Någon annan stans

Tänk om vi inte hade fått dem. Eller snarare, om det inte hade varit vi som fått dem.

Så tänker väl alla föräldrar, såna där som föder sina barn: tänk om inte Emma/Lasse/Evin hade hade funnits. Men då hade de ju inte Emma/Lasse/Evin funnits helt enkelt.

D., A. och Dong-Mei hade funnits oberoende av mig. Jag kände inte till dem, och deras föräldrar som födde dem kände inte till mig, de kom till ändå.

De kunde, det hade till och med varit minst lika troligt, vuxit upp i Norge, Australien eller Holland. Det kan jag få panik av att tänka på. D. som går ut ur en färgglad dörr i Amsterdam, på väg till sin skola där alla pratar holländska och har med sig smörgåslunch. Eller A. i solskyddsmössa i en park i Sydney. För det hade ju kunnat bli precis så.

Jag vet, jag hade inte känt dem då.

Så jag tänker att jag har fått ett enormt ansvar. Vi fick dem, trots att det fanns andra som kunde ha fått dem. Vi fick dem, så nu är jag skyldig att vara världens bästa förälder. Och det är jag naturligtvis inte.