Lortunge

-Nej, Dong-Mei, nu måste du duscha! säger jag.

Dong-Mei har klarat sig undan duschen flera kvällar i rad. Det har blivit för sent, vi tar det imorgon, hon har smugit i säng på något sätt och när hon väl ligger där med en bok vill ju ingen dra upp henne för en extra timmes krångel. Men nu har jag upptäckt att hennes hår är rufsigt bortom räddning och händerna är lite väl kladdiga. Här behövs stortvätt.

-Jo, du måste, säger jag, du är ju lortig!
-Ja, säger hon, så oändligt nöjd med sig själv. Jag sparar!

Fast det får hon inte. Lort får man inte spara på. Snart har jag nog lyckats baxa in henne i duschen. Och när hon väl är där älskar hon det. Hon står där så nöjd med det varma vattnet rinnande över den fina lilla hala, mjuka femårskroppen, som hon trivs så bra i, med eller utan lort på.