetare. Det är inte det bästa när någon ligger stilla på asfalten.

Det finns bara han som har kört på och så jag. Så jag springer fram. Men först lämnar jag kassen med middagsmaten och instruerar D. att stå kvar. Han står på en gångbana under en viadukt, där står han bra och säkert från trafiken.

Sedan kommer det folk, flickan på cykeln börjar sakta försöka röra sig och prata, en annan tjej kommer och jag ber henne ringa ambulans, för min mobil ligger hemma på laddning och de kommer på fyra minuter, vi är mitt stan, mellan stans två stora sjukhus. Bra.

Flera människor kommer så småningom förbi och det är glädjande att så många kollar med D. om han är okej. Är det hanns mamma som ligger på asfalten? Nej, nu är det ju hans mamma som står bredvid.

Det är också glädjande att alla förutsätter att han kan vara någon av de ljushåriga människornas barn, att de inte tänker att här finns inte en asiat i sikte, ungen är övergiven.

Jag är så glad att så många bryr sig om ett barn som står med en kasse vid fötterna under en viadukt. Bra, för att alla barn behöver nån som ser dem. Bra, för att alla barn tydligen är barn, även om de inte ser ut som de ljusa kvinnorna en bit bort.

Och det var så många som stannade till vid olyckan. Igår var en dag då det kändes som att det finns gott hopp om mänskligheten.

Vissa andra dagar undrar jag. Men inte igår.




lördag 22 oktober 2016

Det goda hjärtat

A. sitter och ritar och pysslar vid köksbordet, medan jag omväxlande klär på mig, tar ut bröd ur ugnen och lirkar med Dong-Mei, för att hon inte ska spåra ur. A gör en ring till D. Plötsligt säger hon:

-Jag har ett jättegott hjärta.
-Ja, det har du.
-Det säger till mig hela tiden: ska du inte gör något fint till mamma eller D?

Det var ju näpet och så, men det låter inte riktigt som det kommer från henne själv. Det är hysteriskt lillgammalt.

Hon är den av våra barn som är galnast, vildast, mest oberäknelig, svårast att vända. Men också den som är mest empatisk, som alltid vill alla väl. Fast det ofta går helt fel.

Och det är helt riktigt, hon har ett gott hjärta.




fredag 21 oktober 2016

Antibiotika

Jag var hos doktorn häromdagen, ett ganska odramatiskt besök, jag behövde ett förnyat recept. Det kom emellertid fram att jag inte var gravid, vilket hade varit en dålig kombo ihop med de här antibiotikan, men att jag hade tre adopterade barn.

Läkaren hade två. Och allt på vägen till de barnen var bara en transportsträcka, sa hon. Graviditeter och missfall och elände. En transportsträcka mot de rätta barnen.

Jag tänker också att det var tur att jag fick de här barnen och inga andra. Men jag hade väl älskat vilka barn som helst, det tror jag man gör om man är någorlunda frisk.

Men den analytiske D, den virvliga A, den doftande Dong-Mei, de är nog bättre än allt, ändå.

Läkaren och jag pratade om det underbara med adopterade barn. Och väldigt lite om antibiotika. För det var inte lika intressant, för någon av oss.


torsdag 20 oktober 2016

Super duper

I födelsedagspresent i våras fick Dong-Mei en klänning som jag trodde hon skulle gilla. Det gjorde hon. Och nu ångrar jag den. Den är intressant ful. Den är gjorts av sladdrig, tunn jersey, vit i botten  och med rosa, cerise och orange ränder. På bröstet står i paljetter "super super".

Den "kom bort" ett tag i somras, men sen fick jag dåligt samvete och den kom fram igen. Nu har hon haft den varje dag i fyra dagar, dag som natt. Det går inte att få av den. Ibland får jag på något ovanpå, men för det mesta bara denna fula klänning.

Den är fläckig, såklart, Dong-Mei håller aldrig mer än ett par timmar utan fläckar. Men de stör ju inte henne.

Ikväll måste jag på något sätt få av den och göra så att den kommer bort några dagar igen. T.ex. bör den tvättas.

onsdag 19 oktober 2016

Tack

Min svärmor, som ändå har uppfostrat fyra barn, tycker att Dong-Mei är "envis som sju grisar på tvären".

Men nu har hon lärt sig att vägra artigt.

-Dong-Mei, säger jag, ska du ha overall eller jacka?

 Som om det bara finns de två valen. Det har jag hört ska funka med barn. Då väljer de en av de två.

-Ingen, tack, svarar Dong-Mei.
-Nehej?!
-Tröja, tack.

Så i helgen var vi ute på lekplats i duggregnet och den märgkramande fukten i solklänning, igår var vi på stan i huvtröja. Själv hade jag linne, långärmad t-shirt, yllepolo och fodrad jacka och tyckte att det var bra kallt.

