Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

torsdag 29 juni 2017

Skategirl

A. lär sig åka skateboard. Hon är duktig med sin mjuka lilla kropp och trivs så bra i sitt eget skinn. Men hon ramlar förstås en del. Hon är inpackad i hjälm, handleds- armbågs- och knäskydd, så det går bra, men en gång ramlar hon så att armar och ben ser ut som ett nystan och skateboarden överst.

Dong-Mei går fram till olycksplatsen och böjer sig över A.

-Det var nära ögat, säger hon.

Min man menar att det var verkligen inte var nära ögat, utan rätt i ögat snarare.

Men det går bra för A. Hon trasslar ut sig och har bara fått ett litet skrubbsår på ena axeln. Så hon fortsätter åka.

onsdag 28 juni 2017

Varför köper vi våra barn?

Den som vill "göra nytta" och adoptera stackars fattiga små barn från utlandet får se sig om efter andra sätt att göra gott.

För det första tror jag inte att man får det medgivande för att genomföra en adoption som alla presumtiva föräldrar måste ha, om man anger som skäl för att vilja adoptera att man är ute för att rädda världen. Det är inget giltigt skäl.

För det andra finns det inga sådana barn tillgängliga för adoption till Sverige, eftersom Sverige samarbetar med länder där det råder mycket god ordning. Det beror på att barn som adopteras inte får vara stulna eller human trafficade.

Men om barnen inte kommer ur bottenlös fattigdom, om de inte är föräldralösa, varför ska de då alls adopteras?

Den frågan är svårare att svara på. Föräldrarna är ofta ogifta, unga och fattiga. Om de hade haft mer pengar i sina rika länder, dvs. om fördelningspolitiken sett annorlunda ut i Korea, Kina och Taiwan, hade föräldrarna kanske kunnat behålla sina barn. Om vi hade givit familjerna alla de pengar vi lade på att adoptera deras barn, hade de kunnat behålla barnen då? Den frågan ställer vi oss ständigt.

Det lär inte vara så. Det finns fler problem i bilden. Psykisk ohälsa, instabila familjekonstellationer, sociala problem, våldsbrott, kriminalitet, medicinska svårigheter och missbruk ingår nästan alltid i varierande grad i bilden. Då hjälper inte pengar, i alla fall inte bara pengar.

Men kan inte barnen få familjer i sina ursprungsländer? Jo. Många får också det. Men det finns inte tillräckligt många familjer i barnens ursprungsländer som vill adoptera och de som vill, vill helst ha mycket små barn utan sociala problem. De barn som har en förälder som sitter i fängelse, är prostituerad, har använt droger eller är psykiskt sjuk har svårare att få familj.

På ett sätt är det kanske inte så konstigt. Alla, alla föräldrar vill att deras barn ska vara så friskt som möjligt och ha så bra förutsättningar som möjligt. Och kan man välja, och det kan man om man är inhemsk adoptivfamilj i länder där adoption är vanligare än här, så väljer man kanske någon som inte verkar ha så många problem. Kanske är synen på psykisk sjukdom en annan i Sverige än i andra länder också, det vet jag inte. Men jag vet att jag har läst på noga om risken för ett barn med en psykotisk förälder att själv utveckla psykotiska tillstånd. Det är inte så rolig läsning, men kunskap är ändå ofta tröstande.

Problemen är inte barnens ursprung. Problemen börjar snarare här. Där de ser lite annorlunda ut.

Men de är inte köpta från någon. De fick flytta från föräldrar som av olika skäl, inte bara pengar, inte kunde ha dem hos sig. Och de kunde faktiskt inte få en inhemsk familj, för de låg så att säga ute till adoption i hemlandet en tid innan de blev aktuella för internationell adoption och därmed vår familj.

Och de får det inte perfekt här. För vi är inte perfekta. Och det finns folk som är rasister. Och de får lägre lön än icke-adopterade ur motsvarande samhällsklasser. Det är själva fan.

Men kanske ändå ett bättre alternativ än att bli ingens.


onsdag 21 juni 2017

Adoption av stulna barn

På UR kan man titta på dokumentärserien Smugglarna. Det handlar om bland annat human trafficing och - adoption. (Se den här.)

