Husfrid

Eftersom min man kände av det faktum att jag tyckte att läget var lite mättat bad han mig att helt enkelt försvinna hemifrån några timmar. Så länge jag är hemma kan nämligen inga barn låta mig göra något annat än lösa saker som är relaterade till dem.

Jag gav mig av till ett café med en oöppnad och oläst pocketbok. Och började genast tjuvlyssna till vad andra cafégäster pratade om. Och då, när jag just har flytt från familjelivet överhör jag en konversation mellan två yngre män (och ja, en av dem sade verkligen erfarit!).

-Jag har erfarit att om man har en familj, en fru eller man och barn, då är man så lycklig man kan vara. Man kan inte vara lyckligare än så.

Så sant. Jag håller verkligen med.

Men jag slog inte ihop boken direkt ändå, utan läste en halvtimme till innan jag sprang hemåt genom regnet. Och då sitter det två barn och bygger lego på vardagsrumsgolvet och lyssnar på hitsen från Fem myror, medan min man försöker få Dong-Mei att somna.

Ingen bråkar. Det är trevligt. Barnen upplyser mig om instruktionerna deras far har delat ut. De får bygga lego, men det är bara det det får göra. Inte sätta på teve, dator, hämta vattenfärg eller nåt. Den som vill gå och lägga sig går och kissar först. Annars får de välja om de vill bygga vidare eller sova. De har lov.

Jag har också erfarit att man inte kan bli lyckligare än så här. Fast ni cafékillar: man kan behöva en och en halv timmes paus ibland för att verkligen känna hur lyckligt lottad man är.