Hjärta och glasögon

Jag blir inlagd på Dong-Meis sjukhus. Jag undersöks med stetoskop och det framkommer att jag har en hjärtsjukdom. Lyckligtvis är behandlingen inte så besvärlig. Jag ska ligga på rygg i sängen bredvid den sjuka elefanten. Och så får jag salva på hjärtat.

När jag är frisk får  jag resa mig och gå hem. Men då hittar jag inte mina glasögon.

-Jag ser inget, säger jag.
-Har du blivit blind? undrar läkaren.
-Det kan kanske vara en biverkning av den där salvan, föreslår jag.
-Nejnej,  säger läkaren lugnande. Det var helt vanlig salva mot hjärtsjukdomar.

Dåså. Då behöver jag nog bara hitta glasögonen.

Pension och konkurs

Vi ser på nyheterna och det kommer ett inlägg om att Norwegians dotterbolag går i konkurs.

-Vad har hänt med dem? frågar Dong-Mei.

-De har gått i konkurs, säger vi.

-Jaha, som mormor och farmor?

-Njae ... Tänker du på att de har gått i pension?

Sten

A. kommer springande med en sten i handen. Hon har målat den med vattenfärg så att den ser ut som ett ansikte.

-Hej, jag heter Sten, säger stenen till mig.

-Hejhej, säger jag.

-Vet du varför jag heter Sten?

Jag försöker att hitta på ett svar som inte är det uppenbara "för att du är en sten".

-Ehh, för att det var det finaste namnet din mamma visste? föreslår jag.

-Nej, för jag är från stenåldern! svarar stenen Sten och A. gapskrattar.

Så himla nöjd med sig själv.

Mitt i naturen

I mitt huvud kommenterar en naturfilmsspeakerröst som David Attenborough morgonens aktiviteter:

I soluppgången, innan flocken har vaknat, är Elsamman uppe och på jakt. Hon vet att hon måste lyckas nu. Om hon inte gör det får det konsekvenser för hela flocken. Hon tar sig till påsen för ren, men ännu ovikt, tvätt. Hon krafsar, först försiktigt, sedan allt snabbare. Hon måste hitta dem, nu, de mörka strumpbyxorna till A. Utan strumpbyxorna kan inte A. ha en kkjol och utan kjol vill hon inte gå till skolan. Hon kommer att skrika och gråta och kasta saker och stressa hela flocken till bristningsgränsen. Elsamamman vet det, och därför letar hon.

Efter ett tag tvingas hon byta strategi. Det finns inga rena strumpbyxor utan hål på. Det får bli tights istället. Hon vet att avkomman inte kommer att nöja sig med det, men kanske finns det en liten chans att hon kan förpacka budskapet så att det ändå accepteras.

För en rutinerad hona kan den här typen av manövrar ibland lyckas. A. blir nöjd med kläderna och efter att Elsamamman lirkat på clipsörhängen och ett armband utbrister A:

-Vad fin jag känner mig!

Honan vet att hon har lyckats det här gången. Men hon vet också att nästa morgon väntar en ny utmaning, en ny risk för flocken. Barnfamiljslivet i förortshuset är krävande och tufft.

En rejäl blitåra

När Dong-Mei hr hoppat i studsmattan och ska klättra av den på stegen, en sån där trekantsstege med en ståplats överst, så tippar den lite i nedförsbacken. Dong-Mei gör en volt, med stegen. Tillsammans slår de runt ett varv och lite omtöcknad ligger Dong-Mei sedan på gräset. Det blev dimmigt sade hon, och man får nog vara glad för att det inte blev svart.

Men det verkar ha gått bra. När hon har gråtit ordentligt av rädsla och smärta visar hon inga tecken på att det skulle göra ont nån stans, hon mår inte illa, hon har inte huvudvärk. Bra, för i coronans tid vill vi inte behöva åka till sjukhus. Det gör vi förstås om det behövs, men det är särskilt bra att slippa nu.

Alla fall: Dong-Mei har två rejäla bulor. En på pannan och en precis på ögonbrynet. Man ser hur de blåmärkena kommer att rinna och ge en präktig blåtira under kommande vecka.

-Lilla Dong-Mei säger vi, det här blir nog en rejäl blåtira.

Det är Dong-Mei lite nöjd med trots allt. Hon har bevis på att hon har varit i strid så att säga. Men så tänker hon på att andra kan se det (ja, jo, andra kommer att kunna se den här blåtiran, det kan man ana), hur blir det?

- Min blitåra, kommer den att synas?

Sen kommer hon på:

-Vänta lite, jag kan ju leka att jag är en sjörövare med blitåran!

