Visst ja

Jag ser på teve, ett lätt snöfall över en europeisk stadskärna i medeltidsstil.

Visst ja, tänker jag. Det var ju sånt vi gjorde före barnen. Vi gick långa promenader i europeiska städer i dåligt väder. Ingen kastade sig ner på gatan. Ingen frös/var kissnödig/trött/muckade gräl med annan familjemedlem eller ville gå hem.

I flera dagar har jag funderat över vad jag ska göra med mitt liv när jag inte har några små, små människor att ägna mig åt. Jag tror att Dong-Mei är vår sista lilla människa, och hon är ju så stor att hon kan säga R. Vad ska det bli av all framtid?

Men nu vet jag: vi ska ta långa promenader i storstäder, även när det inte är sommar.

Storstäder är inte någon given succé med små barn. Vi har ändå provat. Det går, för vi lockar med lekplatser, glassar och mutpyssel. Och de är tappra på att äta mat de inte känner igen. Men det är ganska mycket man inte hinner se i de här storstäderna.

Och när det inte ens är sommar så att de kan springa runt på lekplatser i timmar - då är  det svårt.

Man kan åka skidor, man kan göra utflykter till små ställen, man kan till och med åka ganska långt i bil. Men lätta snöfall över gamla statyer, det är inte grejen just nu.

Men det kan det alltså bli igen.

Det är inte lika roligt som att se hur Dong-Mei umgås med en annan tvååring, eller att se hur A. ritar en teckning med kropp och själ, eller att höra D. sjunga.

Men det är vilsamt och vackert.