366 dagar

För 366 dagar sedan träffade vi Dong-Mei för första gången. Vi blev hämtade på ett svalt och väldigt modernt hotell i norra Taipei och sedan åkte vi högre upp i den bergiga förorten för att träffa det som var, eller skulle bli, vårt tredje barn.

Hon var rädd, hon var tyst. Men hon somnade på min arm på hotellet, förmodligen av rädsla och önskan att bara försvinna från den skräcksituation hon var försatt i. Två andra människor, som hon aldrig sett kom och tog med henne ut på stan. Såsmåningom åt vi cheesecake på café, men ärligt talat, under vår första vecka i Taipei, när min man och jag egentligen var där för att vara med på en domstolsförhandling om Dong-Mei, men fick träffa henne varje dag och lämna tillbaka henne varje kväll på barnhemmet, så tyckte Dong-Mei att det var ganska förfärligt.

Men ett år senare vaknar jag inte på ett hotellrum, utan i vår vanliga säng. D. ligger på min ena sida, A. på den andra. När Dong-Mei vaknar klättrar hon ur spjälsängen och studsar bort och kryper ner mellan D. och mig. Och gosar in sig. Hon är inte rädd alls. Hon vet var hon hör hemma. Och vi vet också.

Det är nåt fel med den senaste laddningen blöjor vi har köpt, det läcker och pyjamasen är blöt. Ungen varm och på myshumör.

Det händer väldigt mycket på ett år. Hur kan hon ha varit vår ett helt år? Vad minns hon av det som hände innan?