För att speeda upp anknytningen brukar man rekommendera att adopterade barn och deras föräldrar cosleepar. Inte mig emot. Jag cosleepar med D. och A. mest varje natt och jag älskar att sniffa dem i det sömniga håret som är så varmt och luktar barn.
D. har cosleepat redan från start. A. vägrade. Hon började sova med oss för något år sedan, innan dess ville hon ha egen säng, bredvid vår. Jag hade väldigt dåligt samvete och vet inte om vi skulle tvingat ner henne hos oss, men vi lät henne sova själv, men nära.
Dong-Mei sover i egen säng. Ibland vill hon ligga i vår säng, men det leder till bråk numera. Så fort jag har lagt henne på kudden bredvid mig tycker hon att jag stör.
-Bort, bort! Flytta!
Jag har läst på. När adopterade barn inte reagerar som ett barn förväntas göra, t.ex. inte tar ögonkontakt när man kommer in i rummet, så ska man som föräldrar svara barnet som att det gjorde som förväntat och på så sätt visa hur barnet borde bete sig. När Dong-Mei skriker och fäktar håller jag alltså om henne och pussar henne i alla fall, som jag skulle gjort med de andra två.
Men när jag tänker efter så vill D. bara sova nära i tre minuter. Sen tycker han att det blir lite varmt och knöligt med en arm under huvudet. Han vill inte tillbaka till sin säng, men han vill inte bli hållen. Istället vaknar jag ofta med hans rygg mot min mage, för nära är bra, bara inte sitta fast.
Tänkt om Dong-Mei inte gillar knöliga armar heller? Men: tänk om Dong-Mei behöver mer kärlek, mer armar, mer kramar, mer pussar, mer närhet för att bli ett riktigt barn?
Hur vet jag?
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar