Snälla människor

Igår, på väg hem från att ha handlat ingredienser till middagen tillsammans med D., hör vi ett skrammel bakom oss. Det är en cyklist som har blivit påkörd. Jag ser mig om, finns det ingen som är lite mer kompetent än jag? Jag är språkvetare. Det är inte det bästa när någon ligger stilla på asfalten.

Det finns bara han som har kört på och så jag. Så jag springer fram. Men först lämnar jag kassen med middagsmaten och instruerar D. att stå kvar. Han står på en gångbana under en viadukt, där står han bra och säkert från trafiken.

Sedan kommer det folk, flickan på cykeln börjar sakta försöka röra sig och prata, en annan tjej kommer och jag ber henne ringa ambulans, för min mobil ligger hemma på laddning och de kommer på fyra minuter, vi är mitt stan, mellan stans två stora sjukhus. Bra.

Flera människor kommer så småningom förbi och det är glädjande att så många kollar med D. om han är okej. Är det hanns mamma som ligger på asfalten? Nej, nu är det ju hans mamma som står bredvid.

Det är också glädjande att alla förutsätter att han kan vara någon av de ljushåriga människornas barn, att de inte tänker att här finns inte en asiat i sikte, ungen är övergiven.

Jag är så glad att så många bryr sig om ett barn som står med en kasse vid fötterna under en viadukt. Bra, för att alla barn behöver nån som ser dem. Bra, för att alla barn tydligen är barn, även om de inte ser ut som de ljusa kvinnorna en bit bort.

Och det var så många som stannade till vid olyckan. Igår var en dag då det kändes som att det finns gott hopp om mänskligheten.

Vissa andra dagar undrar jag. Men inte igår.