Spåra

Jag hade varit lite orättvis mot A. på morgonen, tyckte jag. Hon är i och för sig helt omöjlig på morgnarna, men jag är ju vuxen och hon barn, så man kan nog slå fast att det ändå är mitt ansvar att få det hela att fungera.

-Förlåt för i morse, A. Jag vill hellre att vi ska vara kompisar på morgnarna.
-Det gör inget, mamma.
-Tack.
-Alla gör fel ibland.
-Ja, det förstås.
-Till exempel du, pappa, din mamma, det är min mormor, farmor, din mormor, din mormors bror (min mormor hade ingen bror, så vitt jag vet...), och din mormors kusin (vem var det ens?), din moster, vad är hon till mig?
-Eh, gammelmoster?
-Jaha, och din morbror...vad är han till mig? Hade du en morbror?

Det är fortfarande så med A. att det är helt omöjligt att veta vad det ska bli av varje samtal.

Matte

-Dong-Mei, säger A. som övar matte med sin syster. Om man har tre plus två vad blir det då?
-Fem, säger Dong-Mei.
-Bra! säger A. Om man har två plus tre då?
-Fem?
-Bra!
-Jag bara gissar, säger Dong -Mei.

Men så är det nog inte riktigt.

-Om man har åtta och delar på fyra vad blir det? säger A. mest till sig själv, för division är ju svårt. Det blir väl fyra, funderar A. vidare.
-Två! säger Dong-Mei.

Stackars A. att ha en så himla snabbtänkt lillasyster.

Adoptionsutredningar är pappersinfernon

När vi flyttade från Göteborg till Stockholm för ett par år sedan hade vi med oss åtta hela, full, tunga flyttkartonger som det stod "ADOPTION" på. Nu har de stått i källaren i två år, och jag har lovat mig själv att gå igenom dem och spara varje barns adoptionspapper värdigt och fint. I en pärm, eller fem, och så en låda med saker intill. Så att de går att använda, titta i, kolla upp saker i, bara lära sig mer av.

Och nu är det påsk, man får inte gå i kyrkan, vi får inte lämna Stockholm, skidresan inställd och våra mammor är för gamla för besök i coronatiden, och vi är så lite etablerade i Stockholm att vi inte känner några gamla som behöver hjälp. Dags att ta tag i lådorna, alltså. Jag tar korta pass för att inte få spader och har snart kommit igenom den första. Då det kan ta tid, det här.

En del av lådorna innehåller kläder eller prylar som här till barnen, deras första tid i livet eller sånt vi fått tidigt.

Men det allra mesta är adoptionsutredningspapper. Ibland hittar jag fotopresentationer vi har gjort av familjen som den har sett ut. Inget barn, ett barn, två barn. Och så återrapporter till Taiwan med familjen. Ett barn, två barn, tre barn.

Men det mesta är sådant som har behövts för utredningarna. Det är listor på att göra-grejor. Det är kom ihåg-lappar. Det är kuvert från sjukhus, social resursnämnd, polisen, notarius publicus, UD, adoptionsorganisationen, psykologen, banken, Försäkringskassan, BVC, förskolan, en präst, vänner och jag vet inte allt.

Mycket är kopior. Jag slänger alla kopior och kopior på kopior. Men mycket är papper som till slut inte landade i utredningen, utan papper som behövdes för att få ut papper som behövdes för att få ut papper som skulle in i utredningen. Läkare som rekvirerar blodprov som ska bilda underlag för en annan läkare som ska skriva en rapport om vår hälsa, vilken ska bli till ett litet formulär som ska översättas till kinesiska och faktiskt få resa till Taiwan. Om det inte hinner bli för gammalt. Då får man börja om.

Jag hade glömt att det var så det var. Jag fattar inte hur vi orkade tre gånger.

Och nej. Jag tycker inte att man ska slarva med adoptionsutredningar. Jag tycker att det är viktigt att barn kommer till familjer som har möjlighet att vara bra familjer för dem.

Men jag undrar, särskilt när jag ser de åtta flyttlådorna, om detta pappersraseri verkligen är bästa sättet. Är man en bra familj om man orkar producera åtta fulla flyttlådor med papper?

Tända eld

Vi har tändstickorna långt in och högt upp i ett skåp, där Dong-Mei inte ska nå, även om hon nu vet var de finns.

-Mamma, jag vet varför ni har gömt bort tändstickorna. Det är för att jag inte ska börja tända eld.

Japp. Det är just därför. Det är för att du inte ska börja tända eld. Vi är ju inte helt ansvarslösa.

Lortunge

-Nej, Dong-Mei, nu måste du duscha! säger jag.

Dong-Mei har klarat sig undan duschen flera kvällar i rad. Det har blivit för sent, vi tar det imorgon, hon har smugit i säng på något sätt och när hon väl ligger där med en bok vill ju ingen dra upp henne för en extra timmes krångel. Men nu har jag upptäckt att hennes hår är rufsigt bortom räddning och händerna är lite väl kladdiga. Här behövs stortvätt.

-Jo, du måste, säger jag, du är ju lortig!
-Ja, säger hon, så oändligt nöjd med sig själv. Jag sparar!

Fast det får hon inte. Lort får man inte spara på. Snart har jag nog lyckats baxa in henne i duschen. Och när hon väl är där älskar hon det. Hon står där så nöjd med det varma vattnet rinnande över den fina lilla hala, mjuka femårskroppen, som hon trivs så bra i, med eller utan lort på.

Var är hennes riktiga mamma?!

Jag och Dong-Mei var på väg till minikören. Dong-Mei sjunger varje tisdag. På väg uppför backen kom plötsligt en mycket berusad kvinna springande över gatan och upp på trottoaren där vi gick. Hon började klappa Dong-Mei på huvudet, i ansiktet, inte alls för att vara dum, men det var naturligtvis skrämmande för Dong-Mei att en vilt främmande vinglig kvinna strök och strök henne över håret.

Jag ville inte slita undan Dong-Mei från kvinnan, för jag ville inte att Dong-Mei skulle tro att situationen var farlig, för det var den inte, bara otrevlig. Jag ville inte heller reta upp en väldigt berusad person, men till slut fick jag ändå dra undan Dong-Mei, för det började kännas som lite för mycket av ett övergrepp med det här klappandet och strykandet i ansiktet på henne.

Kvinnan blev mycket riktigt arg.

-Vad gör du, rycker du i barnet?!
-Hon blir rädd, sa, jag.
-Rädd, ja! sa kvinnan och fortsatte:

-Var är din mamma, lilla vän, var är hon? Var är mamma?

Dong-Mei fattade ingenting, och inte jag heller först.

Til slut sa Dong-Mei mycket bestämt:
-Det ÄR min mamma!

För denna kvinna såg det alltså ut som att ett barn var ute och gick med en vilt främmande kvinna. Ett ganska konstigt antagande, för man kan ju tänka sig att t.ex. asiatiska personer inte alltid bara hänger med andra asiatiska personer, oavsett vem som är mamma och inte.

Kvinnan fattade möjligen till slut och hur som helst kom vi iväg till kören, jag och Dong-Mei. Dong-Mei sa att hon var rädd och återkom till det flera gånger de närmaste dagarna.

Sånt här drabbar inte alla barn. Och inte kan man skydda sina barn från det heller.

Träsk

Svämmar över träsken står det i förra inlägget. Det skulle stå tröskeln.

Men det var nog en freudian slip. Det är ett veritabelt träsk i A:s rum.

Men nu är det städat, hon var väldigt kompetent och gjorde alltihopa själv och dammsög och hade sig.

Röra

-A, nu måste du faktiskt städa. Du behöver inte göra det ikväll, men innan helgen!

Elsas morsa har börjat bli irriterad. Det går ett par dagar. A. städar inte. Jag påminner, ganska irriterad.

A:- Men jag glömde!

Hur kunde hon undgå att bli påmind, när röran svämmar ut över träsken in i hallen? 

Coronasysslor för äldre

-Vad gör mormor när det är Corona, undrade Dong-Mei.
-Ja, hon är ju lite gammal, så hon får inte gå ut, sa jag. Så hon kan inte träffa sin bokcirkel och inte gå på sin gympa och inte på sitt latin och inte till kyrkan och inte träffa sina kompisar.
-Nähä, sade Dong-Mei. Hon får läsa pixiböcker!

Jag ska tipsa mormor om det. Det tycker hon nog är ett bra tips.

Tvätta håret

Dong-Mei förhandlar om allting. Inte en enda grej bara gör hon när man ber henne. Det tar en evig tid att gå ut för att bara göra ett litet ärende, för hon tar alltid av sig alla käder så fort hon kommer in och då måste man börja med att hitta strumpor och tröja innan man ska få på överdragsbyxorna och jackan och mössan och vantarna. Och i varje led ska hon alltså också förhandla.

Imrose bad jag henne gå in i duschen. Det var ett tag sedan hon tvättade håret i denna hemmacoronavistelse. Men man måste faktiskt tvätta håret även om man inte ska gå till dagis.

Nej. Det tänkte hon alltså inte. Det var så jobbigt att torka håret sen, nämligen. Det tog evigheter!

Hennes sista bud var att hon kunde tvätta halva håret idag, på högra sidan. Och så kunde vi ta vänstersidan imorgon.

Verkligen en tisdbesparande åtgärd.