Jag får spader på alla dokumentärer som börjar med att en journalist säger "Jag trodde att adoption var så oskyldigt och gott". Det är väl självklart att adoption i grunden är förfärligt. Ingen vill bli gravid utan att vilja bli gravid. Ingen vill föda ett barn för att lämna bort det. Inget barn vill bo på barnhem sina första tre år eller så. Det är väl inte bra för nån. Men när det nu är så är adoption inte det sämsta alternativet.

Faktum är att jag hellre skulle vilja födas i Taiwan än i Sverige om mina föräldrar inte kunde ta hand om mig. I Taiwan blir man då nämligen aktuell för adoption. I Sverige blir ytterst få barn över ett år aktuella för adoption, även om föräldrarna aldrig kommer att kunna fungera som föräldrar, eller är avlidna. Man är för gammal, om man är svensk bebis. Är man inte svensk bebis kan man adopteras i åtskilliga år till. Och hellre än att vara någons fosterbarn skulle jag vilja vara någons barn.

I alla fall: Smugglarnateamet åker till Kongo. Kongo är ett land i ganska djup kris. UD avråder svenska medborgare från att resa dit. Det är våldsamt och rörigt. Och där är det såklart haywire med adoptionerna. Det leder dokumentärteamet till slutsatsen att "internationell adoption" är haywire.

Det är fasansfullt att föräldrar blir avlurade sina barn och att barn blir sålda. Ingen vill ha det så. Ingen adoptivförälder vid sina sinnens fulla bruk vill ha någon annans barn.

Sverige samarbetar inte med Kongo i adoptionsärenden, eftersom endast länder som tydligt kan redovisa varifrån barnen kommer är aktuella som samarbetspartners. Det gör att Sverige i första hand samarbetar med länder som är rika, för annars är det svårt att ha ordning på folkbokföringen. Inte heller samarbetar Sverige med länder där det är inbördeskrig eller naturkatastrofer som kan splittra familjer tillfälligt och utan att föräldrarna valde att skiljas från sina barn. (Ingen väljer frivilligt att skiljas från sina barn. Men medvetet, kanske.)

Internationell adoption i en svensk kontext är alltså inte sådan att barn luras från föräldrar. Det vore bra om fler länder, bl.a. USA och Frankrike skärpte sina regler kring internationell adoption. Men felet med internationell adoption i Sverige är inte det som redovisas i dokumentärserien. Jag vet att många som ser den serien tror det, nu tror de att de vet allt om hur internationella adoptioner går till.

Men som i Kongo ser det inte ut om mottagarländerna är schyssta. Och jag tror att Sverige är ganska schysst. Det kan nog bli bättre, men inget taiwanesiskt barn är bortrövat. Kanske är situationen inte helt lyckad i Taiwan. Men ingen förälder blir avlurad ett barn. Det vet vi, som vid ett tillfälle inte adopterade ett taiwanesiskt barn, för att organisationen inte var säker på att barnets mamma helt förstod innebörden av en internationell adoption. Då blev det ingen adoption. Det barnet blev inte vårt. Det var bra.

Att Sverigehuvudsakligen samarbetar med rika länder gör också att den gamla snyfthistorien om hur svenskar räddar fattiga arma barn ur svält och från soptippar inte är sann. De barn som kommer hit har oftast bott i fosterhem eller på barnhem, där de fått vaccinationer, operationer, mat och vitaminer. De har fått kläder och pedagogiska leksaker. Det går alltså inte att lägga darr på stämman och säga att "adoptioner är av godo och räddar små barn".

Det adoptioner gör, i Sverige, är att ge barn som är mätta, rena, varma, klädda och vaccinerade en familj. Det var bara det de saknade. Och inte kunde få där de var. För hade de kunnat få en familj där de var hade de fått det. Det är förutsättningen för internationell adoption i Sverige. Säkert med undantag. Men i grunden är det så. Ingen smuggling.

tisdag 20 juni 2017

Riktiga syskon

-Jag är Dong-Meis plaststorasyster, säger A. vid maten.
-Va!? säger jag. Är du hennes PLASTstorastyster?
-Ja, för jag är inte hennes syster PÅ RIKTIGT.
-Det är du väl?!