Ingen tendens till att samarbeta. Men en mycket trevligare förpackning på krånglet är det ju med tack på slutet.


tisdag 18 oktober 2016

Hoppa lugnt

Kanske är det det här barnkalaset som hänger sig fast som en boja runt fotleden eller så är det nåt annat. Men jag är trött.

Igår kväll tog jag för första gången på över två år (inte sant, jag är den som sätter på och stänger av Barnkanalen i lagom, eller ja, doser, men man skulle kunna tro att vår teve bara kan visa en kanal, nämligen just Barnkanalen), tror jag, över fjärrkontollen till teven och sade att nu blir det inte Barnkanalen, nu ska jag titta på nåt, vadsomhelst, som inte är för barn. I en halvtimme. Minst.

Jag vet inte vad det blev, jag zappade runt lite. Dong-Mei kröp upp bredvid mig och skulle börja studsa på min mage.

-Nej, jag vill faktiskt vila, sade jag.
-Hoppa? frågar hon förhoppningsfullt.
-Nej, inte hoppa på mig just nu.
-Hoppa lugnt?

Hon är omöjlig att inte gilla. Och det verkar inte vara något fel på hennes sätt att tänka.Men det är kanske inte kalaset, det kanske är hennes ständiga energi som gör mig lite trött.

söndag 16 oktober 2016

Pizza Hut

Idag är det dagen efter D:s födelsedagskalas på ett sånt där lekland. Tre timmar på lekland med hela årskurs två. De var så glada. Och så snälla mot varandra. Och så söta.

Ändå känner jag att jag hade behövt åka på spa idag (som nog är det tråkigaste jag kan tänka mig). Men istället är det ett konstant ösregn även Göteborg och jag har tre små ungar att sysselsätta. Tre små ungar, som har tröttnat på att vara inne och som bråkar, intrigerar och är allt annat glada, snälla och söta. Konstigt.

När man frågar andra föräldrar hur man sysselsätter tre små sura barn får man först idéer av typen göra waldorfdockor och dra upp biodynamiska gurkor i köksfönstret. Men sen finns det de modiga föräldrarna som erkänner att de ibland har tagit hjälp av Pizza Hut. Inte för att deras pizzor är godare än dem man gör själv eller som man beställer på pizzerian runt hörnet, utan bara för att komma ut, se andra vuxna och få en tröstlös eftermiddag att . Bil eller buss till Pizza Hut, promenad till restaurangen, beställa en stund, äta och kanske få sån där glass ur en glassmaskin där barnen får hälla på strössel efter eget huvud. Och så buss eller bil hem igen. Det tar några timmar från en tröstlös eftermiddag.

Det är kanske inte så kul. Det är kanske egentligen roligare med waldorfdockorna och gurkan. Men. Ibland måste man kombinera spa-vila med aktivering av barnaskara, och då är lösningen nog Pizza Hut.

Jag har aldrig varit på Pizza Hut med barnen. Jo, förresten, men inte i Sverige. (Vi har ett oförglömligt minne från Pizza Hut i Taipei. Det var vi och våra tre kids och ett annat par och deras nyadopterade tre ungar, som inte pratade samma språk som sina nya föräldrar. Pizza Hut i Taipei talar nog fortfarande om dessa omaka familjer och deras röra. Lyckliga röra, faktiskt, vi hade ju fått barn nyss allihop för sjutton.)

Kanske ska jag plocka ihop dem och köra till Donken, eller en glassbar eller vart som helst. För idag har jag ett barnkalas på lekland i kroppen och det kräver lite vila.

Men de får inte somna i bilen, för då övergår en tröstlös eftermiddag i en lång kväll med pigga barn som inte vill sova och en trött morsa som vill sova.


fredag 14 oktober 2016

Kavel

En del meningar kunde man inte förutse att man skulle säga i sitt liv.

-Nej, Dong-Mei kavla inte på katten, jag tror inte katter gillar kavling så mycket.

onsdag 12 oktober 2016

Teckningar

Jag får så många teckningar. A. ger mig flera om dagen. Överst är det en smal rand med himmel, nederst ensmal rand med gräs. Längst till vänster är det ett träd, med eller utan koja i. Sedan en prinsessa med gult hår och krona. Till höger är det ett hus som ofta är tvärrandigt i rosa och lila. Ibland är huset ersatt av en rymdraket.

Jag får så många att jag blir blasé. Som om jag alltid skulle få teckningar.

I själva verket får jag dem i ett par år nu, sedan kan det vara slut. Om de inte blir konstnärer och dedicerar ett verk till mig, och det är väl inte det troligaste, om man ser på statistiken.

