Lösning

Eftersom det länge rådde sådan förvirring kring Dong-Meis namn kallas hon ofta helt enkelt "den lilla människan". Idag sade jag det till min svåger, där har vi den lilla människan.

Men då rättade Dong-Mei mig.

-Dong-Mei! sade hon.

Hon är inte Elsa, inte heller den lilla människan.

Hon är Dong-Mei. Om hon får bestämma.

Elsa blir allt mer avlägset. Och hennes syskon har klargjort att de inte tänker byta till Elsa i alla fall. Och vi som funderade så länge på vad hon skulle heta. Helt i onödan. Hon hette redan något, det fanns redan en lösning.

Så är det förmodligen med det mesta, om man bara lugnar ner sig lite.

Syskonkärlek

Nu slåss D. och A. om vem som ska få vara med Dong-Mei. A. ville läsa, eller "läsa", en bok för Dong-Mei och då fick inte D. vara med, varpå D. lurade med sig Dong-Mei till sin höga våningssäng, så att inte A. skulle kunna läsa.

Härligt för Dong-Mei att vara så populär, men det blir ganska stökigt runt arrangemangen. Att vara älskad mitt i ett slagsmål med tårar, gliringar och högljudda konfrontationer - är det bra?

Jag har jätteont i huvudet. Nu är det läggdags, faktiskt.

Grattis

Konstiga saker folk har sagt till mig när jag har kommit hem med nytt litet ljuvligt barn.

-Grattis, eller vad säger man? (Grattis funkar bra, tack!)
-Jahaa...men grattis...? (Grattis funkar bra, tack!)
-Ojdå, jag visste inte att ni inte kunde få barn... (Jo, det kunde vi, grattis funkar bra, tack!)

Det bästa någon har sagt till mig när jag har kommit hem med nytt litet ljuvligt barn.

- Är han er?! Vad duktiga ni är! (Jag vet, det gick inte på en kafferast. Tack!)
- Grattis! (Tack!)

Mellis

På väg till midsommarfirandet.

Jag: -Nu är det mellanmål!
D.:- Vad blir det?
Jag: - Banan.
D.:- Det är inte så mycket mellanmål.
Jag:-Idag är det det.

Barn nuförtiden har väldiga pretentioner. Vad tänkte han att jag skulle hinna med bland kransar och färskpotatis? Scones med nykokt sylt och hemlagad saft?

Banan är nyttigt.

Sova rätt

För att speeda upp anknytningen brukar man rekommendera att adopterade barn och deras föräldrar cosleepar. Inte mig emot. Jag cosleepar med D. och A. mest varje natt och jag älskar att sniffa dem i det sömniga håret som är så varmt och luktar barn.

D. har cosleepat redan från start. A. vägrade. Hon började sova med oss för något år sedan, innan dess ville hon ha egen säng, bredvid vår. Jag hade väldigt dåligt samvete och vet inte om vi skulle tvingat ner henne hos oss, men vi lät henne sova själv, men nära.

Dong-Mei sover i egen säng. Ibland vill hon ligga i vår säng, men det leder till bråk numera. Så fort jag har lagt henne på kudden bredvid mig tycker hon att jag stör.

-Bort, bort! Flytta!

Jag har läst på. När adopterade barn inte reagerar som ett barn förväntas göra, t.ex. inte tar ögonkontakt när man kommer in i rummet, så ska man som föräldrar svara barnet som att det gjorde som förväntat och på så sätt visa hur barnet borde bete sig. När Dong-Mei skriker och fäktar håller jag alltså om henne och pussar henne i alla fall, som jag skulle gjort med de andra två.

Men när jag tänker efter så vill D. bara sova nära i tre minuter. Sen tycker han att det blir lite varmt och knöligt med en arm under huvudet. Han vill inte tillbaka till sin säng, men han vill inte bli hållen. Istället vaknar jag ofta med hans rygg mot min mage, för nära är bra, bara inte sitta fast.

Tänkt om Dong-Mei inte gillar knöliga armar heller? Men: tänk om Dong-Mei behöver mer kärlek, mer armar, mer kramar, mer pussar, mer närhet för att bli ett riktigt barn?

Hur vet jag?

Lusse?

Idag gick Dong-Mei och jag förbi en thairestaurang som i sitt fönster hade en träskulptur i form av en kvinna som för ihop båda händerna.

Dong-Mei hälsade artigt på henne genom att också hon föra ihop sina händer och buga:

-Ni hao!

Det där sitter i ryggmärgen och det har hon inte lärt sig i Göteborg. Jag slutar inte fascineras över de erfarenheter som hon har gjort innan hon kom till oss. Både tonerna i ni hao och den artiga, men lite avmätta, bugningen sitter som en smäck.

Men Dong-Mei är inte bara kines, hon är svensk också. Så när hon hade hälsat på kinesiska förde hon ihop händerna igen och sa:

-Sankta ucia!

Hon är både och. Jag vill att det alltid ska vara så.

Själv

Och så är hon två.

Jag tror inte att A. och D. var två så mycket som Dong-Mei är två.

-Sevv, sevv! vrålar hon.

Allt ska hon göra sevv. Hälla mjölk, borsta tänderna. Annars: sevv!!

Kom nu!

Jag tror att det är en helfras, men vi hör den ofta.

-Kom nu, Dong-Mei!
-Jakomme!

Så sött.

Det nya svarta

-Vad lekte du och Maria igår? frågar jag A.
-Vi lekte pappabarn, och pappan var död och sen tyckte mamman och pappan inte om varandra mera.

Jag gissar att det är A. och inte stackars Maria som har designat den här deppiga leken. Varken A:s eller Marias föräldrar är vare sig döda eller skilda, så jag vet inte varifrån melodramet kommer.

Finns det inte barn som leker att alla lever i högönsklig välmåga och inte är skilda eller döda? Är det ute kanske?

Kostnad

Helt paket müsli uthällt idag igen!

Men det är ändå mycket billigare än att laga lambdasonden på bilen som passade på att gå sönder just när jag ska skjutsa runt tre barn på sommaraktiviteter. Fast den hade förstås inte Dong-Mei med att göra.

Det är väldigt svårt att åka buss här i stan, för övrigt. Reseplaneraren  för stadens kollektivtrafik föreslår att jag ska åka runt i 40 minuter först och sedan GÅ i 15, istället för att ta min bil och åka i sju. Och då bor vi mitt i stan. Nån från reseplaneraren är varmt välkommen att hänga på Elsas gäng och se hur det fungerar att GÅ med en tvååring och en fyraåring (och en sjuåring, men han får bita ihop) i 1,3 kilometer.

Och sen närmar vi oss nog svaret på gåtan om varför människor åker för mycket bil. llTrots att de, liksom jag, gärna hade åkt kollektivt.

Böter

Om man har planerat sin dag så dåligt att man måste gå på toaletten medan Dong-Mei är vaken, så får man lite skylla sig själv, eller se det som att man betalar en bot. Ungefär femtio spänn kostar det att ha druckit en kopp kaffe för mycket.

Idag var det en flaska nagellack över parketten. Hur jag ska lösa det vet jag inte. Golvet är fläckvis glansigare, och kör jag lite aceton på det så får vi ett fläckvis matt golv istället, och det är väl inte bättre. Tur att jag oftast har ofärgat nagellack i alla fall.

Vid nästa toalettbesök besökte Dong-Mei den andra toaletten och hävde ut stora mängder vatten. Nu har jag torkat upp, tvättat golvet och bonat parketten. Måste nog gå över den ett par gånger till för att det inte ska se sådär lite flammigt ut vid tröskeln till toaletten.

I förrgår var det en nyöppnat paket müsli. Det kostade väl kanske knappt femtio kronor, så där kom vi billigt undan.

Sen har vi krita och läppstift på tapeterna, tvättmedel (det borde aldrig stått så att hon nådde det, men det var nerpackat) i all tvätt (fick dammsuga upp tvättmedlet och tvätta om tvätten som blivit matt och vit), bett eller pekfinger placerad i varje frukt på fruktfatet, barn med blöta fötter i kattlådan (mycket meckigt att få rent utan att orsaka stopp i avloppet), smitning till hissen utanför vår ytterdörr och petande på oljig hissdetalj. Och det här är bara ett urval.

Och om Dong-Mei skulle missa att sätta igång något, så har vi ju A. också. Igår lyckades hon tappa ett glas på ett annat när jag var på toaletten, för att hon skulle ta vatten själv. Det blev minus två glas och mycket glassplitter på diskbänken.

Pappor

Varje morgon kör jag (eller min man) genom Korsvägen, en erkänt knäpp trafikknut i Göteborg. Skolan och dagis ligger på ena sidan, vår lägenhet på den andra.  Kanske kan man skylla ett dåliga sätt att hantera det jag ska skriva om här på att det är en prövning att väja för spårvagnar och bilar och cyklister och samtidigt röra sig framåt i sitt fordon. Kanske.

Halvvägs genom jätterondellen stannar en bil, mitt i allt och en blond, solbränd seglartyp går ut, ganska makligt. Det blir genast kö åt alla håll. Värre kö än vanligt.

-Det där skulle kunna vara A:s pappa, säger D om seglarmannen.
-Men D., säger jag, hur tror du att A:s Taiwanpappa ser ut?

Men D. menar tydligen en annan liten A. i hans skola. A. har ett lite ovanligt namn för sin ålder, det brukar inte fik heta, så kanske kan det också ursäkta det hela.

Varför drog jag upp A:s Taiwanpappa, som jag vet att hon dessutom funderar mycket på? Eller var D. så listig att han tog upp det för att störa lillasyster lite, men sedan ha en utväg?

Jag måste lära mig att inte prata i Korsvägen.

Tjejigt

D. leker med flickor. Då har han roligt. Det verkar utmärkt. Jag vill att han ska ha roligt.

Häromdagen var D. på kalas hos ett annat barn i klassen. När han kom dit sprang en flicka fram och sade: vad bra att du är är, jag är enda tjejen!

Förutom att det är synd att hon ska behöva tänka så 2016, så gillar jag det gränsöverskridande i att det hjälper henne att just den här killen kommer och är hederstjej.

D. har för övrigt också varit enda killen på ett kalas för bara tjejer. Ingen verkar tycka att det är konstigt, det ska bara vara så.

Finns det hopp om att han kan få fortsätta att leka och hänga med sina tjejkompisar om fem år, eller om sju år, eller går det plötsligt inte då? Då är det ju ändå 2021, menar jag.

Tjingtjong

Vi ser på Pippi Långstrump på Barnkanalen.

-I Kina en gång, där träffade jag en kines, säger Pippi.
-Ja, säger D. till teven, det gör man ju.

Ja, det gör man ju.

Sen fortsätter Pippi med tjingtjong.

Det gör inte D. något. Han är helt okänslig för att det är en sensation på Pippis tid och i den värld som man levde då att man träffar kineser i Kina, kineser som säger tjingtjong. Det är sånt man gör helt enkelt, menar D. I Kina träffar man kineser vad annat? Och tjingtjong, så låter inte kinesiska, kinesiska kan han ju lite, och det låter inte så, det ska ingen slå i honom.

Pulka

Vi bor överst i ett högt hus och när vi går ner för alla trapporna passerar vi flera vädringsbalkonger. På en av balkongerna står en kvarglömd pulka. Varje gång vi går förbi den säger Dong-Mei:

-Pukka, johoo! (Glad gest med höger arm i luften.)

Hon gillade snö och därmed förknippade aktiviteter, tydligen.

Stackars mamma

Om Dong-Mei hittar en liten prick på ens kropp petar hon hårt på den med ett envist pekfinger.

-Gö onnn? frågar hon.