Det här var jag helt oförberedd på. För mig kanske man kan förhandla mamma- och papparollen, men att de är syskon är så skriande uppenbart. Det går inte att omförhandla. De sover i samma säng, de ger varandra tjuvnyp, de skyller på varandra och tycker att livet är hopplöst trist om syskonen någon gång ändå inte skulle vara med, för att de är på någon aktivitet eller så. D. brukar fråga om A. ska följa med till något vi ska göra och ska hon det andas han ut och säger bra, då har jag någon att leka med. Sen är de arga på varandra, men ändå.

Vem har lärt A. ordet plastsyster? Och varför?

Det förvånar mig att det är så våldsamt intressant för alla människor på vilket sätt andra människor är släkt eller familj.

Och, för att använda ett gammalt hederligt uttryck, det här med plastsyskonen har nog varit i säck innan det kom i påse. Någon förälder måste ju ha förklarat för sina barn på dagis (?) att A. och Dong-Mei inte är "riktiga syskon". Hur de nu kan veta det så säkert.

Vilka föräldrar gör så?  (Hm, kanske ska jag hämnas och berätta om skilsmässor och FELAKTIGHETEN i detta. Nej, det ska jag inte, of course! Skoja bara. Fast det var inte kul.

Det man säger till sina barn om andra familjer, som kanske inte liknar ens egen är väl att "familjer kan se ut på så många sätt, det finns inga fel, så länge alla mår bra. Det är liksom en nobrainer. Inte införa begrepp som plastsyskon eller låtsaspappor. Djiisuss.)


måndag 19 juni 2017

Rotlös

Det vore bra om jag var en sån som längtade hem. Det gör jag aldrig, inte om min familj är med mig. Det är förmodligen också förklaringen till att jag inte klarar av att köpa hus eller större lägenhet, för den vi bor i är för trång. Men jag blir inte glad av att köpa hus. Och inte av att planera ett nytt kök. Jag får fullständig panik av tanken på att behöva fatta såna beslut: vilken frysbox är bäst? Ska vi ha hallmöbel? Vanlig spis eller induktionshäll?

Jag blir inte glad av induktionshäll.

Lite konstigt är det, för jag är intresserad av konst och design, men att behöva börja från början, mitt i hela det ganska fullspäckade liv jag ändå lever, det är helt övermäktigt. Jag känner att jag skulle bli gråtfärdig av att ens tänka på att välja handtag till lådor eller vänsterhängd eller högerhängd kylskåpsdörr. 

Jag blir glad av att resa. Mitt bästa tänkbara liv hade varit att ständigt röra sig.

Jag behöver inte åka till fancy platser, även om jag gillar många fancy platser. Men jag blir glad av att komma till Orsa, eller till Lerum, eller till Jönköping.

Stackars mina barn som aldrig kommer att få några riktiga rötter.

Och min bullbakartalang, som faktiskt ändå gör mig någolunda morsig, den kommer alltmer sällan till uttryck, för det finns inte plats för bullar i vår pytterfrys. Och vi har ingen frysbox, för det får inte plats för vi har inget hus, ja, ni fattar.

Kanske dags att växa upp ändå.

måndag 12 juni 2017

Sju av åtta

A. kunde inte somna. Hon var tapper, för jag trodde att hon hade sovit i fyrtio minuter. Men så komm hon tassande. Hon tyckte att det var jättemysigt att det bara var hon och jag uppe.

Och så var hon hungrig. Jag frågade om hon ville ha filmjölk och flingor. Det ville hon gärna och skopade in stora skedar.

-Var det gott? frågade jag.

A. gjorde tummen upp och sa att det var en sjua!

-Jaha. Vad är max? undrade jag.
-Åtta!

Goda flingor alltså.

Sen somnade hon direkt, och jag fick hålla om henne medan greppet om leksakstelefonen, som tydligen skulle följa med ner i sängen, gradvis slappnade. Lyckliga jag.

Jag får ge filmjölk och hålla om en femåring som är varm och ha mitt ansikte intrasslat i hennes långa glänsande hår som luktar utomhus. Och så pratar folk om att de ska hinna göra fantastiska ting innan de dör. Ensamsegla utan packning över Atlanten. Bestiga berg utan syrgas. Korsa det inre av Afrika utan karta. Det här räcker gott.

onsdag 7 juni 2017

Adoption som norm

När jag läste Linas blogg om adoptionen av lilla Hannah började jag också  fundera över det här med hur man ska berätta för sina barn att de är adopterade. Den frågan har vi också fått både före och efter adoptionerna. Före vår första adoption hade vi kanske inte något bra svar på det, men nu är det en icke-fråga.