Jag måste passa på att känna att jag får teckningar, innan det är slut med teckningar.

tisdag 11 oktober 2016

Nattligt facit

Man skulle kunna spela nattbingo. I varje ruta en potentiell händelse.

Så här blev det i natt:

D. kunde inte somna. Men gjorde det till slut. Dong-Mei vaknade och pep lite. A. kissade. A. gick och lade sig i sin säng. A. ändrade sig och lade sig i min säng. Dong-Mei tappade nappen. Dong-Mei kissade genom blöjan. Jag bytte blöja. Jag kunde inte somna om. Jag lyssnade på två dokumentärer på SR Play. Jag somnade om. Dong-Mei vaknade och krävde att få en Bamsetiding. Till slut gick jag upp och hämtade en. Dong-Mei hade somnat om. Jag kunde inte somna om. Klockan var fem. Jag somnade om. Jag vaknade lite väl sent. Det blev en stressig (fast glad) morgon.

Men ändå. Hellre det än att ligga vaken och tänka att det skulle vara roligt att ha barn.


Röra att sova i

Det här är en sån där kväll när jag är ensam med barnen. Jag har också hemskt ont i huvudet. Då bör jag helt enkelt bara se till att det ligger framme kläder att hoppa i i morgon bitti, att bilnycklar och husnycklar är på plats. Frukostporslinet är redan framdukat, bröd på tining, osthyveln redo på köksbordet. Inte lägga undan tvätthögarna, skorna, konstiga leksaker. Bara bums i säng.

För i natt, ja då händer det säkert saker.

Dong-Mei ska drömma mardrömmar. Inte ta den, D! ska hon skrika. Många nattliga oförätter begås.

A. ska kissa.

D. ska ha växtvärk.

Dong-Mei ska tappa nappen.

Jag ska ha vaknat så många gånger att jag inte kan somna om, utan börjar lyssna på dokumentärer på sr play.

Därför ska jag inte plocka i något, utan somna mitt i röran. Det kräver övning. Men jag kan lära mig det!

Vilken otrolig nåd att få leva i en röra som ens tre barn har skapat. Det ska jag tänka på.

Fattigdom

-Åh, vad fattigt jag har det! utbrister D.
-Har du det fattigt? frågar jag.
-Ja, jag gör läxor och när jag har paus får jag bara kissa.

Jag tycker att de har mycket läxor för att vara åtta, det tycker jag. Ingen flumskola här, inte.

måndag 10 oktober 2016

Hsia Yü

Taiwans nationaldag.

Jag firar med den här dikten av Hsia Yü, feministisk taiwanesisk poet. I översättning av Göran Malmqvist. Tyvärr skulle jag inte fatta nåt alls om jag läste originalet.

måste helt enkelt
måste helt enkelt
lämna fotavtryck
ödmjukt och fromt
i deras hjärtan
innan cementen har hunnit stelna

Jag antar att det är varje förälders mardröm att man inte hinner lämna rätt sorts avtryck.

Men jag gör vad jag kan.

För mycket

Jag kramar A. Och så kommer jag på att min mamma brukar säga att man inte ska krama barn för mycket, det kan inte vara trevligt för dem.

-Kramar jag dig för mycket, A? frågar jag.
-Ja.
-Ska jag sluta krama och pussa så mycket?
-Nej. Du ska aldrig sluta krama mig och pussa mig.

Det var ett bra resultat. Jag kramar för mycket, men jag ska fortsätta med det. Det vill jag gärna.

torsdag 6 oktober 2016

Högra Sverige

A. studerar väderprognosen på baksidan av dagstidningen. Hon kan inte läsa.

-I högra Sverige blir det varmt.

Bra, då vet ni i högra Sverige vad ni har att vänta av vädret idag.

onsdag 5 oktober 2016

Ekollon

Medan jag är ute på nätet och letar efter den där ekollonvasen, som kunde vara så trevlig att ha så här på höstkanten, så smiter Dong-Mei in i D:s och A:s rum. Och får tag i en sax.

När jag upptäcker henne står hon och försöker klippa sönder en smällkaramell som D. har gjort och är väldigt nöjd med. Lyckligtvis använder hon vänsterhanden, så det händer inget när hon klipper. Hon förstår att jag inte är nöjd med att hon är i syskonens rum, och inte heller med att hon har en sax. så när jag börjar med, nej, Dong-Mei, här ska du inte vara och inte ha sax, farligt, farligt, föregriper hon mig med ett käckt:

-Hej mamma! Hu må du?

Jag mår bra tack.

Hon är fortfarande kvar i rummet så charmoffensiven funkade. Men nu ska jag ta med mig henne ut. Vi kanske kan plocka ekollon.


måndag 3 oktober 2016

Uppfostran

För flera år sedan var jag och en tvåårig D. och handlade. Han hade tröttnat och låg och tjöt utanför kassorna. Jag minns att jag petade på honom med foten och sade att han skulle skärpa sig, för nu skulle vi gå till bilen. Då kom en äldre dam:

-Man ska ha oändligt tålamod med de små!

