Om inte

Ibland frågar människor mig, oftast, eller alltid, de som fött sina barn, vad vi hade gjort om vi inte hade känt att barnen var våra. Om vi kände att de var främlingar. Om vi inte kunde älska dem.

Ja, jag vet inte. Jag tänker att det finns ingen sån möjlighet, för de här tre ungarna råkar vara så himla lätta att älska, så de gjorde det hela väldigt enkelt för oss.

Men sen vet jag ju att det finns hur fina barn som helst i olyckliga omständigheter som gör att det är svårt för föräldern att känna att det är ett alldeles eget barn hen har fått att älska. Jag har stor respekt för människor som känner så och ändå klarar upp det hela. Eller inte klarar upp det, för den delen, det är knappast av elakhet som man misslyckas med att älska sitt barn.

Vi har haft tur.

Vårt enda trick är möjligen att vi, särskilt när vi hämtade D, som är vårt första barn, hade väldigt lågt ställda förväntningar på hur vi skulle känna och hur det skulle bli. Jag utgick ifrån att jag skulle vara magsjuk, jetlaggad, olycklig och inkompetent som förälder och möta ett barn som inte var intresserad av att få en familj, för att han inte visste vad det var. Och min man och jag bestämde oss för att nu var vi på uppdrag.

Vi skulle hämta pojken, ge honom god omvårdnad, fixa alla papper (magsjuka eller ej) och sedan flyga med barnet hem. Vi skulle fullständigt strunta i hur det kändes. Om det inte kändes bra när vi kom hem skulle vi gå till psykolog och få hjälp. Men innan dess: bara jobba på.

Men sen behövdes inte den strategin, men det är möjligt att den ändå hjälpte lite. Vi hade inte köpt några fina saker till D innan vi åkte, mer än något enstaka mjukdjur. Vi hade såklart skaffat säng och ett minimum av kläder och blöjor, men inte ens en vagn väntade på honom.

Kanske var de lågt ställda förväntningarna bästa vaccinet mot besvikelse eller otillräcklighetskänslor. Fast i efterhand tänker jag också att vi hade kunnat unna oss att glädjas mer medan  i väntade. Jag blir glad när jag hör om andra som fyller sin väntan med att fixa barnrum och bygga upp ett litet barnboksbibliotek och fundera ut roliga utflykter.

Nej, det behövdes inga strategier. D. traskade in i våra hjärtan med en pansardivision, vi älskade honom direkt, så vitt jag minns. Dessutom var han en rolig unge, vi hade faktiskt direkt roligt ihop. Han var också jättebra på att göra oss till föräldrar. Han behövde blöja, han behövde mat, han ville bli lyft, han hade tråkigt. Vi behövde inte själva komma på hur man gjorde - han grejade det åt oss.

Så inte vet jag vad vi hade gjort. Förhoppningsvis det som vi tänkte oss i Planen: Ta hand om barnet, se till att han är ren, trygg, mätt och fixa sedan dig själv om det behövs.

Men gäller inte det alla föräldrar, även de som föder sina barn? Fixa barnet först, dig själv sen.

Förresten, om någon är orolig: han fick en vagn så fort vi kom hem. Och leksaker. Och böcker. Och ett rum, fast det ville han inte ha, han ville sova hos oss i hur många år som helst.