Adoption som norm

När jag läste Linas blogg om adoptionen av lilla Hannah började jag också  fundera över det här med hur man ska berätta för sina barn att de är adopterade. Den frågan har vi också fått både före och efter adoptionerna. Före vår första adoption hade vi kanske inte något bra svar på det, men nu är det en icke-fråga.

Och en konstig fråga.

Vi gör inte på något särskilt sätt. Det kommer upp hela tiden. De är lika sina taiwanesiska föräldrar, slår det oss ibland. Då säger vi det, precis som man säger att nån är lik farfar eller nåt. Det är Taiwans nationaldag, då pratar vi om det. De blir brunare än lintottarna på dagis - då pratar vi om att man ser olika ut, eftersom man inte kommer  från samma ställe. Någon dagismamma är gravid - då pratar vi om vem som legat i vems mage. Ibland är det årsdagen av något av barnens adoption och då pratar vi om att för si och så många år sedan träffade vi dig första gången, och då var du si och så liten och glad/rädd/fundersam. Ibland frågar något av barnen något, och då berättar vi det vi vet och resonerar om det vi kanske inte vet så mycket om.

Kanske är det här märkligt för utomstående. Kanske är det något man funderar på, hur man pratar om adoptioner med adopterade barn. För oss är det inget man planerar att berätta om. Vi har ingen Taiwandag, när vi pratar om adoptioner. Vi har inte storslagna strategier om att ha familjeråd och ta upp frågan som om det vore en Fråga.

Att vara adopterad är norm i vår familj. De flesta är det. Det är inget vi avslöjar, inget vi döljer, inget vi planerar. Vi förhåller oss till det i stort och smått, men det är inget konstigt.

Men jag kommer alltid att tycka att frågorna är konstiga: hur berättar ni för barnen att de är adopterade?

Det vet de. Har alltid vetat.