Ja, det ska man, det tycker jag också. Tålamod på det sättet att man inte tänker, nej, nu skiter jag i det här, nu lämnar jag den här ungen utan åtgärd i framtiden. Naturligtvis ska man fortsätta orka. Och fortsätta. Och fortsätta.

Men jag tror att det är ganska bra att lära barn att om de inte alls tar hänsyn till omgivningen så kommer det att bli jobbigt för dem själva, och för alla andra, och det kommer att funka dåligt. Och hellre att man får veta det av sin mamma utanför kassorna på ICA än av nån arbetsgivare när man är trettio år och impopulär på sin avdelning.

Precis som att jag uppskattar att någon snäll kompis säger att hoppsan, du har en konstig tvärp i håret när jag ska gå in på anställningsintervju. Mycket hellre det än att sitta där med tvärp.

Ibland tror jag att ingenting av vår uppfostran av D. har bitit. Men sen visar det sig, att när vi inte är med så stånkar han inte om han ombeds göra något, han nappar inte till sig en bok utan ett ord, utan tackar, och han fattar att man ska svara på tilltal.

Det måste vara tack vare vårt oändliga tålamod med de små.

söndag 2 oktober 2016

Lus

Eftersom Dong-Mei häller ut alla hygienprodukter hon ser och når, så har jag slutat med flytande produkter, så gott det går. Jag har till och med bytt ut vanligt schampo mot schampobars. Det är något som inte funkar med de här små barsen. De löddrar fint och håret blir gnisselrent, men det kliar.

Jag konstaterade att det kliar av schampot redan efter ett par användningar, långt innan det var dags för höstens obligatoriska lusdrev.

Löss i skolan, löss på dagis.

Jag luskammar och kollar. Inga löss.

Men det kliar ju på mig! Jag påminner mig: det är schampotvålen, det kliade förra veckan också.

Parasiter är inte min grej. Men bättre än kräksjukan, förstås. Jag tror faktiskt inte att jag skulle flippa alls om det dök upp en lus. Jag skulle tvätta, men inte tappa det helt. Men än så länge är det alltså bara schampobaren som är problemet. Jag kanske får anledning att återkomma i frågan.

Finito

Dong-Meis ljuvlighet, ja. Möjligen är det över med den nu.

Jag hade en liten förhoppning om att de senaste dagarnas NEJ skulle vara nån liten grej, bara, kanske nån förkylning eller något. Men det är nej, det är tårar, oftast av krokodilart, för när hon ändå inte får som hon vill slutar tårarna rinna, det är korslagda armar över bröstet. Inte ens D. får pussar.

Det är trotsåldern.

Den kom till Dong-Mei också.

Och det är tröttsamt, det är tjatigt, men det är också roligt. Gudars vad tvååringar tar i.

Tursamt nog är Dong-Mei väl etablerad i våra hjärtan. Hon är fortfarande oemotståndlig, medan hon sprattlar, vägrar och totalkrånglar.




lördag 1 oktober 2016

Visst ja

Jag ser på teve, ett lätt snöfall över en europeisk stadskärna i medeltidsstil.

Visst ja, tänker jag. Det var ju sånt vi gjorde före barnen. Vi gick långa promenader i europeiska städer i dåligt väder. Ingen kastade sig ner på gatan. Ingen frös/var kissnödig/trött/muckade gräl med annan familjemedlem eller ville gå hem.

I flera dagar har jag funderat över vad jag ska göra med mitt liv när jag inte har några små, små människor att ägna mig åt. Jag tror att Dong-Mei är vår sista lilla människa, och hon är ju så stor att hon kan säga R. Vad ska det bli av all framtid?

Men nu vet jag: vi ska ta långa promenader i storstäder, även när det inte är sommar.

Storstäder är inte någon given succé med små barn. Vi har ändå provat. Det går, för vi lockar med lekplatser, glassar och mutpyssel. Och de är tappra på att äta mat de inte känner igen. Men det är ganska mycket man inte hinner se i de här storstäderna.

Och när det inte ens är sommar så att de kan springa runt på lekplatser i timmar - då är  det svårt.

Man kan åka skidor, man kan göra utflykter till små ställen, man kan till och med åka ganska långt i bil. Men lätta snöfall över gamla statyer, det är inte grejen just nu.

Men det kan det alltså bli igen.

Det är inte lika roligt som att se hur Dong-Mei umgås med en annan tvååring, eller att se hur A. ritar en teckning med kropp och själ, eller att höra D. sjunga.

Men det är vilsamt och vackert.