Och en konstig fråga.

Vi gör inte på något särskilt sätt. Det kommer upp hela tiden. De är lika sina taiwanesiska föräldrar, slår det oss ibland. Då säger vi det, precis som man säger att nån är lik farfar eller nåt. Det är Taiwans nationaldag, då pratar vi om det. De blir brunare än lintottarna på dagis - då pratar vi om att man ser olika ut, eftersom man inte kommer  från samma ställe. Någon dagismamma är gravid - då pratar vi om vem som legat i vems mage. Ibland är det årsdagen av något av barnens adoption och då pratar vi om att för si och så många år sedan träffade vi dig första gången, och då var du si och så liten och glad/rädd/fundersam. Ibland frågar något av barnen något, och då berättar vi det vi vet och resonerar om det vi kanske inte vet så mycket om.

Kanske är det här märkligt för utomstående. Kanske är det något man funderar på, hur man pratar om adoptioner med adopterade barn. För oss är det inget man planerar att berätta om. Vi har ingen Taiwandag, när vi pratar om adoptioner. Vi har inte storslagna strategier om att ha familjeråd och ta upp frågan som om det vore en Fråga.

Att vara adopterad är norm i vår familj. De flesta är det. Det är inget vi avslöjar, inget vi döljer, inget vi planerar. Vi förhåller oss till det i stort och smått, men det är inget konstigt.

Men jag kommer alltid att tycka att frågorna är konstiga: hur berättar ni för barnen att de är adopterade?

Det vet de. Har alltid vetat.

Tilltalsnamn: Dong-Mei

Häromdagen träffade vi en släkting som försökte påstå att Dong-Mei hette Elsa. Hon skulle ju heta det, var tanken, även om vi hade väldigt svårt att hitta ett svenskt namn. Men vi hade inte behövt bekymra oss. Dong-Mei har alltid varit mycket bestämd på vad hon heter.

Nu heter hon, som sina syskon, det svenska namnet först och det kinesiska sedan, men efter lite tvekan strök jag under tilltalsnamnet Dong-Mei i pappren till Skatteverket. Syskonen har svenska namn som tilltalsnamn.

Men de var så små när de kom. De hade inga synpunkter, inga de kunde förmedla i alla fall.

När släktingen försökte med Elsa reagerade Dong-Mei helskönt. Hon skrattade, som om släktingen tokade sig, som man gör med små barn och pekar på näsan och säger mun. Det är kul, då kan man säga, nej, så tokigt, näsa!

Dong-Mei pekade på sig och sade skrattande:

-Nej, Dong-Mei!

Så tilltalsnamnet i pappren är rätt.

torsdag 1 juni 2017

Uggla

En dag är dagis stängt och jag är ledig med A. och Dong-Mei. A. ser så mycket fram emot att Dong-Mei ska sova middag, så att hon och jag kan pyssla tillsammans.

Redan efter frukost undrar A. om Dong-Mei inte ska sova nu? Efter lunch är det i alla fall dags och A. väljer att göra ugglor av toarullar. Av någon anledning ska det alltid göras pyssel av toarullar.

Vi gör två ugglor var. När den första står på tork sträcker sig A. efter glittret bakom ugglan och råkar välta den. Hon reser den igen och säger, dödsallvarligt:

-Tur, den slog inte ihjäl sig.

Som att det fanns symptom på att den verkligen hade klarat sig, som om alla visste hur målade toarullar ser ut när de är på väg att stryka med.

Jag undrar vad som händer inne i den lilla ungens huvud.

Och i sommar ska jag få vara med dem mer. Jag brukar inte längta så mycket till semester, jag gillar vardag, men i vår har det blivit för mycket jobb och rådd och för lite - ugglor, kanske.

Jag vill spela in en film om den här sommaren, jag vill hinna läsa med dem, pyssla med dem, bada med dem och inte tjata så himla mycket på dem.