Först sade jag stoiskt, nejdå, det gör inte ont, men sen har jag lärt mig att det blir mycket roligare om man säger att ja, jo, det gör lite ont.

Då klappar Dong- Mei en på huvudet med en mycket mjuk (fast alltid kladdig, förstås) hand och säger:

-Sacka mamma!

Och att bli tröstad av henne är en höjdare. Så därför gör det numera ganska onnn när hon frågar.

Konstupplevelser

Vi har fått för oss att det är viktigt att barn får uppleva konst och musik och så. För ett par år sedan tittade vi på en installation på gamla Hauptbahnhof i Berlin. Det smällde ganska högt. A. blev livrädd.

-Dumma konst! snyftade hon och vi fick gå därifrån.

I somras, för ett år sedan alltså, var vi i Malmö och gick på moderna museet. De hade ett fantastiskt barnupplägg, men små sönderklippta konstverk i ett häfte, där baren skulle leta efter detaljer från häftet i utställningen. D. var helt absorberad, hittade alla pusselbitar, och lärde sig namnet på en målning, Den döende dandyn (som är rätt gulblek, är det egentligen bra barnkonst?) och konstnären: Nils Dardel.

Under året har D. ibland återkommit till Dardel och dandyn och jämfört annat med den och pratat om vem dandyn var och vilka kvinnorna var. Vi har varit ganska nöjda med det här, det har blivit som ett kvitto. Kolla, barn får ut mycket av konst, han har inte pratat så mycket om barnprogram som han har pratat om dandyn.

Idag såg D. en bild av dandyn i tidningen och kände igen den. Men så ikväll kunde han inte sova. Han var rädd för dandyn. Han fick somna på pappas arm. 

Är det så värdefullt med konstupplevelser, egentligen.? Eller hade A. rätt: dumma konst!

Plus och minus

Häromdagen var vi på grillfest. När barnen i grannhuset såg att det fanns ett gäng att leka med på gräsmattan kom de över. Och så lektes det.

Grannpojken (ganska mörk i hud och hår, liksom sin lillasyster), glatt:

-Alla barn här är svarthåriga!

Jag tänker två saker samtidigt. Ett: Yey! Två: Måste det spela så stor roll?

Schimpans

Alla bloggar om barn kommer förr eller senare att handla om bajs.

Och Dong-Meis vrede berodde på förstoppning. När den var över kom leendena tillbaka. Då var det inte ett djupt själsligt trauma den här gången heller. Hoppas jag.

Hon är rätt arg över att inte kunna prata heller. Hon piper som en liten arg schimpansunge när vi inte fattar. Jag har läst att schimpansungar är vida överlägsna människobarn tills människorna är två år och språket utvecklas. Då plötsligt vidgas människornas värld, medan schimpansernas inte gör det.

Elsa längtar kanske efter att vidga sin värld och så fattar folk inte mandarin och hon har inte hunnit få med sig all svenska än. Men det ska nog ordna sig.

Vrede

Antingen är det för att hon är två år. Eller för att det var så varmt.  Eller för att hon är adopterad och olycklig.

Men vad det har gnällts idag. Om allt.

Dong-Mei ville inte äta frukost. Sen ville hon ha slingo. Flingor alltså. Sen slängde hon slingo i golvet.

Sen ville hon inte gå in från lekplatsen. Låg och skrek som en unge i en tecknad film och sparkade och hade sig i entrén till vårt hus.

Sen vrålade hon domma mamma. Vägrade sitta i vagnen.

Och när vi åkte buss skrek hon och vred sig som en mask under hela bussturen. Alla som åkte i den bussen måste ha blivit arga och tänkt att kan inte den där morsan få sin unge att vara tyst. Men det kunde inte den morsan, trots en del försök.

Framåt kvällen avslutade hon med att dra till min man, sin far, med en sopkvast över ryggen.

Kan det inte bli lite roligare i morgon, undrar jag. Säg att det inte är nån sorts tvåårsgrej, för då sitter det i länge.